Vill vi verkligen främja kreativitet?

I tidningen Ny Teknik – som för övrigt är en väldigt bra tidning – diskuterade Kaianders Sempler häromveckan begreppet kreativitet. I en intervju med professorn em i kulturgeografi Gunnar Törnqvist plockar han ner en del myter om kreativitet. Att vara kreativ är att vara nyskapande i ordents rätta bemärkelse, och därmed en mycket sällsynt egenskap. PR-folk och reklammakare berömmer sig ofta av att vara kreativa men i realiteten är de snarare goda imitatörer, menar Törnqvist. Mozart var t ex inte kreativ utan förfinade bara den stil som då var på modet. Miles Davies däremot var en kreativ musiker.

Genuint kreativa människor har ofta svårt att anpassa sig till givna organisationer – och idén att man kan skapa särskilda kreativa miljöer verkar ganska befängd givet Törnqvists resonemang. Miljöer är något som den kreativa har svårt för! Att bädda för kreativitet är dock möjligt, enligt nämnde professor. Det gör man genom att skapa arbetsplatser med öppenhet för lek och fantasi, en platt organisation, småskalighet kombinerad med hög kompetens och jämlikhet. Och bra kommunikation. Generositet och konkurrens är bra men knappast prestationskrav och produktivitetskvoter.

Styrda satsningar till på förhand bestämda området, en humanistisk och samhällsvetenskap som försöker efterlikna naturvetenskap och pengar till dem som lovar att göra stora saker genom att förfina och specialisera det som redan finns verkar enligt min bedömning då vara rakt av hämmande för kreativiteten. Men kanske är det också så att alla pratar om kreativitet som något bra, men vi vill inte ha den egentligen. Den ställer till det, rör till och ändrar på förutsättningarna. Aja baja.

Jag undrar om f d forskningsminister Leijonborg, skolminister Björklund, f d Lunds universitets förvaltningschef och numera statssekreterare Honeth eller regeringens arbetsledare statsminister Reinfeldt i sitt patetiska prat om svenska Nobelpristagare (samhällsvetenskap göre sig därmed ej besvär)  någonsin förstått hur fenomenen kreativitet och kvalificerad forskning hänger samman?

Här kan du fördjupa dig mer i Törnqvists resonemang.

Annonser

3 reaktioner på ”Vill vi verkligen främja kreativitet?

  1. I förra veckan besökte jag Karlstads universitet. Där färdigställdes för ett år sedan ett nytt hus som stämmer bra in på den beskrivning av kreativ miljö som du refererar till. Detta tycks också vara framgångsrikt. Men, en tanke som de innovativa arkitekterna haft var att vara flexibla och låta oanvända lektionssalar bli till studieverkstäder efter behov. Denna fina idé sprack emellertid snart på grund av ett klumpigt system med internhyror.

    Jag känner igen problemet från min egen arbetsplats, som är ett föregivet forskningsinstitut, men där ekonomerna kräver detaljerade tidrapporter, vilket effektivt dödar kreativiteten.

    Ett annat så kallat forskningsfält är de så omhuldade EU-projekten. Här ägnas en avgörande del av arbetet åt ansökningsförfarande där kreativiteten yttrar sig i olika sätt att tvinga in ord som sustainability eller competetivness i texten för att få pengarna att strömma till. När projektet väl är igång är det möten och milstolpar som är i fokus, medan kreativ forskning kommer på undantag.

    Visst behöver vi en renässans för kreativitet som ledstjärna.

  2. ”Jag undrar om f d forskningsminister Leijonborg, skolminister Björklund, f d Lunds universitets förvaltningschef och numera statssekreterare Honeth eller regeringens arbetsledare statsminister Reinfeldt i sitt patetiska prat om svenska Nobelpristagare (samhällsvetenskap göre sig därmed ej besvär) någonsin förstått hur fenomenen kreativitet och kvalificerad forskning hänger samman?”

    Nej, det har de inte. Men däremot måste jag reagera lite på bilden av Mozart förfinaren kontra Miles Davies förnyaren. För så funkar inte musik. Alla utgår från saker som redan finns, som andra har gjort innan. Inte minst Miles. Och att förfina och utveckla kräver också kreativitet. Skulle tro att det krävs till det mesta som människor gör eftersom situationer aldrig är exakt likadana. När jag diskar till exempel ligger ju aldrig alla bestick i samma ordning. Där får jag tänka till.

    Mozart och Miles verkade dessutom i två helt olika kontexter, som det så fint heter. I 60-talets konstliv gick konst i mångt och mycket ut på att bryta tvärt mot konventionerna. Lycka till att komma med något sånt i 1780-talets hovmiljö. Ingen hade då ens tänkt tanken. Det är lite sunkig genikult att bara jämföra två musiker sådär rakt av utan att se till deras respektive sammanhang.

  3. Maja: Jämförelsen mellan Mozart och Davies får stå för Törnqvist. Jag tror dock att du blandar ihop just de begrepp Törnqvist vill hålla isår – kreativitet och habila ‘fäsörer’. Poängen Törnqvist gör är att det vi lite vardagligt kallar kreativitet inte är detsamma som man vetenskapligt avser med begreppet. Det är därför Törnqvist också lyfter fram att kreativitet är något som vi kanske vid närmare eftertanke tycker är lite jobbigt. /VS

Kommentarer inaktiverade.