Bristande analys av europeisk populism

Redan på valnatten reagerade jag på de tvärsäkra uttalanden i SvT:s valvaka och även bland andra kommentatorer som ansåg att EU-parlamentsvalet varit en framgång för högerextrema/populistiska/främlingsfientliga partier. Faktum är ju att dessa partier – en brokig samling – gått både fram och tillbaka.

Jag roade mig med att leta upp mediekommentarerna efter valet 2004. Precis som förväntat ansågs även då främlingsfientliga och populistiska partier ha gjort stora inbrytningar. Varningar om deras stora inflytande på EU-politiken utfärdades. Det lät ungefär som efter det här valet, skulle jag säga.

Det finns ingen anledning att förringa högerextrema partier i Europa. Men det finns i den svenska debatten en påträngande brist på kall analys och djupare förmåga att förstå fenomenet högerextremism och populism. Antingen är det den oresonliga skräcken för dessa rörelser, medielogikens längtan efter alarmism, brist på kunskap och analys eller kanske en förfärande historielöshet som skapar en debatt kring dessa partier, stämningar och rörelser som inte hade accepterats om det rört hembygdsföreningar eller näringsliv.

Advertisements

7 reaktioner på ”Bristande analys av europeisk populism

  1. Jag tror att boven i dramat är ”medielogikens längtan efter alarmism” som förstärks av ”brist på kunskap och analys”. Undrar dock vad som menas med att ”historielöshet” kunde vara en sorts förklaring. Skulle media ha sett kyligare på det hela om de hade mera historiekunskaper?

  2. Erica: Det kommer mera, som man brukar säga. Jag skall försöka följa upp temat i mindre bitar.

    Mikael: Med historielöshet menar jag att journalisterna/kommentatorerna inte vet hur de här rörelserna vuxit fram, vilken historia de har och hur den europeiska kolonialismen och 1900-talets stora nationalistiska krig har präglat våra föreställningar om kultur och samhällen. Mot bakgrund av t ex ALgerietkriget framstår möjligen fransk högerextremism som ett annat fenomen än om man tror att allt uppstod när le Pen ”slog igenom” med FN på 1980-talet.

    VS

  3. Om jag förstår dig rätt så är alltså historielösheten en förklaring till att journalisterna drar alla högerextrema/populister etc. över en och samma kam. Men frågan är: skulle de sluta göra detta om de kände till de olika rörelsernas skiftande bakgrunder? Är de inte slavar under rubriksättningens logik, oavsett vad de vet om världens komplexitet? Kanske är det också så att de anser att de har ett ansvar att ge någon slags sammanfattande bild av det politiska läget för väljarna; om man krånglar till det för mycket blir väljarna kanske förvirrade (och kanske ännu mer obenägna att rösta i framtiden).

  4. Mikael: Jag vet ärligt talat inte riktigt vilken som är den adekvata förklaringen. Tempot är ju högt, men alarmismen finns ju hos både allmänjournalister – som jag vet har tusen saker att hålla reda på – och hos de politiska journalister som borde ha större kunskap och mer insikt.

    Det där med att krångla till det tror jag är en poäng – förenklingen når helt enkelt en nivå där man är så långt från sanningen att budskapet faktiskt blir falskt.

    VS

  5. Jo, i mångt och mycket har Du naturligtvis rätt — det finns en tendens till alarmism i en del av rapporteringen. Till viss del ligger väl förklaringen i hur arbetssituationen ser ut för mênga journalister — det droppar in resultat under valnatten, man måste få ihop en rapport eller text till en viss tidpunkt, och det finns inte tid att invänta och analysera alla resultat, vilket kräver en del eftertanke.

    Har sett att totala antalet högberxtrema mandat har gått ner från 45 till 37, en siffra som jag inte på något sätt vill avfärda, men ändå titta lite närmare på, när jag får tid. Vilka partier som räknas in, och så vidare.

    En detalj är kanske Bulgarien och Rumänien, som direkt efter inträdet (liksom en gång Sverige) besatte sina platser utan att ha hållit något EU-val, och när sedan sådana val hölls 2007 blev det en del förändringar. Bland annat åkte Rumänska PRM ut, men har nu kommit tillbaka.

    Samtidigt vill jag ta i försvar den rapportering som förekom i SVT under valnatten. Där avrapporterades, i sig helt korrekt, framgångar för högerpopulistiska partier i olika länder, och jag minns inte att några alltför svepande slutsatser drogs.

    Och det var ju anmärkningsvärt att PRM gick fram från noll (i valet 2007) till tre mandat i Rumänien; att ungerska Jobbik tog tre mandat; att BNP tog två mandat i Storbritannien (även om det resultatet inte var klart förrän senare på natten om jag minns rätt). I Grekland tog LAOS tre mandat. Och så vidare.

    Detta balanseras till viss del, men inte fullt ut, t ex av att FN gjorde ett dåligt val i Frankrike och att VB gick tillbaka i Belgien.

  6. Anders: Du är ju en av dem som begriper dig på det här fenomenet! Du antyder en del analytiska svar i din kommentar, t ex kring främlingsfientliga parter i öst och väst, kring nya partier vs gamla partier och kring frågan om det är antalet mandat eller inrikespolitisk påverkan som är central för att tala om ”ökt inflytande”.

    Nej, några svepande slutsatser drogs nog inte, men svepande beskrivningar gjordes minst ett par gånger av en av de – f ö mycket duktiga – närvarande journalisterna. Liksom (tror jag) i ett av de interfolierade nyhetsprogrammen under kvällen, då av en välkänd politisk kommentator.

    Jag återkommer till ämnet. /VS

Kommentarer inaktiverade.