Politiskt ledarskap – hur förstår vi det?

Politiskt ledarskap är ett begrepp som kan spåras tillbaka till Machiavelli – åtminstone. Professorn i statsvetenskap Tommy Möller har skrivit en bok med just det namnet som kom ut i vintras. I går hade jag möjlighet att lyssna på honom själv pratandes om den på vårt statsvetenskapliga forskningsseminarium på Södertörns högskola. Tydligt är att boken systematiserar – om än på ett lite tankspritt sätt – den kunskap om politiskt ledarskap som de flesta medelålders statsvetare har samlat på sig. För min generation är det några starka anekdoter och berättelser som spelat roll, och dessa finns också här. Vi får läsa om Fälldin och kärnkraften, om Nixon i TV och förstås om Margaret Thatcher och högervågen.

Påpekandet att ”chefskap” och ”ledarskap” i den politiska världen är två olika saker är intressant. Här finns en statsvetenskaplig nisch att utveckla som står fri från managementlitteraturen. Att skilja på elitforskning och ledarskapsforskning är också en viktig pusselbit. Liksom att fundera på vad ”politiskt” står för i begreppet politiskt ledarskap?

I seminariesamtalet tyckte jag att det blev alltmera klart att politiskt ledarskap är som elefanten i vardagsrummet. Alla ser den, vet att den är där, men ingen pratar om den. Om statsvetarna lämnar ledarskapsfrågorna till psykologer, ekonomer och historiker så blir den vetenskapliga analysen och förståelsen av vår samtid lidande. Alla politiska analytiker talar om ledarskap men i den statsvetenskapliga världen hänvisar vi bara till att partiledare inte har betydelse för att vinna väljare. Må så vara, men något mer att utforska finns uppenbarligen där.

Möller påpekade själv att han skrivit texten med stor glädje och att det var mer av en essäsamling än en lärobok. Och det är väl bokens lilla svaghet – att den är lite obestämbar. Å andra sidan, som Möller skämtsamt svarade på en fråga, ”som professor får man skriva vilka böcker man vill!”. Jag skulle gärna sett att boken hetat just ”Essäer om politiskt ledarskap” eller något motsvarande, att stilistiken drivits ett varv till åt det personliga och att den kommit ut på Bonniers. Boken fungerar mycket bra som en fördjupning och kommentar till all den politiska litteratur av memoar- och biografiskt slag som utkommer i Sverige. Där kunde boken ha marknadsförts med ett ännu tydligare fokus.

Det är inte alltid man kan rekommendera statsvetenskaplig litteratur för fritidsläsning, men den här boken lämpar sig väl för verandan en solig eftermiddag. Många funderingar väcks utan att språket hindrar.

Annonser