Skam fungerar inte som politiskt verktyg

Ikväll deltog jag i en debatt i ABF-huset under rubriken ”Skuld och Ansvar i politiken” tillsammans med Sverker Gustavsson, Barbro Hedvall och Carl Tham. Fabian-salen var i stort sett fullsatt och för ovanlighetens skull var det en hygglig andel kvinnor där. Politikseminarierna på ABF-huset brukar alltid locka en oerhört manligt dominerad publik.

Jag pratade om att skam och skuld inte är samma sak. Skuld är individuell och hänger samman med ansvar – medan skam är kollektiv och hänger samman med status. Därmed är slutsatsen att skuld fungerar i politiken men knappast skam. Våra institutioner är uppbyggda kring ansvarsutkrävande inte kring frågan om ära, heder och skam.

Tillsammans med mina med-debattörer lyfte jag fram statens försvinnande som ett kraftfullt problem för ansvarsutkrävandet, och menade att både bonushysteri och skambeläggande i den offentliga sektorn kan kopplas till utförsäljningen av staten eller riket, ett ord som Carl Tham fann särskilt vackert. Med allt fler aktörer som underkastas avkastningskrav och begränsade uppgifter så ökar incitamenten att lägga på extra-löner och pensioner. Som Barbro Hedvall påpekade finns det ju inte längre någon ägare som kan sätta stopp. Ägandet är upplöst i fragment.

Carl Tham kryddade debatten med att diskutera hur företaget Samhall genom att åläggas avkastningskrav inte kan anställa dem för vilka det skapades. Och han berättade historien om en kvinna som blivit avstängd från A-kassan eftersom hon spelar fotboll på kvällarna….Hon stod då inte till arbetsmarknadens förfogande. Tham undrade lite stillsamt om man får gå på bio om man är arbetslös?

Intressant? Läs mer om politik och demokrati.

Annonser