Att beställa en akademiker som lull-lull

Igår blev jag uppringd av en man från nyhetssajten/bloggsajten Newsmill. Jag svarade med mitt namn. Han presenterade sig inte utan frågade

– Är det religionsvetaren?

Jag sade nej och förklarade att jag min akademiska position var som professor i statsvetenskap i Göteborg och gästprofessor på Södertörns Högskola.

– Okej, jag har ringt så många,  sa han och sa vad han hette.

– Känner du till det här FN-mötet om rasism? fortsatte han.

Jag svarade jakande och ett samtal med några repliker utspann sig. Jag förstod det som att Newsmill ville ha en diskussion om förslaget att förtal av religion skulle vara en kränkning av religionsfriheten. Sedan sa Newsmill-mannen det mest oväntade:

– Vi behöver någon som försvarar det förslaget.

Du läste rätt. Newsmills medarbetare rindge inte upp mig i min egenskap av forskare och lärare inom området för att få forskningens ståndpunkt, demokratiargument eller en reflektion kring ett kontroversiellt förslag. Istället hade man från Newsmills sida redan bestämt vilken ståndpunkt som skulle företrädas och ringde runt bland akademiska lärare och forskare för att städsla någon till denna syssla. Legitimiteten i den akademiska positionen skulle antagligen ge lite glans till debatten.

Jag är medveten om att de svar jag ger kring t ex främlingsfientlighet inte alltid är vad journalisterna vill höra när de ringer. Då blir det inget pratminus i tidningen, men, och det är en viktig skillnad, de ringer faktiskt för att efterhöra min ståndpunkt som de förväntar sig är grundad på erfarenhet, forskning och reflektion kring frågan. Jag har aldrig tidigare blivit uppringd och förväntats inta en ståndpunkt som för tillfället ”behövdes” av någon annan och som jag sedan förväntas framföra med min akademiska hemvist som legitimitet. När SvD beställer en artikel frågar man om jag vill skriva ”om” ett ämne, en bok eller en debatt som berör det jag sysslar med i min forskning. När texten är klar bedöms om den håller måttet.

Jag fann mig inte snabbt nog, först när jag lade på luren insåg jag hur bisarr hela frågan var. Men när denna typ av anti-intellektualitet främjas bland de sociala medierna sänks nivån på samhällsdebatten. Intressant nog sker det på en sajt som ägs av Fat Cat Media dvs Bonniers, investeringsföretaget Proventus samt två manliga journalister med sin bakgrund i Fat Cat Media.

Annonser

10 reaktioner på ”Att beställa en akademiker som lull-lull

  1. Apropå det här med akademiker som uttalar sig – brukar man skicka ut pressmeddelanden som professor om man vill få tillfälle att tycka till? Det torde ju om inte annat stärka ens varumärke när man söker forskningsstöd?

    Kort svar: Eftersom jag själv suttit och prioriterat för forskningsstöd i åtta år och fortfarande för det ibland så kan jag säga att pressmeddelande stärker inte dina aktier för att få pengar! Pressmeddelanden skickar man ut om man har en nyhet./VS

  2. Men såhär har det ju alltid gått till. Redaktören på Bang berättade att TV ibland ringer för att få tag i en manshatande feminist och blir riktigt störda över att få förslag på män som är feminister. Det passar inte alls, de vill ju hitta en riktig bitterfitta och har ringt till Bang, liksom. Det tänker jag på när jag ser på TV. Vilka är det som ofta sitter där och uttalar sig? Vilka är de akademiker och konstnärer som ställer upp på medias förenklade dramaturgi, och vilka är aldrig där?

  3. Eftersom det är vanligare att journalister tvingas klara sig som frilandsjournalister så är väl sånt här inte så konstigt? Man måste kunna äta och då måste man kunna sälja sina alster till den borgliga median. Då anstränger man sig lite extra för att göra sin produkt lite mer aptitlig för dem. Man kan vara en hemlös journalist med integritet eller man kan vara en som äter gott utan integritet, valet är ditt? Hur mycket är din stolthet värd? Själv vet jag att integritet, stolthet och heder är lyxartiklar, de är inte mycket värda när räkningarna hopar sig, dina kort spärras och du räknar ned till hemlösheten. När du då kastar av dig dessa hämmande lyxartiklar och får ett annat liv, då undrar man varför man väntade så länge, vem tjänade på det, ingen.

  4. Tack för alla synpunkter.

    Min poäng var att Newsmill inte visste vad jag tyckte, utan de ville tilldela mig en åsikt. Om de vetat att jag försvarade paragrafen om religionskritik och bett mig skriva om den hade det varit en helt normal journalistisk handling.

    Poängen var alltså det faktum att de själva hade en åsikt som någon annan skulle framföra. De ringde inte för att de visste att jag hade den åsikten. Den som ringde hade uppenbart ingen aning om vem jag var öht eller vad jag sysslade med./VS

  5. Ok, jag kanske uttryckte mig lite klumpigt. Alltså, för att göra det tydligare – finns det situationer när man själv som forskare/statsvetare söker sig journalister när man anser att man har något man vill säga i en viss fråga, t.ex. vad gäller opinionsstöd, en minister som trampat i klaveret etc.? Eller går det alltid till så att det är journalisten som ringer upp?

  6. Viktor: Jag har i alla fall aldrig skickat ut något pressmeddelande i sådant syfte som du nämner. Om man deltar i ett seminarium eller en presskonferens så brukar ju den som anordnar detta skicka ut en pressrelease av något slag. Och när man skrivit en ny bok brukar förlaget gå ut med ngt till pressen och ibland gör man det som författare tillsammans med förlaget.

    För min del kan jag säga att så vitt jag vet är det alltid så att man blivit uppringd och ombedd att uttala sig. Jag säger ofta nej (pga tidsbrist eller för att man inte tycker att man har något att säga). Då skickar jag alltid vidare till ngn kollega./VS

  7. Ok, då var det lite klarare. Anledningen till att jag undrar är för att det tycks förekomma vissa statsvetare (inga namn nämnda) i media med större frekvens än andra. Till viss utsträckning hänger det ihop med att personerna innehar prestigefulla titlar men ibland uttalar sig personer med långt mindre erfarenhet om områden som de inte alls har någon forskningsbakgrund i. Det gör att man lätt kan misstänka att det handlar om att personerna aktivt söker upp journalister i avseende att få ett större genomslag än vad de skulle fått sett till deras meriter. Det var i alla fall skönt att höra att du inte uttalar dig om allt bara för att chansen ges!

  8. Viktor:
    Att somliga akademiker förekommer oftare än andra beror nog mest på att journalisterna vänder sig till dem de känner till och en som ofta hörs blir därför oftare uppringd och ombedd att uttala sig.

    Det finns också en hel del akademiker som säger nej till journalister eftersom de inte för allt i världen vill bli klippta så att vad de säger kan låta precis hur som helst i slutänden och har journalisterna kännedom om en forskare som inte är rädd att uttala sig, så ringer de förstås helst till denne och slipper ringa runt till folk som vägrar ställa upp.

Kommentarer inaktiverade.