Val i Algeriet bekräftar auktoritär regim

Idag torsdag hålls presidentval i Algeriet. Ingen tror annat än att president Abdelaziz Bouteflika kommer att få sitta kvar, särskilt som han i höstas i parlamentet genomförde en förändring i konstitutionen som gör det möjligt för honom att bli omvald en tredje gång och ytterligare gånger. Tanken från början var att hålla en folkomröstning om förändringen, men rädsla för att denna skulle bli bojkottad medförde troligen att Bouteflika sökte en institutionell lösning istället.  Oppositionen bojkottar dock dagens presidentval och de presidentkandidater som ställer upp mot Bouteflika är inget annat än staffagefigurer.

Till råga på allt uppger nu Jeune Afrique att flera franska tidningar har censurerats i Algeriet inför presidentvalet. Det är L’Express, Marianne och Le Journal de Dimanche som fått försäljningsförbud eftersom de har artiklar som är kritiska till presidenten och till hur valet genomförs. Bouteflika är i gott sällskap med andra auktoritära regimer som under demokratisk täckmantel utövar ett monolitisk ledarskap där maktstrukturena cementerades för länge sedan, ofta just i samband med ett kolonialkrig. Bouteflika var minister redan i den första algeriska regeringen 1962.

Algeriets har en tung politisk historia, från frigörelse till en auktoritär regim. En gång bidrog Sverige till stödet för den algeriska frigörelsen, som första västland 1959, vilket jag skrivit om i boken ”Sverige och Algeriets frigörelse 1954-1962” och i flera artiklar. En gång var Algeriet ett modelland för tredje världen, med sin snabba ekonomiska utveckling. Men under 1990-talet mobiliserade islamiska radikala grupper oppositionen vilket ledde till inbördeskrig med minst 150 000 döda. Kriget ledde till en allt starkare repression från statsmakten. I dag är Algeriets ekonomi bättre, men det är fortfarande oljan som är grundstommen i tillväxten, en mycket eftersökt olja som håller hög kvalitet. Men förädlingen sker någon annanstans. Algeriet är fortfarande ekonomiskt starkt knutet till Frankrike och EU.

Tyvärr lyckades inte den franske presidenten Nicholas Sarkozy få EU att prioritera Medelhavssamarbetet under sin tid som EU-ordförande. Om det är något länderna söder om Medelhavet behöver så är det goda förbindelser och samarbete över havet – inte minst handlar det om flyktingar och ekonomisk utveckling. Men Sverige vill stänga sin ambassad i Alger!

Och något litet av EU:s ambition att demokratisera borde väl kunna nå fram till Algeriet, Afrikas näst största land med en befolkning vars potential för social och ekonomisk utveckling är enorm.

Advertisements