Att träffa William på Metropolitan

Idag har jag äntligen träffat William – ja, han heter egentligen inte William men någon synnerligen taktlös person har döpt den lilla blå flodhästen till just William. Sedan jag var i 20-års åldern har jag tänkt att jag någon gång skall få se honom i verkligheten. Besviket konstaterade jag för länge sedan att han fanns i kopia i ett museum jag var i, men jag köpte ett kort i alla fall. Idag gick således drömmen i uppfyllelse och där stod den lilla blå flodhästen och såg alldeles vanlig ut. I kanten av en monter med flera gravfynd stod han och såg allmänt prestigelös ut, vilket han säkert varit ända sedan ca 1900 f kr då han hamnade i graven.

Metropolitan museum inrymmer inte bara den största egyptiska samlingen utanför Kairo utan har också i huvudsak bevarat museikaraktären på samlingen. Man går runt och tittar och det finns skyltar där det står vad saker är. För mig ger det betydligt mer förståelse än många av moderna museernas välvilliga men överpedagogiska och färdiga tolkningar av sina utställningar. Låt föremålen tala för sig själva. William talade till mitt hjärta – inte för att han är liten och blå utan för att han förmedlade en känsla av mänsklighet som överbryggade de 3000 åren mellan oss.

I övrigt kan man lyfta fram samlingen från drottning Hatshepsuts regim från vilken många fynd finns bevarade. De kvinnliga regenterna tenderar att dra uppmärksamheten till sig. Också på Metropolitan ansågs det vara lite oväntat att hennes regeringstid kännetecknades av många fälttåg i främmande länder samtidigt som det var en kulturellt blomstrande tid.

Advertisements