Den underskattade tillfredställelsen i att bryta normer

De senaste veckorna har jag reflekterat lite över att så många är så pigga på att reglera alla oväntade händelser. Låt mig ta några fullständigt disparata exempel: 1. Statens Medicinsk-Etiska Råd vill lagstifta om aktiv dödshjälp eftersom det kan finnas fall där detta skulle vara ett klokt val, 2. Socialdemokraterna vill slippa FN-mandat för militära interventioner eftersom det kan hända att det blir ett veto och 3. Skolbarn vill ha ändring av skollagen eftersom de vill kunna åka på billigare resor med familjen under terminen. Det var verkligen olika sorters exempel, men de illustrerar alla min poäng, nämligen att aktörer vill ändra normerna/lagstiftning så att den verkligen täcker in alla eventualiteter.

Jag tolkar fenomenet som ytterligare exempel på hur vi individer förväntar oss total kontroll över alla detaljer i våra liv. Varje tänkbart undantag skall vara förutsett.

Jag tror inte på det sättet att organisera samhället. Jag ser normbrott som något som bör finnas. Nöd bryter alltid lag, det innebär inte att dessa exceptionella tillfällen skall utgöra grunden för en ny lag, bara att tillfället var just exceptionellt.

Det kräver mod att bryta normer. Ibland kommer du att tycka att du gjorde fel, ibland att du gjorde rätt. Och du måste alltid tänka på att det du gör kan få andra att vilja göra detsamma. Vill du det? Jag tror också att normbrott är viktiga eftersom de pekar på problem och brister i normbildningen som vi kanske behöver hantera. Med normer som innefattar allt tappar normerna sin normerande idé. Det måste finnas en gräns för att vi skall kunna skilja gott från ont, men denna gräns behöver ständigt utsättas för omprövning.

Jag har inspirerats alltmer av en existentialistisk livsfilosofi där det inte finns någon universell norm att följa. Vi har att som människor hitta det goda handlandet i varje ögonblick. Det förskjuter fokus från normen och tillbaka till oss själva som individer och människor. Det har i alla fall varit en frigörande kraft i mitt liv.

Annonser

6 reaktioner på ”Den underskattade tillfredställelsen i att bryta normer

  1. Är inte problemet mer grundläggande än så. Friheten vill vi ha maximal, då skydds- eller räddningsbehov finns ska ”auktoriteten” vara maximalt ingripande.
    Detta kan exemplifieras såväl i vår relation till Gud som till staten. Staten ska inte lägga sig i våra val, men drabbas jag långt borta i främmande land ska mitt fall vara prioriterat och utan budgetbegränsningar. Gud vill vi gärna driva i samma riktning…
    Det är inte bara normerna som är i fokus, det är storleken på egot.

  2. ”Det förskjuter fokus från normen och tillbaka till oss själva som individer och människor.”

    Men är inte normen en avgörande del av oss själva som individer och människor? Jag håller med dig om att det är bra med brott mot normen och att det är nödvändigt. Men, jag tror också att normen, som den utvecklats evolutionärt, är viktig som en dämpning av alltför vidlyftiga vilda idéer; inte utsläckning alltså, men dämpning. På så sätt utvecklar vi normen, den som oundvikligen är vår utgångspunkt.

  3. TänkSjälv: Ja, frihet är förstås bara frihet så länge den åtföljs av ansvar. Och friheten för egot är inte alltid detsamma som frihet till något utan oftare från något.

    Thomas S: Jag håller med, jag menar inte att normen är fel, tvärtom. Normen, här definierad i enlighet med Martha Finnemore, är en kollektiv förväntan på ett visst beteende. Det betyder ju att den finns i oss själva också. Och den är absolut nyttig för samhället på lång sikt. Men bara om den utmanas, av vårt samvete, av vår reflektion och av vår kunskap. På det sättet förändras den också evolutionärt precis som du skriver. Så tänker jag, men man har ju alltid olika ingångar i en text./VS

  4. ThomasS och Stranden: Jag vill ställa allvarliga frågor om vad ”evolutionärt” egentligen betyder – evolution är väl knappast motsatsen till förändring genom brott, katastrofer och revolutionerande förändringar? I alla fall inte den ”naturliga” evolutionen – och i så fall säger man väl ingenting om normer i samhället med en ”evolutionsmetafor”? Jag säger som Kierkegaard – normen förklarar ingenting, undantaget förklarar både sig själv och normen.

  5. VS: Ja, vi tycks vara helt överens så långt!

    Krigstid: Det jag menar med evolutionärt är att det utvecklas långsamt med hjälp av långsiktigt oplanerade försök och misslyckanden; man provar sig fram i det lilla. Detta är väl då helt i enlighet med Kirkegaard, normen förklarar ingenting – den bara är – och blir – evolutionärt.

Kommentarer inaktiverade.