Löjligt om tillsatser i maten

Mats-Eric Nilsson har tidigare gett ut boken ”Den hemlige kocken” och intervjuas i sin egen tidning SvD i Allhelgonahelgen om alla sorters ”matfusk”. Nilsson avslöjar hemligheter som att ”hemlagade” köttbullar i butiken inte är hemlagade alls eller att ”naturliga” råvaror minsann har värmebehandlats eller behandlats med mystiska gaser. Jaha, det var ju en nyhet. Inte.

Nilsson gör som så många andra journalister när de upptäcker något som de inte visste förut. De skriver en bok. För journalister har ju både språkets gåva och de rätta kontakterna. Att vi som lärde oss laga mat i skolans hemkunskapsundervisning (jag kan fortfarande göra god kycklig med curry efter de receptet) och gick på kurser om näringslära och matlagning i samband med att vi flyttade hemifrån eller läste riktiga (just det, riktiga) kokböcker alltid vetat det Nilsson skriver är inte intressant. Hur dumma tror Nilsson att vi är? Har han på fullt allvar trott att halvfabrikaten i handeln är samma sak som mammas köttbullar? Och vad menar han med tillsatser förresten – det han kallar naturlig mat är fullt med tillsatser t ex salt, ättika, kylning/värmning/konservering och andra klassiska sätt att bevara matens hållbarhet.

Nej, sluta skriva böcker om självklarheter och använd konsumentmakten till att köpa kravmärkt högrev, steka färsk strömming och köpa rotfrukter och grönsaker efter säsong. Och köp en riktig kokbok, en som är tryckt före 1980…

Annonser

11 reaktioner på ”Löjligt om tillsatser i maten

  1. Jag förstår inte heller varför vi förväntas bli upprörda över tillsatserna i maten. Nästan alltid är de ju helt ofarliga.

    Det verkar för mig snarast handla om en slags ”renhetslängtan”. Bottnande i en känsla av att det moderna livet blivit allt för komplicerat; av att vilja ha något enklare, renare. Jag tror att såväl Birros lovprisande av familjen som Nina Björks angrepp på liberalismen är grenar på samma träd. (Fast upprördheten över tillsatser i maten är förstås snarare en liten udda växande kvist än en gren…)

  2. Det är ju onekligen en intressant tolkning. I alla tre fallen handlar det om längtan till ”det naturliga”. Själv kan jag dock känna att såväl familjen, maten som kvinnlig erfarenhet är väldigt grundläggande erfarenheter som många människor numera tycks vilja avskärma sig ifrån per se. Så återupptäcker de något och vips så är det en ny trend 🙂

    Ibland blir debatten så dikotom./VS

  3. Vad häftigt med alla debattörer som visste allt redan för länge sedan! Som kunde steka strömming redan innan alla de som nu vill engagera sig i frågor om matkvalité ens var födda. Är det ”hövligt, öppet och tolerant ton” att avfärda denna önskan efter renhet med ordet löjligt?

  4. Vad som är hövligt ligger som oftast i betraktarens öga. Särskilt ohövligt tycker jag inte att det är att betrakta ”önskan efter renhet” som löjligt. Jag tror inte att du är medveten om hur samtalstonen då och då kan se ut i bloggosfären om du tycker ordet ”löjligt” är ohövligt.

    Ja visst kan man tycka att alla generationer måste få lära av sina misstag. Men Nilsson är inte 19 år, han borde veta bättre. Att kritiskt granska också journalister är något som journalister tyvärr är rätt dåliga på. Ifrågasättande kan faktiskt också drabba medierna själva…/VS

  5. Jag tror faktiskt att du har missat något. Till exempel att det hänt mycket med den processade maten sedan 1980. Det beror säkert på att du inte läst böckerna själv, utan bara läst om dem.

    Och det jag känner till om bloggosfären är att det finns gott om bloggare som sitter uppe på en gren och kraxar självgott och överlägset om än det ena och än det andra om saker som de inte riktigt känner till. Om man ska granska något bör man ha mer på fötterna än en åsikt.

    De människor som uppskattat böckerna, och det är ju några stycken vid det här laget, är mellan 8 och 90 år och har helt olika erfarenheter och bakgrunder, både före och efter 1980. Vanliga hemmamatlagare, unga kockar och gamla kockar.

  6. Det är alldeles uppenbart att böckerna är uppskattade. Min kritik riktade sig emot det ideologiska anslaget och det oproblematiserade perspektivet. Jag har bläddrat i den förra boken och jag har följt Nilssons väg genom medierna rätt noga. Jag är själv mycket intresserad av mat, matkvalitet och matlagning – men jag tycker att Nilssons sätt att närma sig frågan är falskt. Ett ämne med ett E-nummer kan t ex vara gelatin, pm jag är vegan äter jag inte animaliskt dito (ssk E-nummer) men att kalla det ”kemisk tillsats” tycker jag faktiskt är falskt. Min mor köpte gelatinblad och gjorde pudding, den maten är just sådan som den Nilsson idealiserar. Han missar målet – matkvalietet är viktigt, men den uppnås inte på Nilssons vis. Det är i alla fall MIN åsikt. Du får gärna tycka något annat, t o m på denna blogg 🙂 /VS

  7. Bussigt!
    Jag är rätt säker på att han inte har kallat gelatinet för en kemisk tillsats. Gelatin räknas ju inte som tillsats utan som ingrediens. Men om man nu är exempelvis vegan, kan det vara skönt att veta att gelatin ingår i det man ska stoppa i sig. Det är det hela debatten handlar om. Med kunskap och medvetenhet kan man göra självständiga val. Det är det ideologiska anslaget. Vet man redan allt; så bra!
    Av de snart 95 000 som köpt och troligen läst boken finns de som inte bara har mat som intresse, utan som arbetat med med matlagning i hela sitt yrkesverksamma liv och känt sig medvetna. Även de har reagerat.
    Böckerna problematiserar, det historiska utvecklingsperspektivet kanske inte framgår om man bara bläddrar.

    Välkommen att diskutera hos oss på aktavara.org

  8. Jag håller med Anna Karin här.
    Jag har dessutom både läst och recenserat boken ifråga. Jag har vidare en lanthushållsskola bakom mig, i min ungdom och har skött ett hushåll under 45 år och har inte trott att färdigköpt mat var samma sak som gammaldags hederlig husmanskost.

    Men som Anna Karin påpekar, det har hänt väldigt mycket inom livsmedelsindustrin de senaste årtiondena och jag fick faktiskt veta mycket från den här boken, som jag inte visste tidigare. Jag uppskattade boken alltså och tycker att det är en viktig bok. Tycker helt enkelt att vi har rätt att få information om hur mycket lurendrejeri som livsmedelsindustrin ägnar sig åt numer.

    Vad gäller gelantin så kan du ju vara intressant att veta att den gelékonsistens som man ex. får när man kokar sylt hemma, den består i färdigköpt sylt av gelantin + kemisk smaktillsats samt en ganska minmal mängd frukt.

    Vidare så är ju en hel del av de där E-tillstaserna måttligt nyttiga och avgjort kemikalier istället för föda.

  9. Gelatin skall inte räknas som tillsats, däri kan vi alla vara ense. Gelatin är ett ämne som utvinns ur hud och ben från slaktade djur (kollagen) och vars syfte är att skapa gelé eller motsvarande.

    Om man inte ”använt det” så kanske man inte bakade tårtor, aladåber eller motsvarande på t ex 1950-talet. Det må vara hänt.

    Många bär har ett naturligt geleéartat ämne (pektin) i sig och det är nog det som Kerstin menar är tillsatt till den köpa sylten. Det är möjligt att det finns sylt med gelatin, men jag har aldrig sett något sådant. Självklart består köpt sylt av mindre mängder bär än den du kokar hemma. Är det någon som på fullt allvar trott något annat. Smakämnen kan man undvika i köpt sylt men mycket socker är det alltid.

    E 471 är ett emulgeringsmedel, oftast glycerin om jag förstår saken rätt. Glycerin/-ol eller propantriol är enkelt uttryckt beståndsdelen i fett (lipider), det som gör fett smidigt. Om det är en tillsats eller ej kan man ju fundera på – en tillsats är något som ”satts till”. Såvitt jag förstår ingår glycerol t ex i rapsolja – som ju är väldigt nyttigt.

    Min poäng är att det går utmärkt att välja bra mat utan att drivas av en osund renhetslängtan tillbaka till någon slags självhushållning (som inte alls var så romantisk) där ingen marknadsekonomi egentligen förekom. Jag har druckit mjölk mer eller mindre direkt från kossan, skummat grädde, plockat bär, odlat potatis, gjort saft med mera – kanske är det just därför jag vare sig har denna romantiserade bild av ”äkta” mat som jag menar att Nilsson framför i intervjuer i medierna eller förväntar mig att köpt mat från livsmedelsindustrin skulle kunna tillmötesgå de kvalitetskriterier som självhushållet kan leva upp till.

    I förlängningen menar jag att den typ av ideologi som Nilsson förespråkar motverkar bättre mat eftersom vi strider om saker som faktiskt inte är så viktiga (huruvida man har glycerin i maten) istället för en politisk kamp för bättre djurhållning, bättre resursanvändning och kampen mot ren skräpmat. De frågorna kan vi styra med hjälp av politiskt arbete och med hjälp av köpvalen i affären. De valen innebär dock att vi måste välja bort bekvämligheten, slentrianen och ”billige berra”-affären. Är vi beredda till det?

    Skulle inte tro det. Billigt, färdiglagat OCH äkta skall det vara.

    Detta är min sista synpunkt på denna post.

  10. Så! Nu har jag också läst boken som alla talar om (Den hemlige kocken). Kanske lite sent med tanke på att jag är verksam i branchen. Hur som helst är jag häpen över den otroliga mängd sakfel som man lyckas publicera i en enda liten bok. Jag tycker att han har en del poänger, och håller med om att livsmedelsbranchen inte bör föra sina kunder bakom ljuset. Att påstå att tillsatserna i många fall är onödiga är helt uppåt väggarna fel! Det är inte bara konserveringsmedel som behövs för att hålla halvfabrikat stabila. Större delen av dessa tillsatser är dessutom ganska nyttiga. Folk är rädda för att de inte vet vad det är, men faktum är att väldigt många av våra råvaror hade (inte?/VS) blivit godkända som tillsatser om de hade testats lika hårt. Vatten hade vi t ex inte fått sätta i oss mer än 2 dl/dag av.

Kommentarer inaktiverade.