Familjen som gerillaverksamhet

Jag kan inte låta bli att tipsa om den – faktiskt – oerhört uppfriskande artikel som Marcus Birro idag skrev i Expressen. Låt mig citera:

Tvåsamheten och familjen är en slags gerillarörelse, en motståndskamp mot den nya tidens våldsamma egoism. Jag ser kampen för ett liv tillsammans med någon annan som en kamp mot förytligandet av allting.

Utan att förringa de risker och problem som familjelivet innebär finner jag det oerhört glädjande att en 70-talist tar strid för familjen utifrån värden som kollektivet, lojalitet, uthållighet och kärlek!

Annonser

8 reaktioner på ”Familjen som gerillaverksamhet

  1. Fast det finns väl en våg av den här sortens konservatism just nu? ”Inåt, hemåt och bakåt”, tror jag Elise Claeson satt som slogan för vad hon kallar en nyborgerlig rörelse. Jag är väldigt kluven till den.

  2. Sorry, håller inte med. Det finns en konservatism och en radikalism som båda utgår från familjen, kollektivet och gemenskapen. Men landar i helt olika lösningar. Så döm inte ut Birro bara för att han använder the F-word./VS

  3. Det var inte riktigt så jag menade. Som jag skrev är jag väldigt kluven, kan också se det tilltalande i det som t ex Nina Björk säger (och sedan är steget långt till Elise Claeson).

    Det är bara den ibland rätt missriktade kritiken av individualismen och vurmen för kollektivism som jag har svårt för. Tycker själv t ex att det inte finns något som säger att individualism behöver stå i motsättning till gemenskap och solidaritet.

  4. Helt bortsett från att jag anser kärlek vara en form av sinnessjukdom: Är verkligen familjen antitesen till egoism? Jag menar, varför skulle det vara så mycket finare när två människor tillsammans strävar efter att ha grannskapets finaste kök och dyraste bil än när den enskilde strävar efter motsvarande saker?

  5. Nej, ”grannskapets finaste kök” är inte ekvivalent med ”familjen” – har jag verkligen påstått det? Min poäng är bara att familjer i precis lika hög grad som individer kan sträva efter det ytliga och efter egen vinning. Följaktligen har jag väldigt svårt att, som Birro tycks göra, se familjen som en slags ANTITES till den moderna tidens ytlighet. Ytligheten blir väl inte mindre för att den delas?

    Större fokus på familjen i vårt samhälle räcker, vad jag tror, knappast för att göra det mindre ytligt.

  6. Jag håller med om att familjen kan bli en förlängning av ägandet och ytligheten. (För att inte tala om örtrycket.) Men det jag tycker Birro pekar på (man läser ju olika beroende på egna erfarenheter) är att lojaliteten och försöken att leva som en beroende människa är en form av gestaltat motstånd mot ”ensam är stark”, ”jag är en lycklig singel” eller ”njutningen först”. Det var vad jag uppfattade som intressant i Birros text./VS

Kommentarer inaktiverade.