Forskning som nationalism

Satt på Ullevi i onsdags och såg lycklig det franska fotbollslandslaget slå de blågula med 3-2. Nationalism är riktigt härlig – när den är självvald. Jag är lika ledsen som de flesta andra över att Stefan Holm inte lyckades ta medalj i höjd i OS och omåttligt glad över att svenske Johan Wissman lyckades ta sig in i den olympiska finalen på 400 meter. Men, om det i sporten är en del av fundamentet att man tävlar som medborgare i en viss nation så bör det faktiskt inte alls vara grunden för ett lands forskningspolitik.

Vetenskap och forskning bör vara nationellt oberoende och samtidigt så kulturellt mångsidig att det egna kulturområdet djuplodas. I sin forskningspolitik vill regeringen istället använda forskning som ett slags nationellt intresse där just den svenska forskaren skall framhållas. I regeringens satsning skall forskning gynnas, men bara om den kan utgöra grund för ökad industriproduktion eller kan generera inkomster till nationen. Det talas i debatten till och med om svenska nobelpris som om det vore ett egenvärde för Sverige som nation. Idén om att forskning är ett slags konkurrensmedel har också spridit sig inom landet där ett enskilt universitet anses dåligt enbart med argumentet att det inte lyckas i konkurrensen om en viss typ av stora forskningsanslag. Istället borde vi kritisera en forskningspolitik som byggs upp på basen av erfarenheter enbart från en viss typ av forskning (naturvetenskap) och som gynnar kollektiv medelmåttighet på bekostnad av individuell excellens. Stöd istället de miljöer som kan identifieras som goda, det finns många möjligheter att identifiera sådana miljöer genom inventering.

Vetenskapen har inget fädernesland. Kunskapen känner inga nationsgränser. Även i Vetenskapsrådet som är en nationell forskningsmyndighet anses det prioriterat att just Sverige kan hävda sig i en europeisk konkurrens, inte att forskningen inom ett visst området går framåt eller att de bästa forskarna ges möjlighet att utvecklas. I internationaliseringsarbetet ansågs att det var ett centralt mål att just svenska forskare var representerade, inte att de bästa forskarna var med. Svensk forskning är viktig i den meningen att svenska forskare kan bidra med djupgående förståelse för den egna kulturkretsen – något som är avgörande både för generell kunskap och för förståelsen av samtiden.

Tyvärr har teknisk och naturvetenskaplig forskning alltid använts i det nationella intressets namn. Militärteknologi och exportindustri har prioriterats av forskningsfinansiärer och medverkat till stormaktsdrömmar och aggressiv expansionspolitik. Forsknings och vetenskap bör frikopplas från nationella ambitioner och istället knytas till kunskapens primat. Spelar det någon roll om Wittgenstein var österrikare, jude eller europé? Spelar det någon roll om Heidegger var tysk, nazist eller europé? Svaret är förstås nej. Deras vetenskapliga arv skall värderas per se. Verklig och sann vetenskap känner ingan nationsgränser. Och den verkliga vetenskapen är inte industriellt utvecklingsarbete. Stöd gärna läkemedelsindustrin men kalla det inte forskningspolitik.

Den enda forskningspolitik värd namnet är att låta forskare som prövats i alla tänkbara akademiska instanser få tid och pengar för att tänka fritt och utvecklas, enbart i konkurrens med sina peers (forskarkolleger) – oavsett nationalitet.

Att tänka rätt är stort – men tänka fritt är större. Så borde det hetat.

Annonser

4 reaktioner på ”Forskning som nationalism

  1. ”…låta forskare som prövats i alla tänkbara akademiska instanser få tid och pengar för att tänka fritt och utvecklas, enbart i konkurrens med sina peers (forskarkolleger) – oavsett nationalitet.”

    Ett problem med att låta några forskare få tid och pengar för att tänka fritt och utvecklas är att de som betalar kräver något igen när de delar ut sådana privilegier. Skattebetalarna kanske hellre betalar till idrottsstjärnor som roar dem i TV-rutan, eller till konstnärer som ger dem njutningar i form av musik, litteratur och konst.

    Kanske kan man, för att få något igen, tänka sig att man får en positiv utveckling för mänskligheten genom forskningen. Men skall man då använda ”alla tänkbara akademiska instanser” som prövnigsnämnd för vilka forskare som uppfyller en, för oss skattebetalare, vettig forskningsinriktning?

    Jag ser de akademiska instanserna som ett utmärkt system för att mejsla fram det objektiva och vetenskapligt hållbara i forskningen, men behövs det inte någon annan drivkraft för att ge forskningen en vettig inriktning? Jag tycker nog att den grundläggande drivkraften bör vara att lösa verkliga mänskliga problem. Tyvärr identifieras i dagens värld ofta mänskliga problem med tillväxt och ekonomisk vinning med följdriktig forskningsfinansiering. Men att lösgöra problemlösningen från forskningsidén löser nog inte problemet, utan problemlösningssyftet tror jag forskningen blir tom och meningslös.

    ”Att tänka rätt är stort – men tänka fritt är större.”

    Att tänka fritt för att göra rätt är kanske ännu större!

  2. jag tror att jag delar din uppfattning – om jag fattat rätt. För mig är också människans problem i centrum, men det visar sig ofta att dessa lösningar uppkommer inom oväntade sfärer eller vid oväntade tidpunkter eller när man minst letar efter dem.

    Varje samhälle behöver en granskande, reflekterande och maktkritisk instans. Och samhällsvetenskaplig forskning bör också fungera i den egenskapen.
    I viss hast/VS

  3. Den enda forskningspolitik värd namnet är att låta forskare som prövats i alla tänkbara akademiska instanser få tid och pengar för att tänka fritt och utvecklas,

    Dessvärre är inte forskarvärlden heller sådär idealistiskt kunskapstörstande och värnande om genialitet i första hand. Den är ett ormbo av konkurrens, baktalande, rävspel, utmannövrerande av konkurrenter, ryggkliande och svansviftande.

    Det där om att universieteten bara har den sanna kunskapstörsten som ledstjärna är liksom bara en vacker fasad.

Kommentarer inaktiverade.