OS i Kina – igen

Ingen svensk idrottare får ge uttryck för kritik mot den kinesiska regimen under spelen. Det är den svenska olympiska kommitténs hållning inför Sveriges deltagande i Kina-OS. Själva har SOK inte heller visat något intresse för frågan, t ex har man vägrat samarbeta med Amnesty.

Madeleine Sjöstedt (fp) har dock skrivit en suverän kort replik på de ”argument” som Lindberg et al presterade på SvD Brännpunkt i måndags.

IOK-ledmöternas inlägg går i stort sett ut på att idrott och politik inte hör ihop. Men det är IOK själva som har blandat ihop idrott och politik genom att lägga OS i Kina – t o m med det uttryckliga målet att MR-situationen skall förbättras! Oavsett vad SOK vill och önskar så använder Kina OS-glansen i politiska syften. Märkligt då att alla politiska utspel utom diktaturens egna är förbjudna.

Så här sa Lindberg själv i Svensk Idrott: Det budskap jag har förmedlat när jag blivit tillfrågad, är att jag tror att genom OS och den uppmärksamhet som riktas mot Kina finns det nu en möjlighet att förbättra förhållandena både socialt och ekonomiskt.

Är inte detta ett bevis för att idrott och politik hör ihop även för IOK? Men för Lindberg kanske sociala och ekonomiska förhållandena inte ingår i begreppet politik.

Det är bortom min fattningsförmåga hur en människa kan vara så totalt okänslig, oemottaglig och ointresserad av en logisk argumentation som Gunilla Lindberg är och har varit i denna fråga. 

Vad skall vi göra, kamrater? Hur organiserar vi oss?

Annonser

4 reaktioner på ”OS i Kina – igen

  1. Fast noga räknat så skrev väl de svenska IOK-delegaterna inte att deltagarna inte får yttra någon kritik, utan att de själva får ta ansvar för vad de säger i intervjuer o dyl. Men att inga ”politiska demonstrationer” ska äga rum på själva OS-arenan.
    Men hur som helst har du rätt i att deras hållning är, ja vad ska man säga, mesig, minst sagt….

  2. Verkligen trist att Lindberg har en så otroligt ryggradslös och naiv uppfattning om politik. Vid tillfällen som det här har jag lätt att försvara mitt ringa intresse för idrott.

  3. Olympiakriget 2008 – ?

    Den 3 november 1839 öppnade det brittiska örlogsfartyget HMS Volage eld mot en kinesisk flottstyrka vid Chuanbi i provinsen Guangdong. Det blev inledningen till den första större konfrontationen mellan en västerländsk stormakt och den ”himmelska dynastin” Qing, som då regerade Kina.

    För kinesisk del blev kriget en katastrof. Det visade sig att de kejserliga trupperna inte hade något att sätta emot de tekniskt och militärtaktiskt överlägsna britterna. Eftersom dessa framgångsrikt kämpade för det nobla syftet att fritt få sälja opium till en växande marknad av kinesiska narkomaner, är det här kriget känt som Opiumkriget. Det följdes senare av ett andra opiumkrig och andra militära konfrontationer och straffexpeditioner, som alla hade till syfte att påtvinga kineserna kolonialmakternas vilja och att lägga så mycket som möjligt av landet under västerländsk – och japansk – kontroll. Kanoner och biblar varvades som övertalningsmedel.

    Den moderna kinesiska historien kan därför sägas börja 1839. Därefter har nästan allt i Kina till syende och sist handlat om två saker: att rädda nationen från undergång och att återupprätta dess storhet och styrka – och därigenom återvinna världens respekt.

    Oavsett ideologi har detta varit det övergripande målet för snart sagt alla kinesiska politiska och samhälleliga rörelser under de senaste hundrafemtio åren eller mer. Regimer och ledare har kommit och gått, men målet att återupprätta Kinas ställning och anseende har bestått.

    Men bakslagen har varit många. Egentligen är det först genom det ekonomiska reformprogram, som i slutet av 1970-talet igångsattes av Deng Xiaoping, som man har hittat en väg att förverkliga det här målet.

    Att Deng och det kinesiska kommunistpartiet under hans ledning har förmått omstöpa den kinesiska ekonomin och det kinesiska samhället, så som man har gjort under snart trettio års tid, är i själva verket en stor paradox. Det utvecklingsprogram som genomförs är ju utpräglat marknadsekonomiskt och har väldigt litet att göra med marxism och kommunism. Men paradoxen blir begriplig, när man ser den i sitt historiska perspektiv av plågsam nationell förnedring och svaghet.

    Och man har lyckats väl. Den kinesiska ekonomin har blivit en av de största i världen och fortsätter växa snabbt. Kina är dessutom nu världens tredje största handelsnation och en av de främsta mottagarna av utländska investeringar. Under senare år satsar man också stort på teknisk och vetenskaplig utveckling.

    Samtidigt har de ekonomiska framstegen även i grunden stöpt om det kinesiska samhället i vid mening. Det är idag öppnare, mångsidigare och tolerantare än någonsin tidigare. Kineser har idag större möjlighet att välja hur de vill leva sina liv än någon gång tidigare under landets mångtusenåriga historia.

    Allt är därmed inte bra, men det har blivit mycket bättre, och det finns all anledning att stödja denna utveckling, både för Kina och för världen.

    I det här perspektivet kändes det både följdriktigt och passande att Beijing 2001 fick förtroendet att arrangera de olympiska spelen 2008. För kineser i allmänhet, oavsett politisk eller ideologisk hemvist, skulle detta bli det ögonblick man så länge längtat efter: att Kina skulle stå i centrum för världens positiva intresse. Samtidigt skulle olympiaden kunna bli en välkommen slutpunkt för mer än ett århundrade av splittring och konfrontation och inledningen till en ny era av samarbete. Valet av motto för spelen uttrycker just detta: ”En värld En dröm”.

    Tyvärr ser det nu ut som om dessa förhoppningar kommer att komma på skam. Från allehanda håll och kanter framförs att det bästa med den här olympiaden kommer att vara att den ger tillfälle att protestera mot kinesiska brister och tillkortakommanden, verkliga eller förmenta. Idrottsmännen och –kvinnorna bör inte resa till Beijing i första hand för att tävla utan för att demonstrera sin avsky för den kinesiska regimen. Den svenske kungen bör genera de kinesiska ledarna genom att utebli. O s v.

    Det är slående att de som vill synas också ser till att synas i denna egendomliga kampanj. Amerikanska presidentkandidater, som grälar om det mesta i övrigt är eniga om att Kina skall hållas kort. Filmregissörer och skådespelare, som veterligen inte har en aning om vad Kina är, ställer sig i spetsen för proteströrelser. Politiker av varierande snitt och kulör ser det som sin mest väsentliga uppgift att protestera mot bristande mänskliga rättigheter, om de får tillfälle att resa till Beijing.

    Och i allt detta skjuts det friskt vid sidan eller över målen, eller man skjuter kanske egentligen inte alls mot mål i Kina. Det verkar som om det viktigaste inte är att träffa rätt och bidra till ytterligare positiv utveckling och förändring i Kina. Viktigare är att ta poäng hemmavid, att vara värst i att fördöma Kina.

    Det är ett sorgligt skådespel. Tyvärr är det också ganska skrämmande och olustigt. Plötsligt är vi där igen – västerlänningarna vet bäst och ska läxa upp kineserna och lära dem hur det egentligen ska vara. Olympiakriget verkar alltså redan vara igång, men frågan är hur länge det kommer att pågå och vilka konsekvenser det får.

    Skillnaden nu är dock att kineserna inte är så oförberedda och försvarslösa, som de var 1839. Risken är att de sätter ned foten, och att det till slut är de aggressiva västerlänningarna, som drar det kortaste strået.

    Är det så vi vill ha det? Är det så vi vill bygga framtiden med det återfödda Kina?

    Lars Ellström
    2008-02-21

Kommentarer inaktiverade.