Partiernas kris är elitens kris

DN:s huvudledare idag tar upp partiernas kris. Det är många år sedan det var en inriktning för de forskare som sysslade med politiska partier, i huvudsak visade den forskningen att talet om partiernas kris i medlemstermer var betydligt överdriven. Men DN:s ledarskribent lyfter lite på förlåten till en annan fråga som också kan sägas vara en del av partiernas kris – reproduktionen av en styrande elit.

Partiernas kris är egentligen eliternas kris. De politiska partiernas uppgifter kan sammanfattas som policyskapande, mobiliserande, artikulerande, aggregerande och reproducerande. Att skapa politik, att mobilisera inför val, att artikulera väljarnas åsikter och kanske även att samla dem till genomförbara förslag är knappast den allra största svagheten hos partierna idag. De partier som misslyckas ersätts eller kompletteras ofta av andra partier. Enligt min uppfattning är den allra största svagheten att de inte förmår utgöra rekryteringsbasen för de framtida eliter som skall genomföra det styrande arbetet i vårt samhälle.

Partiernas bristande attraktivitet som plattformar för de mest begåvade och initiativrika medborgarna samt mediernas ständiga klappjakt på politiker är de två viktigaste orsakerna till att vi kan väntas få en betydligt lägre kvalitet på framtidens ministrar, sakkunniga och riksdagsledamöter. Politiskt engagerade ungdomar idag går med i SNF eller Amnesty, stöttar Greenpeace, ägnar sig åt pälsdjursfrågan eller demonstrerar inom AFA:s ramar. Många av dem skaffar sig också en akademisk utbildning i syfte att påverka samhället. De blir civilingenjörer, journalister, nationalekonomer, statsvetare eller lärdomshistoriker och söker sig fram i en yrkeskarriär som skall ge det inflytande som dåtidens ungdom fick via partier och politiskt gräsrotsarbete.

Detta är partiernas kris – att de snart inte har mycket till rekryteringsbas att erbjuda makten.

Annonser

6 reaktioner på ”Partiernas kris är elitens kris

  1. Tror inte det råder någon brist på begåvade ungdomar inom ungdomsförbunden, jag har träffat många i mina dagar och de är, oavsett partifärg, oftast väldigt brinnande och kompetenta människor. Ifrågasätter dock skarpt ditt påstående om att det skulle finnas begåvade människor i AFA, en begåvad människa respekterar och förstår demokratiska principer, samt respekterar lagen. AFA däremot är i nuläget inte bättre än de högerorganisationer de demonstrerar mot, med våld och agressioner som enda uttryckssätt.

    Jag sa inte att det var de begåvade som demonstrerade i AFA, jag sa att de var politiskt engagerade. Tyvärr delar jag inte din bild av ungdomsförbunden lysande framtid./VS

  2. Jag förstår inte riktigt ditt resonemang.

    Vad är det som hindrar att de som idag engagerar sig i andra organisationer eller utbildar sig ”icke-politiskt” i framtiden tar sig an politiken?

    Är det alltid en fördel att politiker gått den långa politiska vägen genom ungdomsförbund, studentförbund eller inre partiarbete?

    Jag saknar kanske oftare just ”opolitiska” politiker än partiprodukter med ideologiska skygglappar.

    Jag tror inte att du har den representativa demokratins princip riktigt klar. I Sverige måste du väljas in på partilistor. Tycker du att väljarna skall ställas inför kandidater vars enda tillgång är deras vackra ögon? Då föredrar jag att dessa ögon styrs av de ideologiska skygglappar som du talar om, vilka är grunden för mobiliseringen av medborgarna. Jag blir så trött på populistiska kommentarer om ”skygglappar” och ”opolitiska” politiker. Det system du vill ha (som jag läser dig) gynnar enskilda entreprenörer med sinne för PR. Större delen av demokratiforskningen talar dessutom för att sådana politiska system förfaller i alla avseeden. Sorry. Parlamentariskt representativ demokrati är ännu så länge oöverträffad – vilket inte betyder att vi inte kommer att komma på något bättre./VS

  3. Du missuppfattar mig. Jag tänker mig inte alls att ersätta den parlamentariska demokratin eller partilistorna. Jag tänker mig snarare att människor mycket väl kan engagera sig i de politiska partierna först efter att ha engagerat sig i annat. Det är tom en fördel.

    Däremot är vi nog oeninga om ideologins roll. Jag tycker mig ständigt se hur ideologiska skygglappar hindrar politiker att finna de bästa lösningarna på samhälleliga problem.

    OK, men då måste ju partierna uppfattas som attraktiva för de politiskt engagerade. Om ideologi är vi oeniga./VS

  4. Visst var det så att flera forskare menat att partiernas kris är överdriven. När jag själv sysslade lite mer ingående med dessa frågor på 90-talet blev slutsatsen ganska försiktig. Det fanns orosmoln, men allt var inte nattsvart. Utan att i detalj ha studerat utvecklingen under de senaste 8-10 åren, tycker jag mig se att molnen blivit fler, större och mörkare.

    Och även de forskare som menade att partierna i stort sett klarar sig bra, visade på en utveckling som kan bli problematisk. Kartellpartierna är inte i kris, eftersom de ger sig själva partistöd och positioner inom statsapparaten. Genomgångar av partiernas funktioner har visat att flera av dem sköts tämligen väl, och ang. medlemsavtappningen menar ju en del att vi gör misstaget att se den tidiga efterkrigstiden som norm, medan den i ett längre historiskt perspektiv snarare utgör ett undantag.

    Men samtidigt pekar ju kartellpartitesen på ett stort problem, nämligen sammansmältningen mellan partier och stat, samtidigt som konktakten med det civila samhället håller på att förloras. Om medlemsminskningen fortsätter hjälper det snart inte att vidga tidsperspektivet bakåt. Enligt en rapport från SNS’ Demokratiråd år 2000 skulle vi vara helt utan partimedlemmar i Sverige år 2013 om avtappningen fortsatte i samma takt som under 1990-talet. Riktigt så långt kommer det kanske inte att gå, men de siffror som just publicerats förskräcker.

    Visst är det ett problem om partierna blir en sorts rekryteringsbyråer i stället för att kunna hämta personer från sina organisationer. Det är en sak att de som skolats inom partierna kan behöva kompletteras med utifrån rekryterade, men om det helt slår över åt det hållet, då har vi en helt ny situation. Och jag tycker precis som VS att politiska ideologier är något positivt, i synnerhet när de bryts mot varandra.

    Vad kan man tillägga? Möjligen att jag substantiellt är mindre orolig än Demokratirådet för medlemstappet, men mera för kvaliteten på medlemmarna./VS

  5. Finns det inte också en tendens att partierna tenderar att representera staten gentemot medborgare snarare än medborgare i staten? Partierna måste förstå att politiken finns i samhället och att staten – och de själva – inte är den uteslutande arenan för politiken. Eller så kanske man förstår sin roll väldigt precist och det är därför man kan gå från politik till vilken annan pr-verksamhet som helst? Vi måste inse att dagens parlamentarism mest består i levererandet av välfärdstjänster. Vänstern skulle behöva närstudera Guy Debord för att förstå dynamiken.

    Och Ratlier: ”en begåvad människa respekterar och förstår demokratiska principer, samt respekterar lagen” – du följer den gamla reaktionära idén om att en begåvad människa inte kan vara demokrat förstår jag. Utan ”obegåvade” människor som stred utanför lagen hade vi inte haft demokrati idag. AFA är inte min favoritorganisation, men att hävda att de är ”obegåvade” eftersom ”begåvade” människor ”respekterar lagen” är så korkat uttryckt att jag får tandvärk…

    Min erfarenhet av ungdomsförbundare är att Frederick Federley är en ganska typisk representant för dem. Om det är begåvning så… tja… ja, då vet jag helt enkelt inte om jag vill vara med längre.

    Partierna förväntas vara intermediären (som det heter numera) mellan medborgare och stat. Om de tappar den rollen (och blir t ex kartellpartier) urholkas deras legitimitet. Den risken bedömer jag som större om den styrande eliten som rekryteras inte tillhör eliten i något annat avseende än sin position./VS

Kommentarer inaktiverade.