Stadsplanering och individualism

I Stockholm och Göteborg pågår intensiva debatter kring stadsbyggnadsfrågor. I GP skriver Mark Issit om citybranding och om behovet av en stadsarkitekt. I SvD debatterar Stockholms borgarråd Mikael Söderlund (m) med olika kluster av debattörer som alla har det gemensamt att de vill se en stadsbyggnadsutveckling som växer fram inifrån staden själv (senaste artikeln här).

På ett sätt är politiseringen av stadens planering och uttryck en följdriktig konsekvens av samhällets individualisering. Tankarna på kollektiv planering utifrån gemensamma behov har inte längre någon resonansbotten. Varje stad strävar också efter att ha en Wingårdhare (göteborgshumor…) d.v.s. en spektakulär byggnad av något slag som sätter staden ”på kartan”. (Vems karta kan jag undra?) Möjligheterna är också mycket stora för en sådan utveckling nu då tekniken utvecklats, pengarna flödar och staden som miljö blivit ”chic” igen. Kanske kan man jämföra med tiden efter branden i Chicago när skyskraporna växte fram där.

Personligen har jag inget emot mycket höga hus, mycket stora hus eller väldigt annorlunda hus. Men jag ser en risk i att 1960-talet är på väg tillbaka. Här citerar jag en bebyggelseantikvarie jag känner – rivningshysterin griper omkring sig, konkurrensen om 15 minuter i rampljuset är så stor och pengarna så stora att kommunerna genom att sälja byggrätter gärna gör sig av med hundraåriga etablerade stadsmiljöer till förmån för spektakulära – ofta bostadsrätter –  icke-kontextuellt planerade byggnader.

Låt oss ta fasta på lärdomarna från 1960- och 1970-talens rivningar när vi nu vet att de delvis skapade det förkättrade ”utanförskap” som underklass och dålig ekonomi idag kallas. Då drevs byggföretagen av ekonomiska krafter, staten av blind moderniseringshysteri och individerna kom emellan. Högkonjunkturen började mattas av men planeringen var redan klar och byggandet fortsatte, likt en oceanångare, långt in i en lågkonjunktur med arbetslöshet och obebodda lägenheter. Likheten med idag är slående. Vi skall inte återvända till de planekonomiska idéerna, men inte heller offra organiskt framvuxna stadsmiljöer på individualismens altare.

Här kan ni ladda ner ett exempel på vad som i höst blir grävskopornas rov i Mölndal. Argumenten är desamma som de var i Haga och Annedal – ”husen är i så dåligt skick”. Men varför är de det? Jo, för att det kommunala bostadsföretaget inte skött sina åligganden och underhållit dem. I Sverige är själva rättigheten att äga en fastighet överordnad ansvaret att ha omsorg om den.

Annonser

2 reaktioner på ”Stadsplanering och individualism

  1. Hej! Välskrivet om ett angeläget ämne. Vi brottas tydligen med samma dilemma överallt i Sverige. Det du beskriver är en blåkopia av vad som sker i Karlstad. Se http://www.operationkarlstad.se – välj stadsmiljöbloggen. Vi borde agera natinellt på ett eller annat sätt. Det är uppenbart att det system vi idag har inte fungerar. PBLs varsamhetslagar är uppenbart uddlösa i dagens utförande och borde stärkas upp. Tillsynen inte minst. Kulturhistoriska miljöer skövlas baserat på bristfölliga underlag och undermåliga kunskaper. Som i det oerhört trista fallet i Mölndal där husen utan tvekan lätt kunnat renoveras. Men där Byggnadsnämnden uppenbarligen helt saknar egna kunskaper för att bedöma detta. Faktiskt rent ut sagt amatörmässigt skött, enligt mitt sätt att se det. Hoppas att någon protesterar mot detta beslutet.

Kommentarer inaktiverade.