Återupprätta kvinnligheten!

Eftersom ny-feminismen hävdar att det inte finns några kön har man accepterat att samhället består av ett kön och att det är kvinnan sak att anpassa sig till det. Att det inte finns några kön är förstås rent nys. Ja, så säger professor Ebba Witt-Brattström i en intervju i Fokus där hon levererar en rejäl kritik av den svenska jämställdhetsdebatten.

 

Jag är benägen att hålla med EWB när hon beskriver situationen i Sverige som att jämställdheten missgynnas av att kvinnligheten nedvärderas. Kvinnor tycks uppfatta kvinnlighet som ett ”slavmärke” säger hon. Kvinnligheten föraktas i det ny-feministiska samhället menar EWB och istället gynnas en kvinnotyp som är ”fräck i mun, vulgär och extremt egotrippad” och därför  ”rena parodin på en dålig mansmodell”. Att stå vid spisen och föda barn är knappast den logiska implikationen av kvinnlighet. Kvinnlighet har en betydligt bredare repertoar än så.

 

Förr talade man om likhetsfeminism och särartsfeminism. De begreppen är närmast obsoleta idag. Men jag skulle ändå vilja uppvärdera tanken på kvinnlighet i särartsmening. Kvinnlighet innebär empiriskt att kvinnor skadar miljön mindre än män, har större omsorg om andras liv i trafiken än män och är bättre på verbal kommunikation än män. För att ta några exempel. De värden som de allra flesta av våra politiker – och opinionen – vill gynna är också s k kvinnliga värden, i empiriska bemärkelse. Äldre kvinnor som grupp lever t ex extrem miljövänligt, särskilt om de bor på landet. Det är således inte den urbana medelklassen som med sina KRAV-märkta produkter leder miljöligan.

 

Visst är kvinnlighet som begrepp en konstruktion. Simone de Beauvoir har lärt oss att kvinna det blir man. Men hon påpekar också att kroppens levda erfarenheter är avgörande för den vi blir. Där Jean-Paul Sartre trodde på det abstrakta och intellektuella fria valet i hjärnbarken utvecklade Simone de Beauvoir en existentialism där den fysiska erfarenheten, kroppens märken om man så vill, är en strukturell begränsning för valet. Kvinnlighet är visserligen en konstruktion, men de erfarenheter vi har som kvinnor och män är det inte. Och denna levda erfarenhet tycks få konsekvenser för vårt politiska handlande.

 

Låt oss återupprätta kvinnligheten. Den är inte värd förakt, utan beröm.

 

Annonser

7 reaktioner på ”Återupprätta kvinnligheten!

  1. Visst har du rätt i att kvinnlighet är bättre än manlighet, men eftersom det är sociala konstruktioner så behöver den ultimata blandningen uppmuntras.

    Bra inlägg.

    :-)/VS

  2. Jo, det där med saknad av ”särartsdiskussionen” och ”likhetsfeminism” är sörjd av iaf mig… Det tråkiga är ju att det verkar fortfarande vara svårt att säga att kanske finns det skillnader mellan kvinnor och män men det betyder inte att någon av dom är MER eller MINDRE värda.

    Att jag sen personligen tror på undersökningarna som visar att skillnaden mellan individer inom grupperna är större än mellan grupperna är kanske ilrelevant? Dessutom tror jag ju att den sociala konstruktionen av ”vad som förväntas av oss” och ”hur vi blivit uppfostrade” gör att det är tämligen svårt att säga hur vi ”skiljer oss åt rent genetiskt/biologiskt” och vad som är format av miljön.

    Och visst är det lite synd att det fortfarande finns enorma skillnader i språkkunskaper och känsloliv mellan mn och kvinnor? Jag undrar mer och mer hur det skulle bli om man fokuserade på att uppfostra pojkar mer ”kvinnligt” (aka prata med dom mer, låt dom känna känslor etc) än att flickor ska vara mer som pojkar. När dom är tonåringar kanske det skulle vara mer givande om killarna hade mer nyanser.

    Jag hoppas att det framgår att jag försöker vara lite nyanserad?!

    Absolut!/VS

  3. För övrigt är det citat såsom ”Uppfattar du att dagens unga generation är mer jämställd än tidigare? (frågaren)

    – Det är svårt att säga. Jag uppfattar dem som naiva och instängda i sin egen generation. De är ointresserade av tidigare generationers erfarenheter. (EWB)”

    som gör henne så skarp och som jag gillar.

  4. Jag vet inte jag.
    Jag tycker EBW är orättvis mot den yngre generationen feminister. Är inte hon lika instängd i sin generation, iallafall ”stängd nedåt” s a s? Ska vi få till en dialog mellan olika generationer feminister måste det till ett ömsesidigt lyssnande, inte bara de yngres lyssnande på de äldre. Och jag tycker ”enkönsmodellen” verkar passa bättre in på sjuttiotalets unisexmode än på nittiotalet med dess girl power-rörelse i rosa och nollnolltalet med dess manliga feminister mentalt eller rent faktiskt klädda i kjol (okej de är inte många men de finns…)

  5. Men förresten, om man menar allvar med ett särartstänkande som utgår ifrån könens olika ”levda erfarenheter”, vad innebär då detta för hur man betraktar männen kan jag inte låta bli att undra?
    Är de dömda att vara mindre omsorgsfulla eftersom de saknar vissa ”levda erfarenheter”? Om ”kvinnligheten” är värd beröm, vad är då ”manligheten” värd? Nej, jag tycker detta är en återvändsgränd. Jag kan vara med på att vi i mycket lever i ett ”enkönssamhälle” – hela systemet med arbetslinjen, där gamla tradionella kvinnosysslor, alltså ”kvinnligt kodade” sysslor, inte ingår eftersom de inte utgör avlönat arbete är för mig ett grundläggande problem, och jag undrar när den feministiska rörelsen på allvar ska börja ifrågasätta detta utan att förfalla till ett biologistiskt tänkande. Men att ”återupprätta kvinnligheten” utan att samtidigt öppna upp ”kvinnlighet” till något som isåfall är tillgängligt för båda könen, det fattar jag helt enkelt inte meningen med.

    Du har absolut en poäng med att levd erfarenhet och tillgänglighet kan stå i motsatsställning. Som jag ser det hoppas jag att vi på sikt kan mixa de levda erfarenheterna med inlärda normer på ett sådant sätt att vi just ”öppnar upp” kvinnligheten som du skriver. Jag önskar just att återupprätta kvinnligheten i den mening jag tar exempel på i syfte att göra den attraktiv som livsstil. För både pojkar och flickor. /VS

  6. Sen har jag funderat på det där med ”uppvärdera kvinnligheten” och särskilt efter Charlottes inlägg. Det där med kvinnlighet som något som är tillgängligt för män, och kanske framförallt för yngre pojkar är något som (faminister) man skulle försöka lite mer? Att uppfostra flickor mer ”manligt” har ju varit lite av grejen inom feminismen men egentligen kanske man skulle fokuserat mer på hur vi uppfostrar pojkar? Att göra kvinnligt till något som man vill ge en möjlighet till män/pojkar att få vara. Om man nu med kvinnlighet menar de där ”mjuka” värderingarna som emotionell, pratsam, ansvar för hem och familj och sociala kontakter???

    Trots allt är det väl det som går fel när ena delen av samhället, kvinnorna, försöker bli mer manliga medan männen står kvar i sitt läger. Det blir ju lätt slagsida, som att ”familjen försvinner”, och så lätt att slå på de ”som försvunnit och lämnat sitt ansvar”…

Kommentarer inaktiverade.