Att följa stjärnan

För mig har Trettondagshelgen alltid haft ett mytiskt skimmer kring sig. Trettondagsafton var i min ungdom en festkväll då vi som var under 30 äntligen kunde skaka av oss julens familjeband. Trettondagen blev därmed en slags nyårsdag, nu vaknade vi alla till ett nytt verksamhetsår. Trettondagen brukar jag fortfarande fira genom långa promenader, eftertanke och försök att tackla den uppförsbacke våren alltid varit för mig.

Tiden går. Numera firar ungdomen redan på juldagen och Trettonhelgen har nog blivit en ”extra-helg” som tacksamt tas emot för att hinna med innan skola, arbete och verksamhet dras igång.

Men jag håller i. Det blir eftertanke (utan blekhet) och långpromenad. Tankarna cirklar kring Trettondagens budskap ”att följa stjärnan”. Stjärntydarna från österlandet hade fått budskapet att de skulle följa den nytända stjärnan för att därigenom hitta en ny ”hövding”. De ville hylla denne nye härskare, och de fann ett nyfött barn i en halmfylld krubba bredvid åsnor och får i ett stall.

Thure Stenström (litteraturprofessor em) har sagt om den bortgånge Lars Gyllensten att denne i sitt författarskap närmade sig uppfattningen att ”vi i grunden är beroende av en starkare, utommänsklig vilja eller nåd och att vår klokaste handling är att bekänna vår vanmakt i kroppslighetens stora fängelse”.

Stjärnan gnistrar däruppe. Vi står härnere och tittar förundrat. Vill vi likt stjärntydarna låta vår mänskliga existens följa nådens stjärna hela vägen fram till barnet, det barn genom vilket vi en gång skall kunna undslippa detta kroppslighetens fängelse.

Annonser

En reaktion på ”Att följa stjärnan

  1. ”…att bekänna vår vanmakt i kroppslighetens stora fängelse.”

    Detta citat påminner mig om den bok jag nyss läste av Michel Onfray: Antikens visdomar. Den bärande idén i denna bok är att visa på avigsidorna med vår västerländska kulturs anammande av Platon och hans förakt för kroppen. Onfray håller som alternativ fram de hedonistiska antika filosoferna med Epikuros som den mest välkände representanten. Epikuros såg den personliga lyckan som en ledstjärna för varje människa och menade att denna framför allt uppnås genom att undvika smärta. Såväl fysisk som psykisk. Psykisk smärta undvikes t.ex. bättre genom att hålla sig vän med sina medmänniskor än genom att åkalla högre makter. Kristendomen blev sedan enligt Onfray den stora bäraren av Platons förakt av det kroppsliga och hyllning av det abstrakta och själsliga.

    Ditt citat bekräftar Onfrays syn. Att se kroppsligheten som ett fängelse är, som jag ser det, ett onödigt psykologiskt självplågeri. Istället för vanmakt bör vi göra det bästa av vårt liv, njuta av våra smärtfria stunder och betrakta även psyket som en del av kroppen.
    Men jag håller med dig om att det är behagligt att promenera en stjärnklar natt och begrunda världens storhet och ens egen litenhet.
    Jovisst reproducerar jag den platonska dualismen här. Men jag menade inte med det att kroppen är föraktansvärd. Tvärtom. Kroppen är det redskap vi har här, och den skall likt Paulus ord vårdas som ett tempel. Kanske får vi f ö på andra sidan nya kroppar. Mindre fängelselika då 🙂 /VS

Kommentarer inaktiverade.