Ekumenik som tolkning

I en lyriksamling jag inhandlade 1976 återfann jag idag ett gammalt Ex Libris. Märket påminde om det s k G 72-mötet. Inspirerade av Världskyrkomötet i Uppsala 1968 genomförde de svenska kristna samfunden i Göteborg 1972 ett första nationellt ekumeniskt möte. I Le Monde läser jag nu om hur ungdomar från alla kristna läger under årets nyårshelg samlats i Taizé i Frankrike för att manifestera kristen enhet.

Vad betyder ekumenik idag? Jag tror mig se en skiljelinje växa fram mellan å ena sidan de samfund som tillsammans med Svenska Kyrkan söker sig mot lärogemenskap, ämbetsgemenskap och ett slags folkkyrkoideal och å andra sidan de samfund som under ledning av Evangeliska Frikyrkan och Pingströrelsen söker sig längre mot karismatik och exklusiva församlingsideal. Ser vi en begynnande ny spricka där kyrkotillhörighet – och på sikt kanske inte heller religion – är avgörande utan istället frågan om en liberal eller en konservativ tolkning av den egna läran?

Den ekumenik som växte fram under 1970-talet fokuserade på den världsvida kristna gemenskapens ansvar för fred, solidaritet och utveckling i alla delar av världen. Försöken att få alla kristna att se evangeliets uppfordrande budskap som ett program för aktivitet var många. Men i en värld där alltför många dör i en fundamentalistisk religions namn bör ekumenik kanske handla om försoning över religionsgränserna. Har en liberal kristen och en liberal muslim kanske mer gemensamt än två kristna med en konservativ respektive liberal tolkning av sin tro? Visst är tanken kontroversiell och utmanande.

Annonser

5 reaktioner på ”Ekumenik som tolkning

  1. Nog finns det religiöst-liberala kristna som har större förståelse för muslimsk tro än för religiöst-konservativa och karismatiska kristna. Det tror jag visar att det kan utveckla sig en slags religiöst-liberal ”världsande”-religion. Det är ju en gammal politiskt-konservativ tanke. Att mer religiös-konservativt kristna och religiöst-konservativa muslimer skulle ha något gemensamt är dock mindre troligt, då dessa ju håller sina gränser mot andra religioner.

    De nya religionssociologerna med Rodney Stark (ja, han är egentligen gammal) i spetsen menar att det finns en religiös marknad. Religiöst pluralistiska samhällen där det finns partikularistiska religioner liknas vid marknadsekomomier där konkurrens råder mellan olika kyrkor och liknande. Samhällen med en dominerande kyrka — som den svenska gamla statskyrkan — brukar liknas vid monopol. Stark och kompani anser att monopol sällan kan tillfredsställa efterfrågan, varför sekularisering är så vanligt i Europa. Ekumenik menar de är en förlorarstrategi för att hålla kvar så mycket som möjligt av en försvinnande marknadsandel. De liknar därför ekumenik vid en kartell och marknaden som ett oligopol. I längden innebär också ekumenikens oligopol att utbudet changerar och inte kan tillfresställa efterfrågan.

  2. Från min utsiktspunkt är verkligheten betydligt mer komplex och spännande än att den bara står mellan konservativ och liberal kristendom. Kanske ännu viktigare tror jag skillnaden är och kommer att bli mellan uppifrån-kyrkan (den institutionella kyrka oavsett samfund som styrs hierarkiskt, som betonar prästens eller pastorns särskilda ämbete och som kan snurra utan en enda aktiv gudstjänstdeltagare) med den kyrka som växer underifrån (som helt bygger på medlemmarnas delaktighet och engagemang).

    Dessutom, med den framväxande Emerging-rörelsen http://godjord.wordpress.com/2006/12/16/vad-ar-egentligen-emergent-church-2006-12-16/, som sprider sig som ett virus och som jag tror kommer att förändra stora delar av västvärldens kristenhet på sikt, tror jag att polariseringen mellan konservativt och liberalt helt enkelt inte kommer att vara så intressant på sikt. För vad är Emerging-rörelsen? Konservativ? Nja … Liberal? Nja … Livsbejakande och öppen? Absolut! Stängd och fundamentalistisk? Absolut inte!

  3. Det kan bli lite abstrakt och odefinierat att tala om religiöst liberal och konservativ. Med religiöst liberal kan man helt enkelt mena lite olika saker. En religiöst liberal ståndpunk är att det egentligen inte finns några skillnader mellan religionerna förutom det att tron formats i olika kulturella sammanhang. Bland dessa religiöst liberala antas att alla tror på samma gud (därmed skulle religiöst liberala kunna omfamna varandra som VS funderar på). Ett problem är att de då är tillbaka till en punkt då de inte vet vem gud egentligen är. Alla religioners beskrivningar är ju lika valida för religiöst liberala. Därmed finns ingen religiös auktoritet som kan tala om de gudomliga egenskaperna. Är gudomen kärleksfull eller ond? Ingen vet. På så sätt finns ett stort avstånd mellan religiöst liberala och den abstrakta och frånvarande gudom som de tror finns. Detta förhållande har föga potential till att utvecklas utan tycks vara statiskt.

    Jämför detta med någon som ser Bibeln som en religiös auktoritet parat med den personliga upplevelsen av Jesus bland annat i bön och gemenskap med andra kristna. Då kan Gud uppfattas som kärleksfull, förhållandet med Gud blir personligt och utvecklande.

Kommentarer inaktiverade.