Är du lönsam, lille vän?

En ung, söt, blond flicka i dunjacka sitter på T-banan och pratar i mobil med sin pojkvän. Hon läser Metro och för varje ny annons om smycken eller kläder kommenterar hon till pojkvännen att ”det kan du köpa till mig” eller ”kan du köpa det till mig”. Hennes ton är vänlig men mycket uppfordrande. I ett fall försöker hon övertala honom att istället skicka sin syster för att köpa en klänning på H & M. För nästan varje annons hon bläddrar fram kommer ett litet utrop av förvåning, rimligen över möjligheten att göra en bra affär och för att tillfredställa ett uppenbart omättligt behov av smycken, kläder och smink.

Jag kände en stor sorg över att lyssna till den unga flickans samtal – som fördes mycket ljudligt – i en halvfull T-banevagn. Hennes bild av kärlek, omsorg och omtanke var helt och hållet kopplat till materiella ting. Hennes drömmar för framtiden styrdes av den reklam hon fick framför ögonen. Hennes oförmåga att kritiskt förhålla sig till den information reklamen bestod henne med var nästan rörande.

När jag gick av T-banan kom jag automatiskt in i ett köpcentrum. På samma sätt måste man gå igenom ett köpcentrum när man går av bussen om man reser till Partille.

Hur kan någon fråga sig varför ungdomar mår psykiskt dåligt?

PS. För övrigt, det finns en svaghet i stockholmarnas kollektivtrafikkultur: bussar! För att komma av får man knuffa folk framför sig. DS.

Annonser

7 reaktioner på ”Är du lönsam, lille vän?

  1. Jag tycker det där ännu mer talande efter att ha bott i USA där det är mycket mer vanligt att mannen köper saker till sin (hemmavarande) fru.

    Jag kanske är lite överkänslig med mina feministiska ögon men jag har lite problem med att flickor (eller kvinnor) säger ”köp det där till mig” för att sedan anse att dom förtjänat sina gåvor eller liknande. Särskilt om man lägger till att man vill ha samma lön och då får man ju hoppas att kvinnorna har vett att ge sin pojkvän/man gåvor också – något som inte är lika vanligt här borta. Det är kvinnor som ska få smycken/underkläder/nya bröst att pryda sig med, männen får på sin höjd en ny skjorta eller tröja…

    Sen är det väl som du skriver ledsamt att det är så mycket konsumtion för konsumtionens skull och materiell lycka som gäller men jag stör mig mer på att flickan säger ”köp till mig” snarare än ”den ska jag köpa själv”. Men visst verkar det ha blivit lite av ”jag kommer komma närmare lyckan om jag bara har samma kläder och smycken som idol1 och 2” när det egentligen kanske handlar om så mycket mer?!

    Håller med – tycker att vi alla borde vara generösa mot varann. Hålla upp dörrar, ge vackra saker och säga komplimanger. Det är inte förbehållet män./VS

  2. Jag tycker inte du är överkänslig Åsa, eller så är jag det också. För jag reagerar också mest på det där, att det är POJKVÄNNEN som ska köpa alla prylar till henne. Stackars jävla pojkvän!

    Inte lätt att vara man!/VS

  3. Och jag är otroligt tacksam att min man försörjer mig sedan jag blev utgallrad ur samhället!!!!!!

    Som feminist avskyr jag emellertid att ”bli försörjd av en man.

    Avdelningen dilemma alltså!/VS

  4. Kerstin;
    Det är väl knappast samma sak?! Din situation verkar vara mer i linje med att man som gifta/i en relation hjälper varandra och är tillsammans? Jag skulle snarare se det som att den som har kan hjälpa den som inte har, särskilt om det inte är omöjligt att en man kan bli hjälpt av en kvinna.

    Det jag menar är med kravet ”jag vill få gåvor av dig samtidigt som vi ska tjäna lika mycket men jag vill äta kakan och få ha den kvar samtidigt”. Och särskilt hos yngre kvinnor (under 40 år) som anser att det är ”manligt” att ge kvinnor presenter dom kräver…

    Könsrollerna tycker jag har mejslats ut värre nu än under 70-talet – samtidigt som samhället var grabbigare då. Som om det bara är skalet kvar nu medan innehållet är borta./VS

  5. Åsa:
    Jodå, visst är det bra att vi ”hjälps åt” (!), men jämställt är det ju inte och någon verklig frihet för en kvinna är det ju inte att vara beroende av sin man för sin försörjning (även om jag har en fantastisk man som jag inte skulle vilja byt bort för aldrig det).

    Jo, men samtidigt är det ju inte självvalt – du är en del av en patriarkal struktur. Trevligt för dig är att du ändå är beroende av någon som uppenbart betyder mer för dig än en försörjning./VS

  6. Tja VS: han betyder ju dessvärre också min försörjning, vilket jag inte gillar alls trots att han är fantastisk . Men om jag inte trivdes med honom, eller om han misshandlade mig exempelvis, skulle jag sitta rätt risigt till – eller hur?

Kommentarer inaktiverade.