Liberalism och auktoritarianism till vänster

Jag – och flera andra – har då och då diskuterat vänsterliberalismen. Frågan är vad som skiljer en liberal vänster från den ”vanliga” vänstern. För mig relaterar vänsterliberalism till den ökande klyfta som växer fram på den europeiska kontinenten mellan ”liberal” och ”authoritarian” politik. Den sistnämnda representeras påtagligt ofta av främlingsfientliga partier. Att vara vänsterliberal innebär därmed att tro på jämlikhet och ett starkt kollektiv samtidigt som man bejakar den del av vänsterpolitiken som rör individens frigörelse, samhällelig tolerans och kulturell frihet. Ett avsevärt problem för en del europeiska vänsterpartier är att man istället hamnat i den auktoritära delen av det politiska spektrat. (PCF är dessvärre ett av dem.) 

I Frankrike har dimensionen liberal-auktoritär varit central i politiska analyser sedan 1980-talet. Graden av liberalism är ett grundläggande stråk i fransk politik, inget som ett särskilt parti kan göra anspråk på. Det är nog i vårt moderna samhälle ett klokare sätt att se på liberalismen än att utgå från att det är fråga om folkpartiet eller om Manchesterskolan.

Tillägg 28 oktober 2007: Igår hörde jag Lars Ohly tala om just dimensionen frihetlighet/auktoritär. Det gjorde mig glad att språkbruket fått insteg. Han betonade också utbildningspolitikens betydelse i skapandet av en ny vänster. Gjorde mig också glad./VS

Annonser

6 reaktioner på ”Liberalism och auktoritarianism till vänster

  1. Politiken innehåller egentligen en pletora av variabler och grader. Som du säger: Vänster – Höger, Auktoritärt – frihetligt men även Centraliserad makt – Decentraliserad -”-…etc etc

    Jovisst, men en av de centrala uppgifterna är att identifiera de vid olika tidpunkterna centrala dimensionerna./VS

  2. Rätta mig om jag har fel, men brukar inte det svenska Vänsterpartiets partikultur betraktas som bland de frihetligaste i svensk partipolitik? Det är väl annars det parti som i debatten anklagas för en auktoritär politisk hållning? Och antyder inte det här ett problem med distinktionen ifråga – alla vill åberopa ett liberalt arv och vara bäst på att vårda rättighetsfrågor? Var finns det uttalade auktoritära partier? Inte ens i USA där ”liberal” emellanåt används som skällsord kallar sig väl någon för ”auktoritär” som motpol?

    Dimensionen är analytisk och ingen förväntar sig att ett parti skall sätta etiketten på sig själv. Enligt min grova och generaliserade uppfattning är SAP ett parti med starka ”authoritarian” drag, liksom KD, Centern och nog också V. ALltså de gamla folkrörelsepartierna. Man bör inte blanda ”auktoritär” med ”auktoritarianism” – auktoritet är inte alltid auktoritär. Vet ej hur jag svenskspråkligt skall skilja dessa. Förslag?/VS

  3. Det är som du säger paradoxalt, vi har en väldigt fri partikultur, man kan i princip göra som man vill så länge ramarna hålls och hjärtat sitter till vänster. Det blir därför väldigt egendomligt när stalinistanklagelserna haglar. Men jag misstänker att de högerliberaler och borgerliga som anklagar oss för att vara auktoritära gör det p.g.a att vår politik faktiskt kan vara en inskränkning i deras favoriträttighet, rätten till privatägande.

    Om man tänker sig att de tycker det gemensamma ägandet inskränker det privata ägandet så hajar man var deras gormande om tvång kommer ifrån. De sätter det heller inte i proportion till den nyttighet det gemensamma ägandet utgör.

    Anyhow, jag kom av mig en aning. Intressant dock att alla vänsterpartister jag har i min facebook-bekantskap som gjort ”the political compass” hamnar långt ner i vänstra hörnet.

    Jag är glad att V-symp hamnar till vänster 🙂 /VS

  4. Blir det inte lite underligt med en motsatställning där den ena polen bara används analytiskt av dem som tillskriver sig den andra (om andra, meningsmotståndare)? Alltså, om idéer om ”auktoritär hållning” är något som liberaler har, vad ”har” då vi andra? Jag menar, jag tror på ”jämlikhet och ett starkt kollektiv samtidigt som” jag ”bejakar den del av vänsterpolitiken som rör individens frigörelse, samhällelig tolerans och kulturell frihet”. På ett ungefär. Jag tror dock inte att frihet existerar utan begränsningar, det vill säga att frihet är underordning under givna omständigheter. ”Insedd nödvändighet”, som Hegel definierade den. Ingen frihet utan jämlikhet, ingen individ utan kollektiv. Det innebär rimligtvis att jag antingen är socialist eller konservativ (är inte helt säker själv faktiskt), inte liberal. Men uppenbarligen delar jag liberalismens problemställningar. Vad innebär det?

    Håller med om att det finns terminologiska problem i svensk politik här. Jag menar att man analytiskt kan ställas sig utanför polerna och se dem som likvärdiga. Kanske skulle vi tala om liberal/tradition? Den här typen av generaliseringar gör inga filosofiska anspråk på sanning, istället gäller det att hitta ett teoretiskt intressant sätt att särskilja olika grupper åt för att förstå hur den kan och kommer att utveckklas./VS

Kommentarer inaktiverade.