Bergman – Schack och matt

Ingmar Bergmans död berörde mig mycket djupare än jag hade väntat mig. En man på 89 år vet att hans dagar är räknade – även om just Bergman nog vetat det sedan han föddes – och jag har ibland funderat på hur jag skulle reagera. Det blev mycket mer än jag väntat mig. Trots detta står mig hyllningsprogrammen upp i halsen. Varför skall allt detta sägas nu när han är död?

 

För mig är Ingmar Bergman en förebild i vissa avseenden. Nej, jag är inte regissör. Men det som imponerar är hans förmåga att få andra människor att prestera mer än de någonsin trott att de kunde. Förmågan att få dem att gå utöver sig själva och skapa något som är större än dem själva.

 

Det är ingen tvekan om att han var en genomgripande nydanare på 1940-talet – det fantastiska var att kraften stod honom bi under så lång tid. Han skapade, inspirerad av den litterära 40-talsångesten, målmedvetet och kompromisslöst en ny värld som han höll fast vid. Bottnen i den världen var allvaret. Hos Bergman har jag aldrig sett ironi. Humor, skämt och glädje; absolut. Men inte ironi.

 

Allvaret och bejakandet av människans djupaste ångest var hans drivkraft. Hans gåva var att gestalta den ångesten på ett sätt som ändå gav hopp om försoning. 

Annonser

En reaktion på ”Bergman – Schack och matt

  1. Den där fullständiga frånvaron av ironi, den tycker jag också var väldigt befriande hos Bergman.
    Och det är faktiskt roligt, även om det är sorgligt, med de här starka reaktionerna på hans död. De kommer ju också från en hel del yngre personer.

    Bara så det inte blir något missförstånd, jag är också glad att reaktionerna blev starka eftersom det visar på Bergmans förankring. Men jaghar så svårt för det där att först när någon är död och inget får veta, då kan man berätta hur mycket den personen betydde. /VS

Kommentarer inaktiverade.