Jobbpolitik och hjärtlöshet

Sysselsättning. Konstigt ämne mitt i semestern? Jo, jag vet. Men jag blev lite inspirerad av gräsräfsandet efter klippningen igår, och så läste jag i en gammal Le Monde (30/6) att massarbetslösheten är på tillbakagång i hela Europa. I Frankrike har man färre arbetslösa än på 25 år. I Tyskland har arbetslösheten gått ned femton månader i följd. I Sverige känner vi av den makalösa högkonjunkturen och även här går arbetslösheten kraftigt ned. I många branscher är det brist på arbetskraft. Problemet med den svenska arbetsmarknaden är – som vanligt – den strukturella arbetslösheten. En sådan arbetslöshet kännetecknas av att de som vill ha arbete inte passar för de jobb som är lediga. Bakgrunden till det är ofta teknikskiften, obalanserad tillväxt eller motsvarande omställningar. Vi har också en betydande ungdomsarbetslöshet – något som Frankrike också kämpar med – och den är snarast ett tecken på en ensidig arbetsmarknad. Det finns inte ingångsjobb med låg betalning för personer utan egen kompetens. Tröskeln för gymnasieungdomar är hög idag och alternativen heter servitris eller högskola (eller manliga yrkeslinjer på gymnasiet.).

 

Sysselsättningspolitiken är en märklig sorts politik eftersom alla egentligen vet att politik inte skapar jobb. Det är konjunkturellt betingat vilka som efterfrågas på arbetsmarknaden och det är efterfrågenivå som avgör hur fort hjulen snurrar. Samtidigt är sysselsättning den politiska fråga svenska väljare sätter högst upp på dagordningen. Det är paradoxalt eftersom globaliseringen har gjort att det förut lilla utrymmet för en ”jobbpolitik” har krympt ännu mer. Egentligen är det endast de arbetslösa och de arbetssökande som kan bli föremål för ”politik”. Staten och kommunen kan visserligen anställa fler inom välfärdspolitikens ramar, men de ekonomiska ramarna bestäms av skatteintäkter och förmågan att sälja varor i hemma och utomlands.

 

I denna situation blir jag så irriterad när regeringen talar om sin jobbpolitik. En regerings ansvar är att underlätta för ungdomar på väg ut på arbetsmarknaden, att utveckla arbetsmarknaden så att den efterfrågar människor med god kompetens och därmed bidrager till en avancerad produktion som har förutsättningar att utveckla nationens ekonomi samt att skapa trygga och förutsägbara villkor för dem som av olika anledningar är utanför arbetsmarknaden.

 

Den enda politik inom arbetsmarknadens område regeringen de ägnat sig åt är att skärpa regleringen kring dem som inte har arbete. De skall bli mer plågsamt att inte ha arbete. Regeringen har också lagt surt förvärvade skattepengar på att skapa efterfrågan på hemstädning och gräsklippning istället för att anställa fler vårdbiträden och fler lärare. Därutöver har regeringen också skapat obalanser i det försäkringssystem som ger möjligheter till övergång mellan jobb, mellan jobb och studier, mellan arbetslöshet och jobb och mellan halvtidsjobb och heltidsjobb.

 

Visst skall arbetslinjen råda. Det är jag den förste att skriva under på. Men jag vill inte leva i ett samhälle där människor med högskoleutbildning måste skura andras golv för att överleva, där studenter berövas A-kassa efter examen och därmed inte vågar satsa på en utbildning istället för att fortsätta servera på Café Anywhere, där utslitna lastbilschaufförer skall tvingas in i s  k jobbträning istället för att få förtidspension eller där en medelålders kvinna i en liten ort i Norrland vars arbetsgivare flyttat ut verksamheten till Rumänien skall bli av med sin A-kassa om hon inte genast tar ett jobb 20 mil bort. Jag betalar min skatt för att dessa människor skall kunna tänka över sin situation, satsa på en ny karriär eller för den delen leva på förtidspensionen och jobba ideellt i hembygdsföreningen.

 

Jobbpolitik, det är att satsa på ny teknik, på välutbildade ungdomar, på kvalificerad vuxenutbildning, på forskning och utveckling och på att utveckla näringslivet i glesbygden. Ingenting av detta finns på regeringens agenda. Tvärtom, satsningen sker på gammaldags hushållsjobb, på att ungdomar inte skall gå på högskolan, på att lägga ned vuxenutbildningen och på urbana småföretag centrerade kring tjänstesektorn.

 

Ibland känns det som om hjärtlöshet är vad som kännetecknar hela vår nya regeringens politik: gestaltat i allt från Nyamko Sabunis ”skyll dig själv” till de papperslösa, Billströms abdikation angående om det är inbördeskrig i Irak eller ej och till Reinfeldts ovilja att plädera för Annika Östberg i Kalifornien. 

Annonser

6 reaktioner på ”Jobbpolitik och hjärtlöshet

  1. Finns det ideologiska skäl till att begreppet ”tjänsteekonomi” i stort sett ersatt ”informationssamhälle” i debatten kring vad som definierar det postindustriella? Apropå pigsubventionerandet då alltså.

  2. Jag håller med om att det är lite väl tvära kast och även lite för mycket av ”det kommer inte hända mig så nu kan vi lösa problemet så här”.

    Personligen tror jag att vi behöver yrkeslinjer på gymnasiet. Vidare behöver vi lärlingsplatser efteråt som ger yngre personer möjligheter att få arbetslivserfarenhet inom sin yrkeskår för att sedan få en löneökning och ett certifikat att dom lärt sig grejer genom att jobba med dom, inte enbart genom studier.
    Vad jag har svårt för är tanken att alla ska sträva efter att tjäna så mycket pengar som möjligt och därmed vilja söka just den yrkesvägen och om man inte gör det är det rätt åt en att man förblir under andras kontroll… Ett samhälle beror ju trots allt av att människor arbetar tillsammans och inte för att folk enbart tjänar pengar. I det samhället, vem kommer arbeta som sjuksköterska eller vårdare? Faktum är att vi som samhälle behöver kunniga yrkespersoner i sektorer som är mer eller mindre ”medel- till lågbetalda” och som är stolta över det och gör ett bra jobb.

    Överlag skulle jag vilja veta hur många av de som tycker vi ska ändra allting åt detta håll som har en tanke på ”vad gör jag om jag blir av med jobbet och mina barn blir sjuka?!” men det är ju utrycket ”gå i andras skor” och det är ju inte poppis i dagens samhällsdebatt. Åt var och en vad de själva har fixat och inte åt någon annan…

  3. Mycket bra skrivet. Jag kan bara hålla med. Regeringens arbetsmarkandspolitik har hitills inte varit annat än rå och hjärtlös. Dessutom tvingar de facken höja a-kasseavgifter som går till ett redan överfylldt konto. De lägger pengarna på att subventionera tjänster åt de friskaste och rikaste i stället för verklig arbetsmarknadpolitik och utbildning.
    Jag reagerade också på Nyamko Sabunis uttalande om ”skyll dig själv”. Det är som en sinnebild över regeringens politik!

  4. Javisst. Även om jag inte är så stort fan av arbetslinjen — i alla fall inte så som den nu är utformad — är jag helt enig med din kritik, och du formulerar den väl.
    Det senaste är Billströms underlättande av arbetskraftsinvandring medelst desavuering av facket. Arbetskraftsinvandring kan i sig vara något bra, men om det innebär ett förstärkande av a- & b-lagsskiktningen på arbetsmarknaden, och om ett systematiskt utnyttjande av människor snarare än öppnande av gränserna (de som inte ”har något att komma med” får förstås stanna kvar utanför), då är jag inte med på noterna.

  5. Spleeno: Tror absolut att det är en ideologisk förskjutning att tala om tjänsteekonomi.

    Åsa: Tror också på yrkesutbildning för många tonåringar som just då inte orkar tänka längre fram än att ta sig igenom skolan. Med bra vuxenutbildning kan det komma tillbaka sedan om de vill och behöver.

    Ilse-Marie: Man bugar.

    Charlotte: Återkommer nog kring arbetskraftsinvandring men än så länge delar jag ditt väderkorn.

Kommentarer inaktiverade.