Naturvetare skyller bara ifrån sig

Det ryktas om bristen på svenska naturvetare. SvT:S Aktuellt meddelade att endast 18 procent av ungdomarna nu sökte sådana gymnasieutbildningar mot tidigare 21 procent. Tyvärr blir det nog underkänt i matte för den analysen. Tre procentenheters skillnad på tio år utan att ta hänsyn till förändringar på själva utbildningsmarknaden (som varit enorma) är en omöjlig grund för att dra slutsatsen att svenska ungdomar numera är ointresserade av naturvetenskap. Något som sedan var inslagets clou. Men, vill man vara ironisk kan man ju se reportaget som ett bevis på behovet av ökad naturvetenskaplig bildning bland t ex samhällsjournalister.

Skämt åsido, även den tillträdande universitetskanslern Anders Flodström (fortfarande rektor på Kungliga Tekniska Högskolan) hade några märkliga uttalanden om bristen på intresse för NT-området. Den blivande universitetskanslern påtalade t ex inte att hela högskolan har ett vikande söktryck.

Om naturvetare bekvämade sig med att lära sig något om kunskapssociologi och lämnade sin förlegade objektivistiska uppfattning om världen (denna har många i forskarvärlden lämnat, dock ej på lägre nivåer) så kanske man kunde locka till sig fler studenter. Om någon inte har märkt det så har vi haft en s k språklig vändning inom vetenskapen. Naturvetarna i gemen tycks ha missat det. Studenterna har dock inte missat det. Det krävs minst 18.0 i betyg för att få läsa teoretisk filosofi (vilket sannerligen inte är något ”lätt” ämne – logiken är matematikens grund) och det är fem sökande per plats medan alla tretton sökande antogs till grundkursen i fysik.

Jag vet att jag generaliserar, men min poäng är att istället för att söka felen hos de förkättrade studenterna (som inte vill anstränga sig) eller hos de förfärliga roliga ämnena som studenterna gillar (t ex teoretisk filosofi) eller hos gymnasieskolan (som har så oengagerade lärare) så kanske det vore läge att fundera en aning på vad man själv gjort för att dra till sig dagens ifrågasättande, kritiska, medvetna, kulturellt intresserade, upplevelseinriktade, individualistiska och globalt identifierade generation?

Vad har ni inom NT att ge dessa unga människor? Varför är det tre sökande per plats till kulturvård/konservatorieutbildning och 0,3 sökande per plats till övriga naturvetenskapliga utbildningar vid Göteborgs universitet? Ställ frågan till er själva någon gång!

Annonser

8 reaktioner på ”Naturvetare skyller bara ifrån sig

  1. Det var ett mycket tänkvärt inlägg, vänstra strand, som gör att en naturvetare som jag kanske bör rannsaka sig själv en aning.
    Jag är emellertid inte särskilt bekymrad över vikande intresse för naturvetenskap, trots att jag själv är en ingenjör som stortrivs i den vetenskapliga världen. Jag kan tänka mig ett par anledningar till oro: En är att man kan tvingas att skära ner i högskolornas lärarkår, vilket ju drabbar just dem som jobbar där. Jag tillhör inte dem och kan vara lugn. En annan är att man kan var orolig för tillväxten, dvs. för nya uppfinningar av onödiga konsumtionsartiklar. Det kan bara vara en fördel om den utvecklingen bromsas, tycker jag, men det må erkännas att det kan bli problematiskt att göra det ensidigt i Sverige. Ytterligare anledning till oro kan vara att färre får möjighet att roa sig med kreativ naturvetenskap. Den risken tror jag dock är obefintlig, då bara en bråkdel av dem som idag utexamineras från naturvetenskapliga universitet får ett kreativt jobb; de flesta blir ”projektledare”, chefer, eller datorslavar.
    Jag är i övrigt inte riktigt med på din beskrivning av dagens unga generation: ”dagens ifrågasättande, kritiska, medvetna, kulturellt intresserade, upplevelseinriktade, individualistiska och globalt identifierade generation?”. Det är inte precis denna ungdom man möter till vardags i bussen, på kaféerna, på tåget eller i parkerna. Men jag gläds åt din optimism och hoppas att du har rätt.
    Slutligen, du skriver att vi haft en ”s k språklig vändning inom vetenskapen”. Jag är en av dem som har missat det. Vad menas?

    Jag är inte heller orolig. Svenska studenter är relativt andra länder duktigare i matte och naturvetenskap idag än på 1960-talet. Och naturvetenskap är så brett och mångfacetterat – ssk miljösidan har ju tilldragit sig allt större insatser. Jag tror också att allt fler vill ha ”dubbla kompetenser” – alltså ha både samhällsvetenskap och teknik, humaniora och biologi eller arkeologi och kemi – för att få roligare jobb. Jo, jag träffar i alla fall mest väldigt öppna unga människor, men de är ofta väldigt självupptagna. Vi behöver ”dyrka upp” dem för att nå in, men när de inser vad vetenskapen kan ge dem blir de ofta euforiska. Den språkliga vändningen är helt enkelt insikten om att inte ens materien är objektiv, att makt handlar om språk och namn och om att vi kan konstruera och konstruera om våra verkligheter genom att tala om dem eller föreställa oss dem annorlunda. Det betyder inte att allt är text, men väldigt mycket mer än man kan tro! /VS

  2. Angående den ”språkliga vändningen”. Jag håller nog med om den synen. Det vore kul att läsa någon lättillgänglig bok i frågan. Jag har länge sökt efter några filosofiska framsteg efter Popper, men har hittills inte lyckats hitta något som lyft mig från den Popperianska nivån. Du kanske kan rekommendera något som kan läsas på fritiden av en nyfiken men lat amatörfilosof.

    Jag är glad i en dansk bok av Sören Barlebo Wenneberg som heter ”Socialkonstruktivism” även om den vare sig tar upp hela vidden av just språkets roll eller alltid är så lättillgänglig. Men den är pedagogisk och rejäl, inte tjock (!) /VS

  3. Jag kan börja med att säga att jag är ingen filosof, men jag är en fysiker.
    Jag förstår inte riktigt vad du menar med den språkliga vändningen och att det skulle vara något fel med en objektiv syn på naturen?
    Tolkningar och personliga åsikter är orelevant, det enda som har betydelse är det som kan bevisas empiriskt. Vilken annan syn är ens meningsfull för naturvetenskap.

    Thomas nedan har gett ett utmärkt svar. /VS

  4. Johan: Jag tolkar ”den språkliga vändningen” så här ungefär: Våra begrepp och därmed våra språk är uppbyggda under tusentals år av makroskopiska observationer av världen, projicerad på våra sinnen. Partiklar är då små prylar av materia, man tänker på t.ex. damm eller sandkorn och vi vet att de uppträder på visst sätt, väl modellerat av Newtons mekanik. Vågor är något vi observerat i vatten och därmed har vi visst begrepp om deras uppförande. Också detta har vi funnit matematiska beskrivningar av som stämmer bra.
    Så småningom har vi uppfunnit teleskop och mikroskop och upptäckt nya delar av naturen. Och senare har vi med indirekta metoder upptäckt än mer fjärran företeelser. Det vi då sett projicerar vi åter på våra etablerade begrepp, vi har ju inga andra. Ljudet har vi på så sätt reducerat till en vågrörelse av partiklar. Ljuset kallar vi för en partikelström av fotoner (eller vågrörelse), dvs. vi använder våra gamla begrepp och vårt gamla språk för att beskriva företeelser som egentligen kanske skulle kräva nya begrepp.
    Denna insikt skulle jag vilja kalla en typ av språklig vändning som tvingar oss till eftertanke. Våra modeller av verkigheten är alltid i viss utsträckning en produkt av vår etablerade begreppsvärld, vårt etablerade språk, i synnerhet då vi inte kan komma på att prova modeller som går utanför våra begrepp.
    Detta innebär inte att man förnekar att det existerar en objektiv värld, men att man är ödmjuk gentemot vår förmåga att förstå den.
    Det innebär heller inte någon uppgivenhet i vetenskapligt avseende. Varje ny modell som fungerar och överensstämmer bättre med empirin än den föregående är till stor nytta för oss, även om den inte är sann.
    Jag menar att man kan förhålla sig öppen inför ontologin men ändå ha en socialkonstruktiistisk epistemologi. Det är ungefär den uppfattningen du beskriver. Tilläggas kan att språket också formar materien eftersom vi faktiskt kan prata fram en objektiv verklighet (i meningen intersubjektiv) t ex i sporten. I det avseendet vilar den språkliga vändningen tungt på Wittgenstein som påpekade att schack inte finns utan reglerna. Och reglerna är språkliga. Vill du läsa något mer avancerat än tipset ovan så testa Johns Searle ”Konstruktionen av den sociala verkligheten” som jag är förtjust i – men den är avancerad om man inte alls är van att läsa filosofi. Men har du läst Popper torde inte detta vara oöverstigligt. /VS

  5. Intressant frågeställning. Som naturvetare funderade jag senast igår på vad det är en naturvetare gör. Det är på sitt sätt lika svårt att säga som vad en samhällsvetare gör, för mig i alla fall men men. Jag tror att mycket i att platserna har så olika söktryck är för att man helt enkelt utökade antal platser inom naturvetenskapen på universitetet för att ”fler skulle kunna läsa nv” för ca tio år sen. Nu när barnkullarna är mindre blir det ju ännu färre som vill/kan läsa (nv) och då det redan från början var för många platser per möjlig student blir det nu tomt.
    (Sen vet jag inte om jag tycker att det är riktigt riktigt att kräva att universiteten ska ta ansvar för att gymnasister inte vill läsa matte eller kemi när man kan läsa mediekommunikation eller körtkortsteori.)
    Vad gäller oförmågan hos naturvetenskapliga chefer, som Flodström, att erkänna att universitetet har för stor kapacitet med avseende på antal sökande samt även kvalitet på vissa högskolor är väl det en vanlig försiktighet (feghet?). Franke är väl den enda som ärligt vågat säga att det finns för många högskolor/universitet med för stort antal ämnen som kan studeras på högre nivå för att vi ska kunna nå en bra kvalitet och kritisk massa i vårt lilla land. Hennes kommentarer var dock till största delen riktade mot icke-naturvetenskap (läs språk som får färre sökande varje år) samt biologi. Lustigt nog klarar sig nästan alltid dom där teknikerna… kemi däremot är en styvmoderligt behandlad gren.
    Vad tror du är anledningen till att språken minskar så mycket att Lund lägger ned sin Latinundervisning snart?

    Det var många förklaringar. Jag tror du har helt rätt i överkapaciteten, som åtminstone delvis beror på att många beslutsfattare uppfattar teknik och medicin som mer samhällsnyttiga än latin och filosofi. Jag tror också att unga mäniskor idag i mindre utsträckning vet ”vad de vill bli”. Då är det lättare att läsa något allmänt bildande ämne som historia eller genusvetenskap – det har man ”alltid nytta av” medan någon termin kemi eller oceanografi uppfattas mer specialiserat. Tyvärr – eftersom naturvetenskaplig allmänbildning är precis lika viktig som all annan allmänbildning. Och Sverige har på tok för många högskolor som får på tok för fria händer att maximera studentpengarna p g a det idiotiska incitamentssystem som nog ändras snart nu! Att språken minskar tror jag dock beror på gymnasiet (f’låt) faktiskt. Incitamenten att läsa klassiska språk är tyvärr små och många studenter behärskar idag inte ens elementär tyska/franska/spanska trots att de har betyg i dem. Engelskan är ofta bra, men när fackspråket slår till då räcker det inte att vara duktig på att prata, titta på film eller läsa Harry Potter. Tyvärr. Betygshetsen är där ett stort problem, varför läsa något svårt när man kan välja något lätt och få bra betyg? (som drama…) /VS

Kommentarer inaktiverade.