Identitet och normalitet

Med anledning av tidigare diskussioner kring identiteter och kulturer skulle jag idag vilja rekommendera två högintressanta artiklar i SvD respektive DN idag. (DN lägger av fullständigt outgrundliga skäl inte ut sina essäer på nätet direkt.)

Ola Larsmo recenserar i DN (21/4) i en essä en bpk vid namn ”The cultures and Globalization Series I: Conflicts and Tensions” (red. Anheier & Isar). Larsmo skriver:

En nyckel till identitetspolitiken får man också i texter av den brittiske supersossen Anthony Giddens (ständigt denne Giddens) och den amerikanska statsvetaren Beverly Crawford. Globalisering står för integrering, för sammanväxande. Men samtidigt har en alltmer globaliserad värld kommit att präglas av ‘kulturella’ strider. Av de 36 krig som pågick i världen 2003 var Irakinvasionen det enda kriget mellan nationer –  de andra var ‘etniska’, ‘religiösa’ eller ‘befrielse’-krig inom nationer. Giddens och Crawford menar att den ekonomiska avreglering som för många är samma sak som ‘globalisering’ slår ut precis de politiska institutioner som fördelar välstånd mellan olika grupper. Det har blivit svårare att fördela skatter, att skapa sammanhållna pensions- och utbildningssystem. Utjämningen, instrumenten för jämlikhet, är vad den liberala globaliseringen förstör först. Vilket skapar verkliga eller inbillade motsättningar mellan grupper som nu inte längre har ett samhälle gemensamt, utan en ‘identitet’. Det öppnar spelrum för vad Crawford kallar ‘kulturella entreprenörer’ som Milosevic eller diverse radikala islamister, som ser sammanbrottet eller det inställda bygget av välfärdsinstitutioner som ett tillfälle att gripa makt.”

Behöver jag tillägga att i den svenska politiken kan Sverigedemokraterna ses som just sådana kulturella entreprenörer som nyttjar globaliseringens destruktiva biverkningar för sina politiska syften.

I SvD idag recenserar Merete Mazzarella två antologier om normalitet där hennes diskussion av den norska ”Normalitet” (red Hylland Eriksen & Breivik) är mest intressant. Mazzarella skriver:

Har det då blivit högre i tak när det gäller normalitet? Jo, på åtskilliga områden har det alldeles klart blivit det: det gäller förhållandet till religion, mat och kläder, det gäller familjeformer och det gäller – på det hela taget­ – sexuell läggning. Men inte minst just familje­formerna är fortfarande under förhandling. Medan svenska kyrkan i dag är beredd att viga homo­sexuella vill den fortfarande att äktenskapet ska vara förbehållet för­bundet mellan man och kvinna. Det är inte heller så att synen på sexuell läggning på alla punkter ha blivit mera tolerant: fasan för pedofili är i dag långt större än för 50 år sedan­. Vid en skrivarkurs för några år sedan­ skrev en kvinna i 60-årsåldern om en man som under hennes småländska uppväxt varje sommar dök upp från ingenstans och foto­graferade småflickorna nakna. Han upp­fattades som udda men inte som obehaglig, än mindre som farlig. I dag ter sig pedofili som det yttersta hotet.

Det är också troligt att många av de nya diagnoserna har ett samband med de stegrade kraven på flexibilitet och social kompetens inom arbetslivet. Som akademiker kan man konstatera att människor av Asperger-typ hade mycket bättre för­utsättningar inom akademin för bara ett par decen­nier sedan än i dag, då alla förväntas arbeta i projekt, ragga pengar och nätverka. Nu är man är hipp om man har udda intressen och en problematisk identitet – i dag är det väl just ingen som vill kännas vid en fullständigt oproblematisk identitet?

Jag tycker Mazzarella sätter fingret på den ömma punkten i normalitetskritiken – för att vara normal numera bör man vara ”onormal”, men på ”rätt sätt”. Och det är förstås precis lika pressande som all annan normalitetsdiskurs.

Annonser

22 reaktioner på ”Identitet och normalitet

  1. Angående normalitet hörde jag för några dagar sedan en historieprofessor beskriva Europa som ”Stamkrigens kontinent”.

  2. Jag tror faktiskt inte att ett enda som krig som pågick 2006 var mellanstatligt (insert factcheck here). Få har varit det sedan 1990. Till etno-kultur-befrielse perspektivet bör man också tillfoga kriget som entrepenörsskap, vilket också ligger helt i linje med globaliseringens effekter. Utan en internationell marknad skulle inte rebellgrupperna i sierra leone kunnat sälja diamanter, för att ta ett exempel.

  3. Apropå vad Mr. Brown skriver om krig och entreprenörskap tycker jag att man ska dra sig till minnes vissa amerikanska aktörer på världsscenen och deras aktieinnehav. Till och med så kallade ”blood diamonds” är småpengar i jämförelse med vad familjen Bush tjänar på sitt engagemang i ex. the Carlyle Group.

  4. Sant Spleeno, krig och business går alltid hand i hand. Min poäng är att det är lätt att ignorera de ekonomiska drivkrafterna bakom de ”små” konflikterna och sätta en ”etno”-etikett på dem. Det är ofta kamp om resurserna som utlöser väpnade konflikter, inte etniska motsättningar.

  5. Tänkte säga på min egen blogg att jag aldrig kommer att prata om identitetspolitik igen. Har nu precis börjat läsa Amartya Sens ”Identitet och våld”, och tror att identitetspolitik kan vara av många olika slag.

    Ett kan vara att gynna konkurrerande identiteter. Alltså, eftersom vi människor inte har en enda identitet, utan en mängd olika – och konflikter som den på Balkan eller i Rwanda uppstår när demagoger lyckas odla en känsla av att en enda identitet är vida viktigare än alla andra – så gäller det att främja ett pluralistiskt och levande civilsamhälle.

    Exempelvis genom att gynna idrottsföreningar, kulturföreningar, etc., så kan man se till att etniskt eller religiöst färgade föreningar inte behöver spela en så stark roll (och människor behöver inte identifiera sig själva på ett så exkluderande sätt). Det talas t ex ofta om det viktiga sociala arbete som Hizbollah gör i Libanon. Bortsett från den faktiska konflikt, av ekonomisk, social och politisk karaktär, som finns i området skulle människor antagligen identifiera sig mindre med Hizbollah om andra identiteter fanns lika tillgängliga.

    Är någon med på hur jag menar? Är jag helt galet ute? Framför allt funderar jag på hur man kan tillämpa resonemanget i Sverige – i miljonprogramsförorter såväl som avfolkningsbygder.

  6. Ett tillägg: Det här bör ses som ett komplement till fördelningspolitik, stadsplanering, etc. Bara så att ingen (tänker främst på Anders) hetsar upp sig i onödan över en latteradikal som mig.

  7. Man kan förstå varför Sen skrev boken. Vi i väst har sett allt som händer i mellanöstern genom ett religiöst filter, tycks det mig. Det verkar som om det är svårt att låta de ekonomiska faktorerna få ta plats i debatten när det handlar om alla andra länder utom de vi bor i själva.

    Och ja, jag tycker att du har en poäng Jimmy. Jag frågar mig också om det inte redan är så att de insatser du efterlyser redan existerar, bara att de inte lyfts fram. Jag tänker till exempel på Zlatans besök i Rosengård förra sommaren och frågar mig vem som är motsvarande hjälte för de libanesiska kidsen i Libanons hezbollah-kontrollerade förorter. För någon är det och det är inte nödvändigtvis Nasrallah.

  8. Jag vill inte vara den arketypiske svenske maoisten, men i brist på sådana i sammanhanget så får jag väl axla den rollen: skillnaden mellan Zlatan i Rosengård och Nasrallah i Beiruts förorter är att ”kidsen” i Rosengård inte har Zlatan direkt att tacka för något så basalt som sin fysiska överlevnad. Fotboll kan väcka starka känslor, men att förnedra en hänsynslös och verkligt farlig militär fiende föder… tja, låt oss kalla det ”starkare identifikationsfaktorer” än ett lokalt fotbollsgeni.

    Vad som verkligen skrämmer med en organistation som Hizbollah är väl att den består av människor som verkligen tror på vad de gör, medan vi själva, i vår jakt på pluralitet och toleranta respekt för andra i själva verket inte är vare sig särskilt övertygande eller ens övertygade.

  9. Jimpan, ditt förslag, om det nu innebär att gynna genuint integrerande föreningar, är inte dåligt. Så bör man förstås göra.

    Men problemet är att vi redan försöker med det du föreslår, i mycket hög utsträckning. Risken med att gynna olika föreningar, även om man har syftet att integrera, blir att man de facto splittrar.

    Så tycks det ha blivit med invandrarföreningarna. Det omfattande stödet till dem har cementerat och legitimerat permanenta uppdelningar mellan människor i Sverige. De som engagerar sig i dem tenderar att se sin politiska roll enbart som invandrare.

    Ta tex moskén på Söder i Stockholm. Jag var själv en stark förespråkare för moskén, och besökte den direkt efter att den byggts. De invändningar som gjordes mot den var larviga ”passade inte in i stadsbilden”, osv.

    Men därefter har jag lärt mig att bakom de föreningar som driver moskén finns rätt extrema islamska konservativa föreningar, som via moskén explicit propagerar mot integration med svenskarna.

    Ett annat exempel är tidningen Gringo (den är mer eller mindre helt subventionerad). Den har spritt enormt mycket fördomar och cementerat splittringen i ”svenskar” och ”blattar”.

    Jag tror många har en för idealistisk syn på möjligheterna med mångfald. Det är helt orealistiskt att tro att alla människor skall kunna se bortom alla identiteter och tänka fullständigt rationellt på sin samhällsroll.

    Har man en organisatorisk/politisk enhet, är det snarare så att man måste ha, åtminståne ett minimum av gemenskap och känsla av ”delad ödesgemenskap”, som många samhällsvetare uttrycker det, för att det skall fungera.

    All empirisk forskning tyder på det.

    Det finns idag stora grupper nyligen invandrade svenskar som helt saknar intresse/incitament i att integrera sig eller ta till sig av av det omgivande svenska samhället. Det skapar djupa konflikter och svåra problem. Tyvärr har den antirasistiska rörelsen (som jag själv varit med i!) gjort det till något fruktansvärt fult att kommunicera till dessa vilka normer som gäller i Sverige. Det är ett stort misstag.

    När det har gått så långt att halva stadsdelar angriper räddningstjänsten, bara för att den representerar en annan identitet, den svenska, då måste man minska splittringen.

    Det måste bli ok att kräva ett minimum av gemensamma normer och värderingar. Gemenskap har blivit något fult, vi borde göra det till något fint igen!

  10. Jag menade religiöst oberoende föreningar inom kultur, idrott, etc. Det framkom nog inte så tydligt i min kommentar.

    Tack för feedback. Jag tänkte skriva en bloggpost om det här.

  11. Anders: påminn mig, vilka normer är det som ”gäller i Sverige” nu igen?

    Problemet med frågan om ”identitetspolitik” är att den så ofta bedrivs i idealistiska termer. Som Expressens kultursidas stora ”Europadebatt” om upplysningsarvet och mångkulturen. Vad sägs om att fråga sig om hur det moderna samhället formeras, hur det formar identiteter och skapar olika forum för organisering? Istället ställer man sig frågan om hur skrivbordskonstruerade analysenheter ska kunna samsas ute i förorten. ”Respekt för de andra” följer samma grundläggande mönster som ”skräcken för de andra” och ”försvaret av våra normer/värderingar/traditioner”. Enda sättet att värna upplysningsidealen är att utgå från att de faktiskt delas av ”andra människor”. Om man börjar behandla de främmande i förorterna som ”medborgare”, som handlande politiska subjekt med faktiska intressen och inte som statistikens offer och förövare, så kommer en helt annan process ta sin början. Argumenten kring ”integrationen” är spöklikt nära argumenten mot den allmänna rösträtten. Det borde ge människor som betecknar sig som ”vänster” en aning om åt vilket håll vinden blåser, så att säga.

  12. Spleeno: Jag håller med dig i det sistnämnda (kommentar 14), är inte värst intresserad av kampen för normer som ”gäller i Sverige”? (Och någon som så starkt avskyr pomoflumvänster och identitetspolitik som Anders är trodde jag inte var det heller.)

    Den bästa integrationspolitiken kallas inte integrationspolitik, utan arbetsmarknadspolitik, bostadspolitik, stadsplanering, etc.

    Vad gäller det du skriver i kommentar 10, så var inte jag så mycket ute efter symbolpersoner som Zlatan och Nasrallah, även om de förstås har sin funktion. Jag menade mer möjligheten till gemenskap på ett lokalt plan, i föreningsliv som är mer gränsöverskridande än dem med religiös eller etnisk framtoning. Inget ont om de sistnämnda, men jag tror att ett rikt och pluralistiskt civilsamhälle är viktigt.

    Småorter där det enda föreningslivet utgörs av fotbolls- eller hockeyklubben är inte heller bra. Det har jag dessutom egen erfarenhet av.

  13. Spleeno: ”påminn mig, vilka normer är det som “gäller i Sverige” nu igen?”

    Denna ständiga ideologisering att ”skillnader i kultur/normer/värderingar inte existerar”! Jag vet precis hur mycket kulturvetare i media matar oss med detta, men det gör inte myten om den totala kulturlikheten mera sann för det.

    Självfallet finns det bestående (men adaptiva) skillnader mellan olika kulturer. Jag lägger inga som helst värderingar i det, utan konstaterar bara att forskningen visar att det är så.

    Tre av världens mest citerade empiriska forskare på området är Ronald Inglehart, Clifford Geertz och Geert Hofstede. Slå upp dessa och läs på, de flummiga postmodernistiska kulturrelativisterna har fel.

    Enligt Inglehart, se hans ”value map”, hittas Sverige högst i fråga om sekulärt-rationella värderingar men lägst i fråga om survival-värderingar (dvs högst self-expression).

    http://www.worldvaluessurvey.org/library/set_illustrations.html

    Hofstedes fem kulturdimensioner är:
    – maktdistans (mycket låg i Sverige, kanske lägst i världen)
    – individualism/kollektivism (mycket individualistiskt i Sverige)
    – maskulinitet/feminitet (Sverige världens mest feminina kultur)
    – osäkerhetsundvikande (minns inte data för Sv)
    – långsiktig/kortsiktig orientering (rel. kortsiktigt i Sverige)

    http://en.wikipedia.org/wiki/Geert_Hofstede

  14. Spleeno:
    ”Enda sättet att värna upplysningsidealen är att utgå från att de faktiskt delas av “andra människor”.”
    Man ska inte anta större skillnader än de som finns. Men man ska inte förneka alla skillnader heller.

    ”…börjar behandla de främmande i förorterna som “medborgare”, som handlande politiska subjekt med faktiska intressen…”
    Det där låter ju bra. Men på vilket sätt menar du att man inte gör det idag? Och vad föreslår du att man skulle göra?

    ”Argumenten kring “integrationen” är spöklikt nära argumenten mot den allmänna rösträtten.”
    Förstår inte likheten. Förklara.

  15. Jimmy:
    ”är inte värst intresserad av kampen för normer som “gäller i Sverige”?”

    Jag lägger ingen värdering (i det här stadiet) i vilka normer som är bra. Jag bara konstaterar, med utgångspunkt i samhällsvetenskapen, att det är så att på vissa plan måste ett samhälle dela vissa normer och värderingar för att fungera:

    ”Culture is more often a source of conflict than of synergy. Cultural differences are a nuisance at best and often a disaster.” Prof. Geert Hofstede, Emeritus Professor, Maastricht University.

    ”Den bästa integrationspolitiken kallas inte integrationspolitik, utan arbetsmarknadspolitik, bostadspolitik, stadsplanering, etc.”

    Det är mycket troligt att du har rätt. Vi har fört just en sådan politik och det har varit bra, som resultat har vi på flera plan mindre integrationsproblem än många andra länder. Men vi kan se idag att det inte räcker.

    Acceptansen av permanenta etniska enklaver med helt skilda grundvärderingar är fel.

  16. Acceptansen av permanenta etniska enklaver med helt skilda grundvärderingar är fel.

    Hur skapas då dessa ”enklaver”? Kan det inte ha att göra med en dålig arbetsmarknads- och bostadspolitik? För att inte tala om stadsplanering?

    Miljonprogrammen menade väl, men i kombination med gentrifiering av diversifierade och tidigare relativt billiga områden i stadskärnorna har de bara spätt på problematiken med sociala och ekonomiska skillnader.

    Etnicitet och kulturskillnader hamnar uppå detta som en fernissa och i värsta fall en katalysator. Och då talar jag inte minst om strukturell diskriminering och etnicitetspolitiken hos Sd och liknande.

    Eller är jag fel ute? Jag är naturligtvis ingen expert.

  17. Anders: Idag behandlar man förorterna som sjukdomsdrabbade katastrofzoner där tillfälliga åtgärder avlöser varandra och där olika grader av korrigerande instanser ska sköta jobbet, från skola till polis. Det skapar inte direkt incitament för delaktighet i ”samhället” i stort. Ofta formuleras problemen i förorten i termer av brist – i Göteborg t.ex. att Angered skulle vara mer som Haga. Då missar man att det faktiskt finns ett dynamiskt klassamhälle som profiterar på skillnaden.

    Jag var på ett föredrag med Kamali där han berättade något väldigt bra som han försökt med i linje med sina efterforskningar: samla in ”medborgarråd” (vilket inte var hans direkta term, men ändå) i förorterna och låta olika människor träffas. Det visade sig snart att de kunde se sina likheter och berätta historier om diskriminering som de trodde var individuellt betingad. Den typen av aktiviteter tror jag starkt på – men det förutsätter ju autonom organisering ”i periferin” som inte styrs från ”centrum”. Men den dagen som fritidsledare och lärare från förorten tröttnar på att utgöra lagens långa arm och börjar identifiera sig med sin klass i förorten istället kan vi se fram emot kaderbildningar skulle jag tro.

    Och då kommer vi ju till den punkt där frågan om ”integration” väcks. Jag tror att just integration, som den formuleras idag, är orsaken till de problem som faktiskt finns. ”Förorten” borde separatistiskt kräva sin rätt, inte försvinna in i den ”lugna” ordningen igen. Politik är konflikt, vi mpste börja i den änden.

    Sedan är det ju så att det inte är de ”invadrartäta” förorterna som är etniska enklaver – Bergsjön är mångfald, Långedrag är det inte.

    Vad det gäller den allmänna rösträtten: arbetarnas oansvariga kultur skulle skada samhället sades det. De var ju obildade och hade sina partikulära, korkade, simpla intressen. De hotade den goda ordningen och borde snarast hållas kort.

  18. Jag tycker det finns mycket sant i Spleenos kommentarer, särskilt den sista även om jag inte vill betona konflikt alltför mycket utan hellre ett självhävdande som inte direkt är inriktad på att gå i klinch mot ”majoritetssamhället”.
    Vad gäller Anders kommentar att ”När det har gått så långt att halva stadsdelar angriper räddningstjänsten, bara för att den representerar en annan identitet, den svenska, då måste man minska splittringen”…jag antar att det är Rosengård som avses? Iofs var jag inte på Rosengård då de senaste bråken utspelade sig, jag bor inte där och är sällan där, men utifrån den rapportering jag sett verkar det vara starkt överdrivet att tala om ”halva stadsdelen”. Rosengård har både ljusa och mörka sidor — de mörka får naturligtvis mycket starkare mediabevakning. Delvis handlar problemen om något så prosaiskt som trångboddhet — vilket gör att barn & ungdomar inte vill eller ens kan vistas i sina bostäder om kvällarna — i kombination med en dålig fritidspolitik, alltså bristande satsning på ungdomsgårdar o dyl — brist på vettiga platser barn & ungdomar kan vistas på. Och då finns det verkligen risk att unga grabbar kan sugas upp av diverse källarmosképredikanter f ö!

Kommentarer inaktiverade.