Göran Perssons furstespegel

Många har kommenterat Erik Fichtelius dokumentär om Göran Persson. De flesta är mycket kritiska. Kritik har kommit mot idén, mot Persson själv, mot taffliga kameravinklar, mot bristen på kritik och mot musiken. Personligen tycker jag att kritiken går bredvid målet. Dokumentären visar upp en statsminister när han inte är offentlig, en statsminister som får förklara sig och analysera sina egna beslut. Visst finns här lite av en dokusåpadramaturgi (tittar in i kameran och pratar till sig själv) men också just en dramaturgi där vi som medborgare får lite mer kött på benen kring många beslut som berört oss.

Fichtelius har visserligen klippt programmet med emotioner i centrum, men han kan inte klippa bort det faktum att det är en alldeles väldigt självuppskattande person som tittar på sig själv i en egenhändigt hopsnickrad furstespegel. Nästan en skrattspegel. Och jag som tittare får – äntligen – lov att dra mina alldeles egna slutsatser av vad Persson säger. Så skönt att slippa de allestädes närvarande politiska journalister som tror att de alltid har de mest relevanta frågorna att ställa eller de mest genialiska analysera att göra.

På sätt och vis är dokumentären Perssons svar på Bildts blogg. Är det därför journalistkåren är upprörd?

Vad jag känner – att människan på tronen har mycket större betydelse än många teoretiker vill tro, att Persson går på det ”Perssonska programmet” snarare än på det socialdemokratiska och att Persson inte har så värst mycket empati för annat än de maktmänniskor han beundrar. De andra får klara sig bäst de kan.

Vi får väl se i de följande två avsnitten.

Liknande resonemang finns hos Ett hjärta rött.

Annonser

5 reaktioner på ”Göran Perssons furstespegel

  1. Det finns dock en viss diskrepans mellan att få ”mer kött på benen kring många beslut som berört oss” och att betrakta denna maktmänniskas ”egenhändigt hopsnickrad[e] furstespegel”.

    Det finns med andra ord uppenbarliga problem med hur man ska värdera den här typen av dokument. Lögn eller inte-debatten som pågår visar ju detta. Frågar du mig (som fd journalist) är det just bedömandet av värdet av olika källor som är journalistikens själva uppgift. Grävandet är en metod för detta, och avslöjandet är en konsekvens, men journalistikens kärna är (bör vara) just värdering av källor.

    Det finns alltså stort utrymme för en mer journalistisk bearbetning av materialet. Dock är det fullkomligt publicistiskt havererade mediaetablissemanget av idag inte särskilt intresserat av att uppmuntra en sådan insats…

  2. Låt gubben hållas! Det är det som är poängen.

    Men han förefaller inte direkt sympatisk. Jag har aldrig tyckt ILLA om Persson och gör det inte nu heller. Det är som Margareta Winberg sa – eftersom hon känner Göran vet hon att det inte är enda bilden. Han är både föraktfull och omtänksam. Tror jag. Det är bara det att han spelar ut den föraktfulla sidan mycket mer än de flesta andra. Det vore otänktbart med en Ingvar Carlsson i samma stil. Hade han suttit framför kameran och lättat sitt hjärta hade han inte sagt ett ont ord om någon.

    Det var intressant att läsa en psykologs uttalande. Han menade att man måste vara ”kylig” som ledare. Man måste försvara sig och sin position med alla till buds stående medel. Måste och måste…

  3. Marcus: Jag tänker helt enkelt på personlighet och reflektioner när jag säger ”kött på benen”. Jag saknar de goda journalistiska uppföljningarna, istället får vi bara tjafs om att nu har Persson sagt si eller så om den eller den. Diskutera istället de beslut som står i fokus – är det god opinionsbildning att folkomröstningen om EMU kom till som den gjorde? Hur bör en regering fungera för att göra ett bra jobb – har Persson verkligen varit en bra lagledare i politisk mening? Och diskutera vila politiska mål han hade och huruvida han nådde dem. Eller hur det påverkar politiken att en statsminister lever helt ensam i över fyra år – utan familj, utan umgänge med sina två barn, utan vänner och utan att göra allt det som vanliga människor gör? ALla dessa (demokratiskt viktiga) frågor är utan svar.

    Ia: Håller med. Persson är mångsidig. Min mamma påtalade dock att risken är att han blir en driftkucku när han lämnar ut sina uppenbart barnsliga och lättsårade sidor på det sätt som han gör. Alla kanske inte fattar att detta bara är en sida av Persson. Personligen är jag också mycket ambivalent till honom som statsminister – men tycker programmet ger en fylligare bild av honom och hans gärning.

  4. När nu serien är avslutad tycker jag att den gett mig en del insikter. Fichtelius försvarade sig i Studio Ett idag mot angreppet att det inte var någon politik i programmen. Jag tycker han har rätt när han säger att det var massor av politik, men att människor ng har en lite snäv definition av politik. Persson pratade ju faktiskt väldigt mycket om sina motiv, avvägningar och reaktioner i just politiska termer. Sedan hade jag velat veta mer om detaljer, som mer kring den tänkta alliansen med centern, hur gick förhandlingarna på EU-toppmötet till, hur såg han på Mehdi Gezalis frigivning när den väl kom och vad är hans analys av att det gröna folkhemmet misslyckats. Men jag är ju politiknörd!

Kommentarer inaktiverade.