Allvar och skönhet: tabu idag?

Efter att ha tillbringat lördagskvällen framför teven och tittat på Le plus grand cabaret du monde i France 2 reflekterade jag lite kring det svenska medielandskapet. Vad är det som gör att jag sitter som klistrad framför ett program med en påtagligt gammaldags inramning: stor restaurang, stor scen, pratsam programledare som kortintervjuar ett flertal inbjudna gäster och med jämna mellanrum uppträdanden på scenen? Efter ett tag insåg jag att det var allvaret. Inte i ett enda av uppträdanden – magi, akrobatik, dans och sång – syntes några spår av ironi, flams eller distans. Inte så att det inte fanns humor, tvärtom. Men borta var putslustigheterna, känslan av att detta är bara på skoj och att varje ifrågasättande kan vändas tillbaka mot den som säger det (”jag menade ju inte så, trodde du verkligen det!?”). Ett djupt allvar och seriositet präglade den här underhållningen – både publikens reaktioner och artisternas uppträdande. Ett allvar som kräver mod. Mod att stå för det man gör. Inte gömma sig bakom ett ironiserande och distanserat språk. För att inte tala om det självklara i estetiken – en mänsklig kropp i arbete är vacker, ett magiskt trick är vackert och en genomtänk färgsättning i harmoniska varma färger. Perfektion, skönhet och allvar i en oövervinnelig kombination.

Under tiden ägnade sig svensk TV åt hyperironiska Bingo Royale, allvarsfobikern Stina Dabrowski samt en ny brittisk parodiserie och en riktigt skruvad metaironisk amerikansk komedi. Det är patetiskt!

Kanske är Ola Salo och the Ark en hälsosam lärdom i det svenska mediesamhället. Sällan har jag hört och sett någon ung svensk som är så allvarlig i sin lekfullhet. Se intervjun i SvD idag.

A-L-L-V-A-R. Så stavas det. Och det är på riktigt.

Annonser

21 reaktioner på ”Allvar och skönhet: tabu idag?

  1. När blev svensk tv så dålig, klichéartad och… feg? Samtidigt som SVT började försöka bli populära? Jag har faktiskt för mig att det producerades klass-tv här en gång i tiden, men det kanske mest är dimmiga barndomsminnen.

  2. Med tanke på din minst sagt besynnerliga kritik mot reklamen för Lars Adaktussons nya tv-program kan jag förstå att du är skeptisk mot ironi. Du kanske helt enkelt inte förstår?

  3. Intressant jämförelse mellan svensk och fransk media.

    Själv har jag bott i Jemen i ett och ett halvt år och reflekterade häromdagen över vad som var den största skillnaden mellan Sverige och Jemen, och så slog det mig: här finns ingen ironi. Samtal, glädje, allvar, skratt, berättelser, poesi, men ironi … nada. Det är nog så att ironi inte direkt frodas där människor ständigt lever i en kamp för överlevnad.

    Och jag måste erkänna – trots att ironi kan vara grymt uppfriskande till en viss gräns – jag saknar den inte.

  4. Marcus: Visst var – och är – svensk public service otroligt bra. Men någon slags rädsla för att inte vara till lags har spritt sig. Därav all ironi, den är liksom alltid till lags för att den inte är på allvar.

    Viktor: Jo, Viktor, jag förstår ironi mycket väl. Men jag har tröttnat. Ironi kan vara frisk, provocerande och kreativ. Numera är det mest en pose, ett manér, som generation X använder för att skyla sin rädsla och nakenhet. Och du, bakom ironin döljer sig ofta stereotyper som gynnar makten – till skillnad mot 1970-talets satiriska humor. Därav min kritik mot Adaktussonreklamen.

    Emil: Intressant med Jemen. Kanskeär det så att narrativer och ironi inte kan samsas. De stora berättelsernas tid är ju över, kanske är ironin vad som blir kvar.

  5. Personligen tycker jag att SVT kanske borde släppa underhållningsprogrammen – på sista tiden har det mest blivit pinsamt, som med Bingo Royale. Melodifestivalen var rätt lyckat, men jag tycker egentligen att den hör mer hemma i TV4 (trots att det skulle ta tittare från SVT).

    SVT bör inrikta sig mer på nyheter, samhälls- och kulturjournalistik, drama, barn- och ungdomsprogram samt olika ”smalare” program (som Helgmålsringning, eller vad det nu heter). Sådant som kommersiell teve har svårare att få fram på ett bra sätt.

    Praeterea senseo: licensfinansieringen borde avskaffas av skattefinansiering.

  6. På spåret är oslagbar TV-underhållning av den sort som SVT borde hålla på med.

    När det gäller allvar så finns ju alltid Markus Birro för den som vill ha mer av den varan. Hans uppdykanden i olika sammanhang brukar göra mig ganska glad över den kvävande ironin som gör dessa behagligt få.

  7. Jag håller med om På spåret. Marcus Birro är, om inte ironisk så oavsiktligt(?) komisk. Som en motkraft till generation X är han uppfriskande. (Sedan är Birros Strindbergskomplex, komplett med det sårade manliga egots hat mot allt vad feminism att göra, underhållande. Men obehaglig om man skulle ta det på allvar.)

  8. Peter Birro är bra. Marcus Birro tar jag på fullt allvar, och jag tycker han är obehaglig.

    F.ö. kan man ju notera att t.o.m. Killinggänget, som en gång på allvar öppnade Pandoras ask och släppte ut ironin i Sverige, sedan flera år tillbaka ägnar sig åt allvar på allvar s.a.s.

  9. Jag läste nog din första kommentar lite för fort, Spleeno, för du menade tvärtom mot vad jag trodde (hmm, låter nästan som definitionen av ironi). Fast det är nog som du verkligen säger också – hellre lite för mycket ironi än att alla skulle vara som Marcus Birro.

  10. Intressanta synpunkter. Jag kan inte ta ställning till bröderna Birro. Jag saknar tillräcklig kunskap. ”På Spåret” är nog en sådan allvarlig underhållning – full av humor och ofta självdistanserad. Men knappast ironisk. De räknar faktiskt poäng och någon vinner faktiskt. Till och med den som besitter flest kunskaper!

    A propos Killinggänget så är det väl dessvärre så att när de lämnar ironin så framstår de inte som så värst nyskapande. Hur är det med Galenskaparna? Är de ironiska? Knappast väl. Det är något annat – satir kanske.

    Jimpan: Men nog är licensfinansieringen bättre än skattefinansiering? Om det ligger i skatten blir det ju verkligen ”statstelevisionen”. Eller?

  11. Vilka argument finns det mot skattefinansiering av public service? Jag måste medge att jag inte funderat så oerhört mycket kring frågan, men skatte- eller licensfinansiering gör väl inte så stor skillnad för den journalistiska självständigheten? Med skattefinansiering slipper vi tevepejlingen (som ändå mer eller mindre spelat ut sin roll, när man kan kolla på teve via internet), och med tanke på att innehav av en teve inräknas i existensminimum, så kan man nästan betrakta television som en medborgerlig rättighet (slarvigt uttryckt).

  12. Om avgiften blir en skatt blir den nåbara för avväggningen mellan TV och pension, TV och maxtaxa och TV och äldrevården. Det gör TV-journalistiken sårbar för politiska vindkantringar. Licensen ger en principiell grund för oberoende som jag finner väsentlig.

  13. På vilket sätt är journalistiken mindre sårbar nu? Jag kan inte se att licensens principiella grund är större. Kan du förklara för mig?

  14. Licensfinansieringen skapar ett direkt förhållande mellan public service och tittarna, utan att statsmakten kommer in i mellan. SvT kan alltid hänvisa till sin finansiering om statsmakten har synpunkter på programinnehåll eller framing. En Public Service som får pengar direkt från riksdag/regering blir mycket mer sårbar för riksdagens kulturpolitiska ambitioner. Jag tycker att det är viktigt att bibehålla det finansiella oberoendet för att på sikt säkra en plattform för public service.

    Om moderaterna får som de vill med skattefinansiering så blir nästa skede att säga att ni skall inte sända Fotbolls-VM så ni får inga höjda anslag. Idag kan SvT göra fler egna prioriteringar – t ex spara in på x för att få råd med y – utan att få betala med indragna anslag. Titta på muséerna – de är helt och hållet i händerna på staten. Skall Public Service bibehålla sin legitimitet så måste man kunna erbjuda stora underhållande evenemang, inte bara lämna dem till kommersiell TV.

  15. Okej, då är jag med. Skattefinansiering är kanske inte den bästa idén trots allt. Fast jag trodde nog att staten kunde dra in finansieringen ändå, även nu när det är på licens.

    Men när det analoga marknätet släckts ned och alla (?) har digital-TV behövs kanske inte diskussionen längre. Då bör SVT, precis som alla andra digitalkanaler, kunna ta betalt för den som vill se. Frågan är om det är bra eller dåligt. Jag har för min del inte tänkt färdigt kring det. Vad har du för uppfattning?

  16. Har du läst Marta Axners <a href=”http://webnews.textalk.com/se/article.php?id=263636″ rel=”nofollow”>krönika</a> i Efter Arbetet?

    Tack för tipset. Men det var inte mycket till argumentation, mest att allting var ”föråldrat” vilket inte är ett argument. Det enda argumentet var orättvisan, och det kanjag köpa. Det väger fortfarande inte upp min övertygelse om kopplingen till oberoendet (som inte togs upp) men jag är en rationell person – jag låter mig övertygas av argument. /VS

  17. Det var mest ett tips, egentligen, inte ett försök från min sida att sno någon annans argumentation. Jag har fortfarande inte lyckats ta ställning i frågan. Fast jag tycker det är intressant när vänstermänniskor argumenterar för avgiftsfinansiering hellre än skattefinansiering av något (i det här fallet public service) som kan betraktas som del av den allmänna välfärden…

  18. Observera att det jag skrev om vänstermänniskor och avgiftsfinansiering inte var avsett som något slags insinuation om att du inte ska uppfattas som vänster. Bara så inga missförstånd uppstår.

Kommentarer inaktiverade.