Jag är europé!

Frågan om identitet är alltid brännande. På Jimpans blogg och hos Tomtom pågår en liten diskussion om svenskhet och multipla identiteter. Efter besök hos Onkel Sam känns identiteten som europé allra starkast hos mig. Jag kan inte riktigt verbalisera vad det innebär, men det är något med staden, med lågmäldheten och med det sociala livet som känns vilsamt här.

 

I USA uppskattar jag framförallt tydligheten. Det är nästan omöjligt att missförstå, komma fel eller omedvetet klanta sig. Såväl skyltar som människor är nästan överdrivet tydliga. När ingen etikett, aristokratisk tradition eller historisk nödvändighet definierar hur man beter sig så är alla utlämnade åt varandra. Resultatet är tydlighet. Det gillar jag. En annan sak jag uppskattar är respekten för individen – ”kunden har alltid rätt”-syndromet – även om det ibland ger för mig oönskade politiska effekter. Sällan möter man en sådan öppen och generös attityd gentemot de ibland egendomliga önskemål man kan ha; rusa runt i en privat byggnad bara för att den är arkitektoniskt intressant eller hitta en burk med färsk frukt som innehåller såväl äpplen, mango som ananas men absolut inte cranberrys, jordgubbar eller melon. Inget tjafsande om att det inte finns, inte går eller att man får nöja sig med det som finns. Den omvittnade vänligheten är också något som gör livet lättare, i synnerhet när allting annat är så hjärtlöst. Så även om jag vet att det är en ytlig vänlighet, så är den en naturnödvändighet och ett verktyg för att få samhället att fungera. Till och med i de förfärliga säkerhetskontrollerna på flygplatser, turistattraktioner och institutioner går processen snabbt och effektivt tack vare attityden.

 

Men där är det nog slut. I alla andra avseenden är jag europé. Och det är en stark identitet. För mig är det en positiv känsla att ha den identitet jag har, och att den tar sig olika former (snarare än att det är olika identiteter) i olika sammanhang. Jag tror att grunden för öppenhet, tolerans och inklusion är tryggheten i den egna identiteten. Inte brist på identitet. Om mångkulturalitet blir en fråga om kalejdoskopiska identiteter då förlorar vi fotfästet och öppnar upp för totalitära grupper, men när mångkulturalitet blir ett bejakande av olikheter då stärks sammanhållningen. Låt vara att det finns en nedre gräns för avvikelser – det är väl om den striden står.

Annonser

13 reaktioner på ”Jag är europé!

  1. Tja, aldrig är man väl så mycket europé som utanför Europa kan tänkas. Aldrig är jag så mycket svensk som utanför Sverige. Så fort jag kommer utanför landets gränser börjar jag känna mig som Ingmar Bergmans skugga. Patetiskt? Ja men det skiter jag i. Frågan är dock hur långt det håller att definiera sig i motsättning till något annat. Förr eller senare frågar man (jag) sig hur mycket självbedrägeri som ligger i den där självbilden egentligen. Och även om den är harmlös för det mesta finns också tillfällen när den kan bli intolerant och avvisande.

  2. Visst kan man känna sig som europé i USA, tills någon klämmer ur sig att det är typiskt europeiskt att bo hemma och bli ompysslad av mamma tills man är 30 år och sen flytta hem till sin nya fru. Så får man säga, det är ju för fan i Italien!

  3. C: Jag upplever nog inte att jag definierar som europé i motsats till USA. Snarare blir det tydligt att jag är europé när jag konfronteras med det amerikanska. Jag får en utifrånblick på mig själv.

    F: Bostadspolitiken i Sverige gör väl snart att Mambon blir den vanligaste livsstilen för unga människor!

  4. Satt precis och bläddrade i senaste numret av Fokus och hittade en intervju med Peter Englund ang ett tyskt förslag till någon slags skolbok för ”Europas gemensamma historia”. Englund är avvaktande positiv till förslaget men svarar på frågan om det finns ”någon europeisk identitet och hur den i så fall ut idag?”: – ”Jag tror inte att det finns någon, och om den gör det är den kolossalt svag. Jag har också svårt att tänka mig att det kommer att växa fram någon inom överskådlig tid.”

    Några kommentarer?

  5. Jag tror ju inte på identiteter som ges uppifrån, ssk inte när europa jämställs med EU. Men i någon mening har vi ju i Europe en gemensam historia som jag tror binder oss samman mer än vad vi tror. Men den är förstås hotad av en allt tunnare gemensam referensram. Dock tycker jag att vi i Sverige blivit mer medvetna om vår europeiska identitet efter kalla krigets slut.

    Man kan inte trolla bort det faktum att Sverige var en krigarmakt på 1600-talet, en föregångare på frihetens område på 1700-talet och den stora emigrationen på 1800-talet – och alla dessa processer binder oss obönhörligt samman med resten av Europa. För att inte tala om andra världskriget (dock inte första, som Sverige hade en lägre grad av koppling till) som utgjort väldigt mycket av vår identitets utgångspunkt under femtio år.

    Och det kan man väl ha med i en gemensam lärobok – men jag tror att det är mer intressant om man har ett gemensamt stoff som får tolkas nationellt.

  6. (Jag kopierar rakt av den kommentar jag skrev till tomtoms inlägg om identitet, behövde väl inte ändras så mycket för att passa in här?! :))

    Bilden av en enhetlig kollektiv identitet bildas i relation till ett föreställt ‘dom’ som är det som vi INTE är. Föreställningen är baserad på en odefinition (Edward Said skriver om hur föreställningen om orientalen tar form i “Orientalism”).
    Maktrelationen blir viktig i en sådan relativ identitet: Vem får definiera vem? Vilka är vi och vilka är dom? Att definiera och kategorisera är inte problem i sig, det är ju en del av vår inlärningsprocess. Problemet är de värderingar vi samtidigt lägger i kategorierna.
    Som du skriver identifierar vi oss/kategoriseras vi i olika bemärkelser i olika sammanhang. Därför föredrar jag termen identifikation framför identitet för den innebär en mer delaktighet av individen och inte en mer eller mindre tillskriven tillhörighet.

  7. Man kan tala om både inkluderande och exkluderande identitet. Man måste inte alltid definiera sig i förhållande till ”dom”. Om man ”måste” det så är vi fångar i vårt eget universum och då är saken ointressant eftersom vilken självuppfattning vi än har och vad vi än kallar den så finns det alltid ett ”dom”. Men jag menar att vi inte måste underkasta oss den logiska flosofiska invändningen utan kan resonera mera samhälleligt pragmatiskt.

  8. En inkludering innebär alltid en exkludering, de är meningslösa utan varandra. Definition betyder avgränsning, att dra en gräns och inkludera vissa (egenskaper) men inte andra.
    Jag menar att vi är fast i vårt eget universum men det gör inte det ointressant att diskutera. Tvärtom: hur dras gränsen och vilka får vara med och bestämma? Det är en kamp, ibland på liv och död.

    Identiteten och självbilden skapar man genom både likheter och skillnader med andra, men många gånger är det här mer livsavgörande än hur jag identifierar mig och vilken självbild jag har. Många gånger handlar det om tillskrivna sådana i syfte att utnyttja och förtrycka grupper av människor, som mycket väl kan vara samhälleligt pragmatiskt.

  9. Du pratar bara runt. Antingen är vi alltid fast i dialektiken (och det är vi i en mening) eller så är vi det inte och då kan vi agera politiskt. Varför skulle identitetsfrågor nödvändigtvis innebära att ”utnyttja och förtrycka”? Möjligheten att lyfta, erkänna och bekräfta är lika viktig. Läs Axel Honneth.

  10. ”Många gånger”, inte ”nödvändigtvis”. Det är skillnad.

    Det jag vill ha sagt är att det är skillnad mellan identitet på en psykologisk nivå och den på den samhälleliga och politiska nivån.
    I det här fallet är det helt okontreversiellt att du kallar dig europé när du möter Amerika, men kan jag göra det som kom till Europa i vuxen ålder? Trots att jag har bott här halva mitt liv? Kan jag vara svensk? Och iranier? Kunde jag kalla mig dansk nu om jag hade hamnat i Danmark i början?

    Det är de här frågorna som går runt i min skalle när jag tänker identitet så jag ber om ursäkt om det ibland blir otydligt!

  11. Självklart kan man vara europé även om man kom hit i vuxen ålder!! Jag känner mig fruktansvärt fransk också – fast jag aldrig bott i Frankrike. Och det vidhåller jag, och blir t o m bekräftad i den känslan när jag berättar det för infödda. För mig är det en interaktiv historia det här med identitet – men ett nödvändigt villkor tror jag är en vilja att bli en del av den gemenskap som man benämner ”Europa”, ”Sverige” eller Frankrike”.

    Jag vet inte om det är ett tecken på identitet, men jag har svårt att bli glad när Sverige gör mål på Frankrike i fotboll. Och i alla andra sammanhang håller jag på Frankrike. När Sverige och Frankrike möts utsätts jag för ett gigantiskt korstryck, jag brukar välja sida beroende på vad som känns ”rättvist”! 🙂

  12. Att kunna välja och vraka bland olika identiteter beror antingen på att man själv står högt i den kulturella hierarki där den vita överklassmannen står högst, eller att man inte vill ställa upp på denna hierarki och har gjort sig fri från den.
    Jag känner mig svensk och är svensk (bland allting annat som är jag) även om halva Sverige röstar på sd och tycker att jag borde åka hem. Men min identitet slutar inte här, med det jag själv tycker.

    Apropå fotboll så är inte ens Zlatans svenskhet så självklar i folkmun trots att han är född och uppvuxen här och spelar i det svenska landslaget.
    Det var inte ovanligt att tala om honom (genom insändare, blogginlägg mm) som en otacksam invandrare som inte ville ställa upp för landet när han behövdes.

  13. Jodå, men nu talar du om det är ”dåligt”. Och det är ju mycket kring identiteten. Men vad jag menar är att identitet är en viktig sak för de flesta av oss och att den kan vara stärkande, positiv och bekräftande.

    Jag känner mig, faktiskt, också icke-önskvärd i Sverige med jämna mellanrum. Trots att jag är född här, och mina förfäder så längt jag kan räkna. Så ibland är det andra saker som är viktiga. Som för SD.

    Jag är så glaaaaad att jag är svensk. Eller…

Kommentarer inaktiverade.