Om amerikanska metodister och om s k anti-amerikanism

Jag firade idag (söndag) gudstjänst i First United Methodist Church i Chicago, också benämnd som Chicago Temple. Min älskade farfar skulle gråtit glädjetårar om han sett mig där och jag är glad att jag ärvt hans förmåga att bli djupt känslomässigt berörd av andra människor. Det är skönt att vara metodist och extra skönt kändes det idag när jag också praktiskt erfor känslan av att vara en del av en världsvid kristen gemenskap. Och visst fick jag kämpa med glädjetårarna jag också.

 

Predikan av Philip L Blackwell innehöll två ting jag särskilt lade märke till. För det första: Himmelriket liknas vid en stad; staden med gator av guld, det himmelska Jerusalem. Staden som metafor är helt central i berättelsen om den tillkommande världen. Det är som en stad som himmelen uppstår. Vilket underbart visionärt budskap för en city-församling! Det är stadens mångfald, modernitet och gemenskap som får stå modell för det himmelrike Gud vill leda oss till. För det andra: Framtiden finns inte. Dagens evangelietexter från Lukas 14:e kapitel behandlade Jesu förutsägelser om sin död och där talar han om idag, imorgon och den tredje dagen. Som Blackwell påpekade är den tredje dagen uppståndelsedagen, och sedan den dagen är framtiden redan här. Men lever vi så? Lever vi i den framtid Gud redan givit oss? Nej, oftast tänker vi på nu och sedan, och glömmer att visionen är mekanismen som får framtiden att uppstå redan här. Att leva i Guds framtid, menade Blackwell, det är att leva i Guds rike redan nu, att leva ut Guds kärlek till människorna nu – då kommer framtiden nu.

 

Låt mig också citera en text, förtryckt på söndagens gudstjänstblad: ”We welcome all people to the life of this congregation. We believe that we are all in need of God’s love and grace and that God, through Jesus Christ, intends the church to be a community that incarnates love, grace and justice for all people. Holding true to that belief, we welcome and encourage all persons, including persons of all sexual orientations and gender identities, in every aspect of our Christian life together”. Kanske kan man mena att det säger något om USA att det “måste” stå så, men jag vill hellre se det som en bild av “det andra USA”. Det som vi sällan möter i debatten i Europa. Det USA som är så djupt kritiskt mot det egna samhällssystemet så att när den kritiken kommer från omvärlden då kallas det anti-amerikanism, som Robert Keohane – en av de mest ansedda statsvetarna i världen – sa på en av vetenskapliga paneler jag bevistat här. Låt oss ge dessa amerikanska interna kritiker stöd, uppmuntran och kraft. Det är bara de som kan förändra det amerikanska samhället på ett bestående sätt.

 

Annonser

10 reaktioner på ”Om amerikanska metodister och om s k anti-amerikanism

  1. Det där tycker jag att man kan skilja på, att egna medbirgare är djupt kritiska mot sitt egna samhälle är inte ovanligt. Det är ett friskhetstecken när det uttrycks. Du får dte att låta som att europeér kritiserar USA för att de ogillar samhällsystemet, ändå undviker man konsekvent att nämna saker som faktiskt är betydligt bättre i USA. Anti-amerikanismen är en form av självgodhet, ett sätt att känna sig som en bättre människa. Det är svårt att kritisera länder utan för västvärlden, man upplever det som för enkelt, för oinitierat att kritisera Sudan eller Iran. Anti-amerikanismen är ett sätt att visa att man är en solidarisk människa, att visa sin godhet och det är bekvämt eftersom vi alla kan enas om det. Om Obama blir president och drar tillbaka trupperna så kommer inte svenskar att börja kritisera Frankrike för deras brutala utrikespolitik, man kommer att fortsätta spy sin galla över kapitalismen, religiositeten och kulturimperialismen. Det finns mycket att uppröras över i det amerikanska samhället och amerikaner upprörs över det och försöker förändra det. Men allt som europeér kritiserar finns i Europa, rasismen, segregationen, den cyniska utrikespolitiken och handelspolitiken, allt som oftast, nästan undantagslöst värre än i det amerikanska samhället. Den rutinmässiga antiamerikanismen gör europeér okänsliga och farligt enögda. Ett tydligt exempel på detta såg under kravallerna i Frankrike, då fransmännen avfärdade jämförelser med kravallerna i Los Angeles. trots att det i USA var snart 20 år sedan, kravallerna var inte lika spridda och höll inte på lika länge. Allra mest skrattretande är det när europeér kritiserar USA för hur man hanterar den illegala invandringen, hur ser det ut vid Europas gränser, hur var det med flyktingarna som blev innebrända i Paris? Anti-amerikanismen finns och den är ta mig fan inte vacker.

  2. Francophobe,
    jag anser att man måste använda begreppet anti-amerikanism med stor försiktighet eftersom det är en väldigt svepande generalisering. Man riskerar annars att komma ifrån sakfrågorna, för det är sakfrågorna det handlar om.

    Själv försöker jag alltid att poängtera att det är den neokonservativa politiken som är fokus för min kritik och inte ”amerika” som folk, nation eller begrepp, och jag förbannar både de 19 kaparna och den neokonservativa klicken för att de smutsat ned den positiva bild jag ändock har av USA.

    Och FF, ditt eget nickname antyder att du snarare generaliserar åt andra hållet? Du har annars rätt att det mesta man kan kritisera USA för också finns i Europa. Men en viktig skillnad är den enorma militära makt som USA har i dag. Den skrämmer, vilket också undersökningar visar.

  3. mr. brown

    Mitt namn inte bara antyder, det är en drift med antiamerikanismen. Men guilty as charged, absolut.

    Jo, man ska naturligtvis vara försiktig med att anklaga folk för ”anti-amerikanism”, precis som att man ska akta folk som kritiserar Iran för att vara islamofober eller de som kritiserar Israel för att vara antisemiter.

    Likväl vill jag hävda att antiamerikanism finns, precis som de båda senare, och att det finns en förklaring till den.

    När det väl kommer till kritan så är det Europas och USA:s köpkraft som kan hjälpa och stjälpa, där uppvisar tyvärr Europa allt som oftast en obehagligare sida.

  4. Robert Keohane och Peter Katzenstein har i sin nya bok ”Anti-americanism in world politics” besvarar de flesta frågor som francophobe reser. Att bevisa ett symposium i USA kring denna bok, med fyra mycket framstående discussants, torde vara något som en och annan europé med rädsla för att komma på kant med USA skulle behöva. Boken är ett resultat at ett stort projekt om anti-amerikanism som genomförts på Princeton under ett antal års tid.

    Till Mr Brown: Nej det var inte Bob Keohane jag syftade på, men det var en man från just det symposiet. Det var Ijar Shafi Gilani från int islamic university i Pakistan (som talade en så vacker brittisk engelska att de amerikanska medpanelisterna bad om ursäkt för sitt språk!). Och även Hayward Alker från Univ of South Calif hade samma uppfattning.

  5. Ijaz Shafi Gilani, skall det vara, inget annat. Han är bl a verksam på International Islamic University Islamabad, Pakistan men också chef för Gallup i Pakistan, Fellow på Watson inst m m. Disputerade på MIT och reste sedan hem för att utveckla det egna landets samhällsvetenskaper.

  6. Får nog tyvärr erkänna att jag inte kommer at läsa den, men det verkar vara en intressant bok. Googlade den lite på nätet, men hittade mest referenser till ett kapitel som handlade om att retoriken inte avspeglar sig i försäljnings siffror. Man snackar skit om USA, men köper Coca Cola ändå.

  7. Skummade igenom introduktionen till boken om anti-amerikanism och den verkar minst sagt lovande.

    En sak som författarna nämner och som också slagit mig tidigare är hur enkelt det är att reagera på det som vita huset gör och inte gör. I svensk media är det ju oftast vita husets göranden och låtanden som dryftas (och amerikansk film och musik förstås). Allt det andra: det alternativa och utopiska USA tenderar att försvinna i bakgrunden, och då läser jag ändå regelbundet vänsterblaskor som Mother jones, The Nation och Salon.

    Kanske är det också så att det progressiva usa själva har varit så upptagna med bush o company att de inte hunnit utveckla sina egna frågor?

  8. Kan bara hålla med – redan förordet är suveränt! Jag känner precis som du kring ”det andra USA”. Köpte för övrigt boken i en lesbisk bokhandel i svenskstaden Andersonville. Det kändes rätt på något sätt.

Kommentarer inaktiverade.