En bref: Om franska parlamentsvalet, omgång två

För mig framstår dock synkroniseringen av president- och parlamentsval som ett feltänk. Systemet ändrades för att undvika det som kallades ”cohabitation” (samboende) mellan t ex en högerpresident och en vänstermajoritet i parlamentet. Men det problemet var inte lika stort, menar jag, som de problem som nu istället uppstått: 1) partierna i parlamentet förlorar sin identitet och sin roll, samt 2) valdeltagandet faller.

Så skrev jag i en ledarkrönika i Borås Tidning idag, innan dagens val i Frankrike hade genomförts. När nu resultaten trillar in tycks valdeltagande ligga en bit under 50 procent, vilket påkallar agerande. Den franska demokratin håller på att bli presidentiell (istället för semi-presidentiell) men utan de s k checks and balances som bör vara inbyggda i ett sådant system. Orsaken till att man bör ha begränsningar är dels legitimitet i relation till medborgarnas intressepluralism, dels att makten blir absolut och därmed lättare korrumperas/utnyttjas.

Den nu gällande franska konstitutionen, som de Gaulle krävde och fick 1958, var visserligen grundad i hans misstro mot parlamentet. Men som sann demokrat ville de Gaulle aldrig avskaffa parlamentets inflytande. Genom att 1962 införa folkvalt presidentämbete parallellt med folkvalt parlament menade han att göra presidenten till en slags ”överdomare” som inte förväntades vara partipolitiker. Med den ändring som genomfördes i och med 2002 års val då mandatperioderna synkroniserades har den dynamiken gått förlorad.

I övrigt kan man säga att Macron överraskade mig genom att lyckas skapa en tillräckligt stark och bred rörelse för att få en klar majoritet i parlamentet (som prognosen ser ut) men att den faktiskt inte alls blev som stor som de tidigare prognoserna (efter första valomgången) predicerade. (Blev 350 mandat inkl MoDem, uppdaterat 170619)

Det är mitten och flankerna som attraherat väljarnas intresse detta år i Frankrike. Men den vänstra flanken kommer att utgöra en starkare röst än den högra – La France Insoumise och Kommunistpartiet fick tillsammans 30 (blev 27, uppdaterat 170619) mandat medan Front National tycks få åtta. (Notera också att socialistpartiet blev större än FI+PCF, uppdaterat 170619) Premiärminister Philippe tycktes ikväll sträcka ut händer åt både moderat höger och moderat vänster (Rep och PS) vilket kan ge brett stöd för ny politik. Samtidigt har socialistpartiet en rejäl partitransformation framför sig om vi skall tro ledande politiker i det partiet. Vart det leder vet vi inte alls ännu.

(Lite under radarn för de flesta utanför Frankrike har den korsikanska nationalismen under de senaste åren vunnit politisk terräng, från att sedan 2015 vara den största politiska kraften på ön har rörelsen nu också tre (3!) ledamöter i den franska Nationalförsamlingen. Något att följa. Uppdaterat 170619)

Nu börjar då allvaret för Macron. Det är med stor spänning jag kommer att följa utvecklingen i Frankrike och särskilt Frankrikes roll i EU:s förändring. Och hur skall Sverige förhålla sig till Macron?

Strålande tider, härliga tider som Thor Modéen sa.

Franska parlamentsvalets första omgång: några viktiga frågor

På söndagkvällen den 11 juni talar det mesta för att President Emanuel Macron får en rejäl majoritet i den franska nationalförsamlingen när valets två omgångar är genomförda nästa söndag. Det är inte ovanligt, sedan presidentval och parlamentsval synkroniserats, att presidenten får den majoritet han (hitills bara män) vill ha och behöver för att styra. Men ovanligt är förstås att en rörelse som är så ny och så oprövad som ”La République en Marche” så snabbt kan samla ihop tillräckligt med väljare för att ge en majoritet i parlamentet.

Många invänder att valdeltagandet tycks bli det lägsta, mer eller mindre, under femte republiken i en första omgång, och det är ju graverande. Samtidigt brukar valdeltagandet ligga betydligt lägre i parlamentsvalen än i presidentvalen, och lägre än t ex i Sverige. Frågan är om det finns ett orsakssamband mellan synkroniseringen av presidentval och parlamentsval? Kräver en analys.

Intressant är också om fler eller färre mandat än tidigare blir klara i första omgången denna omgång. Det vet vi inte än. Ju fler som blir klara i första omgången desto lägre konkurrens vilket antyder en lägre polarisering/politisering i kampanjen. Vi behöver också veta hur konstellationerna ser ut i de valkretsar där den andra omgången avgör (vilket är den absoluta merparten) – vilka är konkurrenterna? Ser vi en vänster-höger-konkurrens? Eller en intern mitten-strid? Och vilken av vänsterns kandidater är det som är starkast – vilka allianser ingås? Kräver en analys.

Det franska valsystemet är finurligt, kanske på gränsen till svårbegripligt, men det gör en sällsynt möjlighet till en slags ”andra-röst” för många väljare. I min värld är dock förändringen till ett system där president och parlament väljs synkroniserat en idé som inte passar ihop med konstitutionens idé om valsystemet. Frågan är hur länge den femte republiken består – oavsett Macron – i sina nuvarande former. Men det är en betydligt svårare och mer långsiktig fråga än det parlamentsval Frankrike just nu genomför.

På återseende – Au révoir.

En bref: Det ariska urhemmet numera nedpackat i ett traktorgarage

Och för Wirth var denna plats (Tanum, förf anm) också en vagga för den ariska ras som han menade skulle behärska världen. Norden hade en priviligierad plats i den nazistiska mytologin och Wirth var inte sen att försöka använde vetenskap för att underbygga nazismens bild av urhemmet för den sköne ariern vars lynne var lämpat för att styra.

Så skrev jag i en krönika i Borås Tidning söndagen den 21 maj 2017 efter en resa upp till Tanum och trakten däromkring för att bese och diskutera bronsålderns hällristningar. Färden gav tillfälle till diskussioner kring dåtiden men också, och kanske viktigast, samtal kring hur tolkningar av historien används som om de vore absoluta sanningar – när de bara är just hypoteser och mer eller mindre sannolika förhållanden. Ofta är det något förhållande i nutiden – i Hitlers fall den ariska rasens överlägsenhet – eller en egen uppfattning som ter sig ”naturlig” – till exempel att kvinnor skall ägna sig åt hemarbete – som skall legitimeras med historiska s k sanningar.

Men vetenskap om historien kan inte användas på det sättet. Historien är lika mycket en konstruktion av vår samtid,  och våra tolkningar av historien exponerar hur vi ser på vår egen tid. Ingen av oss undkommer den fällan. Så, mycket ödmjukhet krävs i umgänget med historien!

Men, ta en tur till Tanum och passa på att besöka Underslös museum och se utställningen där. Lyssna på viskningarna från en tid som ingen av oss kan minnas…

 

En bref: Så blev nättrollen våra nya experter

Men – och det är Nichols grundläggande budskap – när falskhet, manipulation, ovilja och medveten okunnighet används för att kritisera demokratin, då är vi illa ute. Den verkliga faran är när det vi kallar populism blir en avgörande och legitim politisk drivkraft i våra samhällen. Populismen hyllar okunnigheten, mobiliserar medborgarna på känslomässig grund och ifrågasätter möjlig­heten att vissa kan ha större insikter och kunskaper än andra. Populismen förnekar meritokratin och den river ned alla möjligheter för den enskilde att utvecklas eftersom den genom sin hyllning av bristande kunskaper ­nivellerar varje samtal.

Så skriver jag i Svenska Dagbladet den 16 maj där jag recenserade Tom Nichols bok ”The death of expertise. The campaign against established knowledge and why it matters” som utkom tidigt i år på Oxford University Press.

Nichols text skär rakt igenom vår debatt kring populism, polarisering och s k Trumpifiering. Boken har (förstås) en amerikansk slagsida med många exempel kring t ex vaccinmotstånd och referenser till ett politiskt system som skiljer sig från vårt. Men den är en läsvärd pamflett till försvar för en djup demokrati, inte den ytliga åsiktmarknad som tyvärr blir en alltför vanlig idé om demokratin.

Läs den!

Recensionen går att läsa här men kräver prenumeration eller upplåsning. Vill någon ha en papperskopia för läsning så hör av er. Ni vet var jag finns.

Macron vann presidentvalet i Frankrike 2017

Idag fick Frankrike en ny president, Emmanuel Macron. Den yngste sedan Louis Napoléon, sägs det. Men viktigare än hans ålder är att han är ”mannen i mitten”. Macron är mannen som lämnade Hollandes regering för att kandidera till presidentposten enbart stödd av en entusiastisk och men helt ny politisk rörelse – En Marche! (ung. Framåt!) En fransk president skall inte vara en partimänniska, istället är ämbetet tänkt att vara en samlande kraft ovanför partierna. de Gaulle, som var den som skapade femte republiken, hade fått nog av de politiska partiernas oförmåga till beslut under 1950-talet. En tid när de franska institutionerna också var utsatta för extremt stora påfrestningar.

Så egentligen är Macron en president som bättre än flera av de senaste, representerar femte republikens idé om den samlande kraften för landet. Men i praktiken kommer Macrons bristande partiförankrning att bli ett verkligt problem först i parlamentsvalen i juni. Hur skall han samla en majoritet i parlamentet? Vilka grupper är beredda att stödja hans regering? Hur kommer allianserna mot motståndarna (fr a FN) i den andra omgången att genomföras? Parlamentsvalen blir Macrons elddop.

Att Frankrike nu fått en president från mitten beror dels på att det inte varit höger-vänster-konflikten som aktiverats i detta val, dels på att de traditionella partierna (främst PS och Rep) helt misslyckats att få fram relevanta och trovärdiga kandidater.

När Marine le Pen nu vill framställa valresultatet den 7 maj som ett bevis på att Frankrike nu har en legitim opposition i form av henne själv och Front National är det därför ett försök till äreräddning. Jag skulle snarare säga att Marine le Pens framgångar under senare år bör ses som ett resultat av de mer moderata partiernas kollaps vilket samvarierar med en ny politisk konfliktdimension, den mellan liberala/frihetliga  och auktoritära/nationalistiska värderingar. (Värt att notera att redan i EU-valet 2015 fick Front National dryga 32 procent av rösterna och i regionalvalen samma år var resultatet dryga 27 procent.)

Trots att presidentvalet 2017 för första gången alltså genomfördes just med hjälp av den konfliktdimension som är Front Nationals och Marine le Pens främsta vapen mot den etablerade ordningen lyckades hon inte mobilisera särskilt många nya väljare bakom sin kandidatur (jfr t ex med EU-valen). Istället blev det en mitten-man som tog hem spelet, en man som talar om hopp, tillit och framtid.

Den stora prövningen för Macron blir att få politiskt mandat för sin vision, främst genom valen till Nationalförsamlingen i juni, men också att vinna deras förtroende som tvekar inför konsekvenserna av Europas snabba politiska och sociala förändringar.

Det är med viss bävan jag blickar mot parlamentsvalen i juni.

***

Läs gärna vad jag skrivit före valet på bloggen här och här, i Liberal Debatt, i Borås tidning samt i Kristianstadsbladet.

En bref: Allt talar för Macron

I skrivande stund är prognosen klar, det blir Emmanuel Macron och Marine le Pen i andra valomgången av det franska presidentvalet den 7 maj. Allt talar därmed för att det blir Emmanuel Macron som blir ny president i Frankrike (även om osvuret förstås är bäst). Motståndet mot Marine le Pen är starkt och sannolikheten att hon skulle gå segrande ur andra omgången är närmas mikroskopisk. Hon kan dock gynnas av demobilisering till vänster liksom i den traditionella högern, alltså också av ett lågt valdeltagande. EU-kritiken kan också mobilisera en del av Mélenchons väljare för hennes politik. Såväl Hamon som Fillon har förklarat att de stödjer Macron i andra omgången, om inte annat så för att stoppa extrem-högern, och även Juppé uppmanar Fillons väljare att göra detsamma.

Jag har i ett flertal texter diskuterat de möjliga utfallen av dagens första omgång, men för första gång i denna märkliga valkampanj i Frankrike fick vi ett hyggligt väntat resultat – även om Macrons framgångar var oväntade i djupare mening.

Igår skrev jag i Kristianstadsbladet och i februari i år skrev jag om Macrons möjligheter i Borås tidning. Jag besökte Paris för en månad sedan och skrev i samband med det lite grand om Macron och om fransk politik på bloggen.

Precis som Macron sa i sitt tal ikväll är den stora förloraren de gamla partier som styrt landet så länge men som i detta val faktiskt har förlorat alla möjligheter att erövra presidentämbetet. Får nog ändå sägas vara en liten diskret revolution inom ramen för den franska republiken.

 

En bref: Vem är det som bestämmer i en demokrati egentligen?

Vi vet ju alla att de stora ideologiska mönstren i politiken ligger däremellan och innehåller sorterade element från var och en av dessa sidor. En ökande polarisering i den politiska debatten gör oss både dummare och mindre kapabla att förhålla oss rationellt till samhällsutvecklingen. Samspelet i demokratin undermineras.

Så skrev jag på Påskdagen den 16 april i Borås Tidning angående att öppenhet och slutenhet är två sidor av samhällets ideologiska universum. Här krävs ett nödvändigt samspel mellan olika positioner inför beslut i ett samhälle.

När demokrati enkelt översätts med ”folkmakt” uppstår snabbt en förväntan på att denna makt också utövas i en slags dikotom ordning mellan å ena sidan ett folk som tycker något bestämt och å andra sidan en beslutsfattande elit som förväntas omsätta denna åsikt i ett klart beslut. Men så fungerar det alltså inte, istället är det oftast eliten som driver opinionen framför sig samtidigt som det finns ett viktigt samspel mellan mobiliserande aktörer med olika intressen och opinionens positioner fram till dess att ett förslag kan utformas. Polarisering görs oss istället mindre benägna att lyssna på argument och mer övertygade om den egna ståndpunkten, alldeles oavsett vad andra säger.

Det är av det skälet som statsvetenskaplig forskning kring partier och väljare är forskning om opinionsbildning, och det är det senare ledet som är det samhälleligt intressanta och avgörande. Och där spelar såväl enskilda som partier viktiga roller.

***

För den som vill läsa mer av den forskning som texten bygger på rekommenderas följande artiklar:

Adams et al (2004) Understanding change and stability in party ideologies: Do parties respond to public opinion or to past election results? British Journal of Political Science vol 34, s 589-610

Caprara et al (2016) Basic values, ideological self-placement and voting: A cross-cultural study. Cross-cultural research (accepted dec 2016)

Dassoneville och Dejaeghere (2014) Bridging the ideological space: A cross-national analysis of the distance of party switching. European Journal of political research, vol 53 s 580-599

Druckman et al (2013) How elite partisan polarization affects public opinion formation. American political science review, vol 107, no 1, s 57-79