Stabilitet i flyktingopinionen men rörligt partipolitiskt landskap

I 2014 års SOM-undersökning syns inga som helst tecken på ökat motstånd mot flyktingmottagning i Sverige, trots att världen idag upplever en flyktingsituation som inte haft sitt motstycke sedan andra världskriget har svenskarnas attityder inte hårdnat.

I årets upplaga av SOM-rapporten, Fragment (red: Bergström, Johansson, Oscarsson och Oskarson) från SOM-institutet, Göteborgs universitet skriver jag återigen en kortare text om opinionsbildning och mobilisering avseende migrationspolitiska frågor. (Jag tror det är mitt 23:e SOM-rapportbidrag på detta tema…)

Vad som ofta glöms bort i den polariserade debatten om migrationspolitik är att fortfarande är partisympatisörernas åsikter i dessa frågor åtskilda, det är inte Sverigedemokraternas sympatisörer mot alla övriga. Fortfarande är Miljöpartiets sympatisörer de minst kritiska mot flyktingmottagning (20 procent) och Moderaternas de mest kritiska (50 procent), bortsett från Sverigdemokraternas sympatisörer som är massivt negativa (90 procent). Skillnaderna mellan partisympatisörer är alltså stor även mellan de partier som satt i riksdagen före 2010.

Attityden till flyktingmottagning har också under åren blivit alltmer partipolariserad och är idag lika tydligt knuten till partisympati som traditionella vänster-höger-frågor. Partisympatisörerna har inkluderat migrationspolitiska uppfattningar i sina partipolitiska preferenser, migrationsfrågorna har alltså blivit vad jag i andra sammanhnag kallat en ny politisk dimension.

Denna gång har jag också valt att titta på de politiska skillnader som finns mellan de grupper som är absolut mest kritiska till flyktingmottagning och övriga medborgare. Av de data som jag analyserat framgår tydligt att de allra mest kritiska, liksom Sverigedemokraternas sympatisörer, har en avsevärt mer negativ attityd till invandring och dess konsekvenser i allmänhet. Men de allra mest kritiska har också en mer negativ attityd till andra offentliga åtaganden, t ex är den allra mest kritiska gruppen mer benägen att sänka skatter, minska den offentliga sektorn, lämna EU och har lägre förtroende för politiker än övriga medborgrare. Som jag också visat i tidigare SOM-texter är således motståndet mot flyktingmottagning en pusselbit i en större politisk föreställning, en föreställning som inbegriper både lägre politiskt förtroende och mer misstro mot offentliga institutioner. (En fördjupning kring politiska konsekvenser av skillnader i förtroende finns också i Sören Holmbergs och Bo Rothsteins kapitel i samma bok.)

Sammantaget menar jag att den migrationspolitiska dimensionen är på väg att omskapa det svenska partisystemet som traditionellt sett utgjort en skala mellan en vänster- och en högerpol. Vi har idag ett partisystem där en tredje pol gör sig påtagligt påmind och kanske är vi också på väg att få en skala av partier som grupperar sig mellan auktoritära/traditionella värden å ena sidan och alternativa/liberala värden å den andra. Vårt flerpartisystem är väl rustat för en sådan partikonkurrens, däremot ser jag stora problem med den blockpolitik som under Alliansregeringen förstärkts. Risken är att två krympande block blir allt mindre representativa för den politiska rymd som återfinns i det faktiska partisystemet. Men utvecklingen är ännu i sin linda.

***

Fler analyser finns i originaltexten som du lätt läser (och laddar ner) här.

För den som vill ha fördjupade analyser och teoretiska diskussioner samt en samlad studie över lång tid rekommenderar jag min bok ”Sverige åt svenskarna. Motstånd och mobilisering mot invandrare och invandring i Sverige” (Atlas Akademi) som kom förra året.

För nedladdning finns också alla mina SOM-texter fram t o m 2013 samlade i rapporten ”Svensk migrationspolitisk opinion 1991-2012” på SOM-institutets hemsida. (Sänd ett mejl om rapporten önskas i pappersform, kan dock dröja pga sommartider.)

Förvirring i kritiken mot nationellt kunskapscentrum mot rasism

Uppdraget utgår i stället från behovet av att förvalta och utveckla praktiska erfarenheter från pedagogiskt och socialt arbete i bemötande av rasism och våldsbejakande extremism i samhället, främst i skola och ungdomsmiljöer. Därtill ska vi utveckla utbildningar för personal som har att hantera dessa utmaningar i sin vardag och stötta kommuner, myndigheter och ideella organisationer med sådan kompetens. En omfattande verksamhet av detta slag pågår redan. Universitetet har goda möjligheter att bidra med forskningsgrundad kunskap inom ramen för sådana samarbeten.

svarade den arbetsgrupp inom Göteborgs universitet – i vilken jag deltar – med anledning av den debatt om ”rasismforskning” som brutit ut framförallt i Göteborgs-Posten. Kritiken tycks dock bygga en räcka missuppfattningar.

För en månad sedan utsåg rektor Pam Fredman en arbetsgrupp med representanter för fyra olika fakulteter inom Göteborgs universitet med uppdraget att dra upp huvudlinjerna för arbetsformer och organisation för ett ”Nationellt kunskaps- och resurscentrum mot rasism”. Uppdraget, som ännu inte ens definierats i sina detaljer från regeringen, bygger på tanken att det arbete som sedan många år bedrivs i Kungälv (”Toleransprojektet”) samt resurser från Expo skall skapa grund för samverkan också med universitetet kring bemötande av olika former av extremism och radikalisering bland unga.

Såvitt jag vet såddes fröet till uppdraget i den utredning som Bengt Westerberg genomförde 2011-2012 och redovisade i SOU 2012:74 Främlingsfienden inom oss där han särskilt noterade att arbetet i skolor och bland unga mot olika former av extremism och våldsideologier inte tas tillvara och systematiskt utvärderas och överförs mellan aktörer. Uppdraget för arbetsgruppen inskränker sig till att under sensommaren och hösten (när regleringsbrevet kommit) definiera och avgränsa den verksamhet som skall bedrivas som ett samverkansinstitut, klargöra formerna för  goda samverkansformer, inventera aktiviteter inom Göteborgs universitet och nationellt/internationellt av relevans för institutet samt skapa intresse för arbetet genom att anordna seminarier. Arbetsgruppens uppdrag är alltså i första hand organisatoriskt och innehållet utgår från en redan befintlig verksamhet. Således är det kompetens att hantera ett sådant uppdrag som varit central när gruppen utsetts av rektor.

Kritik mot regeringens uppdrag kan naturligtvis formuleras, men i det här fallet har förarbetet faktiskt bedrivits som en kunskapsinventering i bred form genom statens offentliga utredningar, tillsatt av den borgerliga regeringen och genomförd av en f d minister i en borgerlig regering och uppdraget slutförs nu av en ny regering bestående av socialdemokraterna och miljöpartiet. Kritiken bör kanske också invänta det preciserade uppdrag som ännu inte formulerats.

Möjligen blandar debattörerna ihop uppdraget till Göteborgs universitet med det forskningsprogram om rasism som enligt uppgift kommer att utlysas och som skall förvaltas av Vetenskapsrådet.

Här är kritikernas ursprungliga text samt slutreplik.

Andra som skrivit är Alice Teodoresco (ledarsida) och Bo Rothstein (debatt).

Biskopsgården en spegel av Göteborg

Så det är mycket av det som händer i Biskopsgården som egentligen börjar någon annanstans än i Biskopsgården. I stället handlar det om ekonomiska förutsättningar som varit sämre i vissa delar av staden under lång tid, däribland Biskopsgården, en högre grad av ohälsa och bristande förutsättningar för framgång på arbetsmarknaden. Förklaringar finns också i relationer och behov som har sina rötter i helt andra delar av staden, i den del av staden som dansar och ler.

Så skriver jag i dagens krönika på Göteborgs-postens ledarsida. Det är min andra krönika och jag väljer här att försöka vända på de etablerade perspektiven ifråga om Biskopsgården (och för den delen kunde det gälla Bergsjön eller Tynnered). Göteborg är en stad, Biskopsgården är en stadsdel i den staden. Människor som bor där eller arbetar där har relationer och kontakter i många andra delar av staden. Och problem i andra delar av staden speglas i Biskopsgården. Det avgörande bekymret med Biskopsgården (och en del andra stadsdelar) är att resurserna för att utjämna sociala och ekonomiska villkor inte ges. Lika lite som det är offrets fel att det blir utsatt för våld eller förtryck lika lite är det Biskopsgårdens fel att uppväxtvillkor och hälsa är sämre där än i Långedrag.

Den omfattande rapport som Göteborgs stad färdigställde förra året ”Skillnader i livsvillkor och hälsa i Göteborg” levererar en oerhört stor mängd fakta kring villkor i olika delar av staden och är ett första steg mot att utjämna villkoren. Stadsdelsnämnder är det knappast – jag anser att de borde avskaffas omedelbums eftersom de bidrar till att skapa områden som är ”sig selv nok” enkelt uttryckt. Rapporten från Göteborg har inspirerat sjukvårdsministern till en utredning om jämlik hälsa i landet. Bra.

Landet utan väg

Landet utan väg

För den som lägger örat emot rälsen
Hörs bruset av de stora vattnen
Och skälvningar ger svar åt oron
När skogens sus blir till en eldstorm

I ljuset från en spegelbild av månen
Fördunklas ögats öppna andning
Mitt för vår blick har ändå blottlagts
En jordmån som vi aldrig skulle odla

Du skriker och din längtan blöder
Min starka hand ger lindring för en stund
Du lämnas kvar i nattens trygga famn

I gryningen så hör jag ropen
En stövel trampar sönder näten
De som gav örnen bärkraft upp mot solen

Vox populi eller demokratins undergång

Nor should we listen to those who say, ‘The voice of the people is the voice of God,’ for the turbulence of the mob is always close to insanity.

Enligt den litterära historien skall Alcuin, en engelsk kyrkoman och lärd som bland annat var rådgivare åt Karl den Store, ha skrivit så i ett av sina brev till sin adept. Begreppet ”Vox Populi” (Folkets röst) har använts om många företeelser, från att legitimera revolutioner till att beteckna journalistikens frekventa intervjuer med ”mannen-på-gatan”. Under den Karolinska renässansen var frågan om balansen mellan folklig vilja och gudomlig dito ständigt återkommande i politik och filosofi. Demokratin i sin moderna form var inte påtänkt ännu men det betyder inte att frågan var irrelevant. Grekernas och romarnas styrelseskick hade tydliga inslag som vi från dagens utsiktspunkt kan kalla demokratiska. Och tankegångarna kring de republikanska idealen (en icke-monarki) från den tiden har varit en stark inspirationskälla till dagens politiska filosofi republikanismen (som jag f ö tycker är skamligt underskattad och frånvarande i den svenska debatten). Karl Palmås skriver dock bra om den i ett av de få svenska debattinläggen (två år sedan).

Den underström som tycks vara den mest förhärskande i den svenska – och även i många andra europeiska länder – debatten är dock populismen. Och företrädarna gör sig gärna till tolk för det uttryck som Alcuin tillbakavisade ovan, för ett drygt millennium sedan, nämligen att folkets röst är detsamma som Guds röst – och i kontexten betyder det att folkets röst är lika legitim som den auktoritet som hämtar sin kraft från Gud. På sätt och vis representerar förstås de demokratiska idealen just en sådan tanke. Men idag används Vox Populi för att kritisera demokratin inifrån – demokratin är inte tillräcklig demokratisk om inte ”folket” får som det vill. Problemet med den hållningen är bara att demokratin som vi känner den är just ett utvecklat system av mekanismer för att överföra folkviljan till maktutövning. Kritiken riktar sig alltsomoftast mot dessa mekanismer (val, representation, partier, parlamentarism m m) men utan att förhålla sig till det faktum att dessa mekanismer utvecklats under lång tid just för att säkerställa folkviljans förverkligande.

Påtagligt ofta går kritiken ut på att enskilda grupper inte får som de vill när de valda fattat beslut. Men demokrati som argument är kraftfullt – vi har ju en gång för alla godtagit demokratin som legitim, alltså är argument som kritiserar demokratin med demokratiska argument också legitima och måste bemötas.

Populism har alltid existerat i demokratin och all politisk debatt kännetecknas i varierande grad av en viss populism, det ligger i sakens natur. Dock är populismen granne med den starkares rätt. I en alltmer utvecklad civilisation med fokus på individer och mångfald blir populismen snarast detsamma som de dominerande normernas makt. Det är genom att ta spjärn mot status quo (det är så dåligt nuförtiden), genom att blicka mot en förlorade värld (guldålderstänkande) och genom att förespråka en traditionell ordning (den som fanns när man själv växte upp) som populismen vinner styrka. Populismen är således all förändrings fiende.

Men jag tror att med allt färre tydligt artikulerade ekonomiska intressemotsättningar i debatten och allt fler diskursiva konflikter kring begrepp, identiteter och rättigheter så öppnas porten allt vidare för populismen. Populismen är bara ett symptom, problemet är bristen på artikulerade och i handling omsatta ideologiska motsättningar kring det gemensamma bästa. Att kunna förena å ena sidan fria, starka, tänkande individer med å andra sidan kollektiv organisering och tydliga intressemotsättningar är en utmaning som heter duga. Men lyckas vi inte med det så är vi populismens fångar.

*

Läs mer i boken ”Den nödvändiga politiken”. Boken kan fortfarande beställas av undertecknad då den är slutsåld på förlaget.

NATO eller ej – mer försvar behövs

Den svenska säkerhetspolitiken är ånyo föremål för debatt. Sedan försvaret deklarerades vara ett särintresse och resurserna krymptes samtidigt som organisationen gjordes om är den militära alliansfriheten förstås undergrävd. Den nu påbörjade nordiska militärövningen Arctic Challenge har satt relationen till NATO på agendan. En av de minst rörliga opinionerna i Sverige – synen på svenskt NATO-medlemskap – har faktiskt börjat röra sig, det är helt enkelt lite fler numera som vill gå med i NATO än förr.

Men som så ofta är det inga nya argument och inga nya ståndpunkter som torgförs. Redan den 17 november 1993 meddelade dåvarande statsministern Carl Bildt att Sverige inte längre skulle vara folkrättsligt neutralt i händelse av krig i närområdet. Han anförde den folkliga solidariteten med Baltikum och med den demokratiska utvecklingen där. Något opinionsmässigt stöd för detta hade han dock inte, tvärtom var svenska folket vid den tidpunkten ganska ointresserade av utvecklingen i Baltikum relativt andra områden och maktsfärer.

Ryssland var vid denna tidpunkt en stormakt i militärt förfall och utgjorde inte något hot mot Sverige. Men argumenten som Bildt anförde för att neutralitetspolitiken skulle överges var den folkliga viljan att ge stöd till de nyblivna baltiska staterna.

Idag är Ryssland långt ifrån någon stormakt i militärt förfall och försöker på olika sätt visa upp sina ambitioner i form av kränkningar av luftrum och sannolikt också vatten. Och nu är därför argumenten för ett NATO-medlemskap just detta hot från Ryssland.

Som jag skrev redan 1993 (rubriken är grotesk) är det relationen till Ryssland (Sovjet) och till USA som varit avgörande för de svenska säkerhetspolitiska valen under hela efterkrigstiden. Det var fallet 1993 och det är fallet idag.

Argumenten för eller emot svenskt NATO-medlemskap handlar därför om vilka hotbilder vi ser och vilken försvarsförmåga vårt land har. Hotbilderna har i allt väsentligt varit desamma, men nedmonteringen av det svenska försvaret har förändrat tilltron till försvarsförmågan. Om något tror att ett NATO-medlemskap skulle kunna kompensera för dålig försvarsförmåga så är det missförstånd, NATO är en mellanstatlig organisation som bygger på samverkan mellan ländernas egen försvarsförmåga. Ett NATO-medlemskap kräver därför ökade resurser liksom en trovärdig alliansfrihet gör. Det finns ingen väg udenom, som Ibsen säger.

Ulla Gudmundsson skriver utomordentligt om Sverige och NATO i dagens Svenska Dagbladet.

En bref: Göteborgs identitet – mera sjöfart och industri än arenor och nöjen

Göteborg förknippas oftast med ting som goa’ gubbar, trängselskattedebatt, mutor, humor, evenemang och Liseberg. För mig är det svårt att se hur den blandningen utgör en spjutspets mot framtiden i en mångkulturell och allt mer heterogen stad. En stad behöver tillgång till sitt förflutna för att kunna sträcka sig mot framtiden. Jag saknar politiker som lyfter blicken från nöjen och evenemang för att istället förankra staden i sin ekonomiska och sociala historia.

För en vecka sedan debuterade jag som krönikör på Göteborgs-Postens ledarsida. Min första text handlade om Göteborg och stadens identitet.

Jag saknar verkligen en genomtänkt uppfattning om hur staden framtid skall knytas samman med dess dåtid. I åratal har det talats om ett varvsmuseum på Norra Älvstranden, och nu finns det långt framskridna planer på ett varvs- och industricentrum där det tidigare industrimuseets material tillsammans med en nysatsning skulle kunna ta form i gamla frihamnen. Men det saknas resurser! För mig är det självklart att ett sådant centrum inte bara kan ha en museal eller utställningsorienterad verksamhet. Jag vill se utbildningar knytas till den platsen (Lindholmens tekniska gymnasium har sjöfartsutbildningar och industritekniska utbildningar, Polhemsgymnasiet har stadsbyggnadsinriktad utbildning m fl) och jag vill också se både Chalmers och Göteborgs universitet knytas till ett sådant centrum. Här kan finnas resurser för t ex ekonomihistorisk, sociologisk, stadsbyggnads- och kulturarvsinriktad forskning och utbildning på högskolenivå. Ett centrum där medborgarna kunde få skapa sina berättelser om sin stad, där delaktighet genom både traditionella studiecirklar, teaterprojekt och digitala projekt som att skapa egna spel utifrån Göteborgs utveckling pekar framåt.

Genom att samla lokal kunskap om Göteborgs som stad finns bättre möjligheter att motverka segregation, ojämlikhet, ohälsa och vantrivsel eftersom politiskt beslutade projekt har en bättre resonansbotten. Genom att förflytta stadens tyngdpunkt från det s k evenemangsstråket och Avenyn till Älvstranden, varvsområdena och Hisingen förändras relationen mellan centrum och periferi. Stadsdelarna på Hisingen eller i nordost (ibland kallade förorter) blir en gravitationspunkt och Liseberg, Korsvägen och Gårda får en distans till stadens sociala och ekonomiska centralpunkter.

Och nu verkar det dessutom som om kranarna blir kvar:)