s-kongress

Om Sahlin, Sverigedemokraterna och valet 2010

Igår kommenterade jag i Aktuellt att riksdagspartiernas regionalt ansvariga ville bryta upp blockpolitiken i syfte att motverka Sverigedemokraternas inflytande i svensk politik. Jag betonade att mycket talar för att effekten blir den motsatta, alltså att beteendet gynnar Sverigedemokraterna och får partiets väljarstöd att växa. Att låta knappt fem procent av opinionen få så stort inflytande – innan de ens sitter i Riksdagen – att man är beredd att skrota den grundläggande skiljelinjen mellan vänster och höger innebär ju att man just ger Sverigedemokraterna ett enormt politiskt inflytande.

Om riksdagspartierna vill motverka Sverigedemokraterna, som man säger att man vill, så borde de istället betona konflikten mellan blocken och de tydliga alternativen. Men, eftersom opinionsläget är så tajt som det är så tror jag att partierna kring mitten är så rädda att förlora väljare (och valet) att de inte vågar driva den konflikt som egentligen finns där. Rädslan för konfrontation ”på mitten” leder till en ”pseudokonfrontation” någonannanstans, t ex på högerflanken där inget av de ”gamla” partierna vill vara. Genom den borgerliga alliansens inflyttning mot mitten har socialdemokraterna utmanats på sin egen hemmaplan – välfärdsstaten – samtidigt som moderaterna lämnat högerflanken oskyddad.

Och det det hårdaste trycket ligger på socialdemokraterna, som just nu har kongress i Älvsjö strax söder om Stockholm. Det är socialdemokraterna som måste ta den strid med den borgerliga alliansen som skapar tydliga alternativ, men att döma av Mona Sahlins inledningstal och hennes kommentarer till medierna så är det inte direkt den strategin partiet valt. Istället försöker Sahlin och SAP ta upp kampen på mitten och lägger sig så nära den borgerliga alliansen som möjligt (fler arbetade timmar, fler som arbetar längre, ja till privatisering t ex) men vill ge väljarna en känsla av att socialdemokraterna kommer att göra alltsammans mycket mer solidariskt och juste än vad den borgerliga regeringen gjort.

Det finns otaliga exempel på ett vänsterblock som försöker sig på ett närmande till en borgerlig regering (Frankrike, Storbritannien, Tyskland) och jag känner inte till några verkligt lyckade exempel ur socialdemokratins synvinkel. Som jag lärde mig redan på 1980-talet så är det under 1900-talet de borgerliga partierna som gradvis närmat sig socialdemokraterna i fråga efter fråga och därmed också utmanar socialdemokratin om förmågan att regera en välfärdsstat. Om socialdemokraterna då tror att den stora striden handlar om huruvida Sverigedemokraterna överhuvudtaget skall få påverka svensk politik (de största applåderna lär ha kommit där under Sahlins tal) då öppnar man glatt och villigt dörren inte bara för just Sverigedemokraterna utan också för en borgerlig valseger. Om blocken tycks så lika som just nu så spelar Sahlins låga förtroendenivåer, vänsterpartiets röda skugga och den ekonomiska krisen den sittande regeringen i händerna.

Socialdemokraterna är nu utmanade på mittfältet, och just nu har de faktiskt förlorat bollen där. Men det är väl en halvlek kvar, och kanske också lite tilläggstid…

(Jag vill också rekommendera läsning av kollegan Oscarssons post om just att vinna nya väljare genom positionering. Det är knappast så enkelt som det ser ut det där med storstäderna. Läs gärna också Ulf Bjerelds kommentar till Sahlins tal.)