Religioner och sekularismer i internationell politik

Som en av närmare 3000 deltagare i International Studies Associations årliga konferens – denna gång i New York – imponeras jag av bredden och djupet i forskningen kring internationella relationer. Ett av de teman som jag upplever har vuxit under åren är relationen mellan internationell politik och religion. Elisabeth Hurd menade att hela ämnet internationella relationer måste återskapas efter det att religion som föreställning har inkluderats. Eller som Peter Katzenstein tillade ”religion är väl knappast bara ännu en variabel” och tillade att det borde heta ”religions, not religion, and secularisms not secularism”. Hurd ville se sekularisering inte som någon automatisk moderniseringsprocess i alla samhällens utveckling utan istället en medveten, politisk strategi genomförd av samhälleliga aktörer i akt och mening att förändra maktförhållandena. Hon poängterade vikten av att begreppsliggöra sekularitet i samma andetag som religion. Skillnaden mellan den franska laïcité och den amerikanska uppfattningen om sekularitet är himmelsvid menade hon och exemplifierade med att i USA handlar det om att hålla isär religion och politik på alla arenor medan laïcité innebär att religion är och förblir en privatsak. Forskningen om internationella relationer behöver inkludera sekulariserings- och sakraliseringsprocesser och se dem som strategiska, politiska och meningsbärande för enskilda medborgare.  

I en annan panel betonade James Guth att det är inte tillhörigheten till en kyrka eller hur ofta du besöker den som avgör om religion påverkar dina attityder i utrikespolitiska frågor. Istället är det innehållet i din tro. Om du t ex har en eskatologiskt orienterad tro eller en tro som innebär socialt ansvarstagande och delaktighet här och nu är avgörande för din syn på interventioner, försvar och hot i omvärlden. För oss som sysslar med forskning om religion och politik är det lätt att sympatisera med Guths uppmaning att fler undersökningar av attityder och värderingar kring internationell politik borde innehålla utvecklade batterier av frågor kring religiositet och sekularismer.

Det enkla radarparet ”Religion och politik” borde nog utrangeras som begrepp. Förutsättningen, nämligen att sekularism är någon form av ursprungsposition och neutral utgångspunkt, existerar helt enkelt inte. Internationell politik lever alltid i interaktion med någon form av tradition, ritual och meningsskapande.

Gudstjänster från St Jakob

Den som önskar ta del av gudstjänsterna i St Jakobs metodistförsamling i Göteborg (som är min hemförsamling) kan bänka sig framför TV:n fyra söndagar i rad kl 10.00 med start nu den 25 januari. Undertecknad har också fått förtroendet att predika vid ett av tillfällena (8/2). Läs mera här.

Individualistisk kristendom

Igår förmiddag satt jag i källarvåningen på St Jakobs kyrka och förde ett informellt samtal med några representanter för Metodistkyrkan, Svenska Baptistsamfundet och Svenska Missionsförbundet inför den upplösning av samfundsgränserna som vi ser framför oss. Samtalet utgick från en kortare föreläsning som jag hade genomfört på det s k Göteborgsmötet i juni i år. Temat var ”Den kristna församlingen i en indivualistisk framtid”.

Många kristna i Sverige räds individualismen, men skrapar man på ytan så är det egoismen de flesta fruktar. Egoismen bryter sönder gemenskaper, sätter människor mot varandra och lever i den gammaldags föreställningen att livet är ett nollsummespel. Nätgenerationen behöver inte bli egoistisk, den lever snarare i en post-individualistisk framtid. För en ny generation är samarbete, nätverk, gemenskaper och massans intelligens utgångspunkter i det egna livet. Värderingar, kunskaper och erfarenheter uppvärderas eftersom de är individuella, de absoluta och generella (gamla) sanningarna är slut.

Kristendomen bejakar individualismen, men inte egoismen. En kristen tro har svar på många av de frågor som vår tid ställer, eftersom kristen tro bejakar individen fullt ut. När Jesus möter en kvinna vid brunnen i Sykar (Joh 4) talar han med henne, bejakar henne genom att be henne om en tjänst. Han ser inte hennes tillhörighet till vare sig ett kön eller ett folk som han som judisk man inte bör tala med. Han ser henne som individ. När Jesus uppväckte Lasaros som legat död i fyra dagar lät han sig bevekas av Marta och Marias förtvivlan över att ha förlorat sin bror (Joh 11:17-44). Han såg deras sorg och bejakade den. När Jesus uppstått kan Tomas inte tro på det, men Jesus låter honom känna på sin kropp för att Tomas skall tro (Joh 20:24-29). Jesus hänvisar inte Tomas till profetiorna, till Toran eller till de skriftlärde. Inte heller till sitt eget vittnesmål före korsfästelsen. Nej, han bejakar Tomas tvivel och låter honom själv förvissa sig om att Jesus verkligen har återuppstått från det döda.

En del människor säger att vi inte skall strida för enskilda öden och enskilda ärenden, att den egna erfarenheten är underordnad principer och lagar och att det enda verkligt intressanta är majoritetens vilja. Så tycker inte jag, och där känner jag stöd i en radikal kristendom. En kristen tro som bejakar människan, individen och subjektet. En kristen tro som ser att världen består av enskildheter, individer och subjektiva erfarenheter.

Det är utifrån en sådan tolkning jag tror att den kristna församlingen kan och bör möta framtiden. Kanske med de fyra nyckelord jag föreslog på Göteborgsmötet: Lyssna (på individen), Teologi (förmedla kunskap), Värdebas (prioritera värderingar), Rörlighet (antecipera och tänk strategiskt).

Sekularisering och sekularism

Så var konferensen ”Secularization and Secularism” genomförd – till åtminstone min fulla belåtenhet.

Torgny Segerstedt-professor Brian Palmer påpekade att svenskarnas bild av sin egen andlighet inte direkt motsvarar de etablerade kyrkornas erbjudande om kollektiva formella gudstjänster. Istället tycks svensken se på andlighet som något vilket utövas i ensamhet, gärna i naturen, och när man är befriad från omgivningens förväntningar!

Professor Linda Woodhead poängterade att i det post-sekulära samhället tycks politiker betrakta religion som något snällt, oförargligt och individuellt. I Storbritannien har premiärministern inrättat ett ”Faith and Social Cohesion-department” vilket visar hur den brittiska politiska eliten uppfattar religion. Ingen makt, ingen konflikt och fr a ingen politik!

Professor Abdullahi An-Naim påpekade att för honom som troende muslim var en neutral stat en nödvändighet för hans möjlighet att utöva sin religion. Han betonade att det som vi kallar ”islamiska stater” är en europeisk statsmakt som bemäktigats av vissa mäktiga islamska inriktningar och dessa använder staten för att undantränga andra religiösa inriktningar.

Professor Kent Greenawalt påpekade att staten alltid reflekterar den dominerande religionen, det är oundvikligt menade han. Angående religionens relation till staten betonade Greenawalt att t ex kreationismen inte har några vetenskapliga belägg att komma med och därför inte skall återfinnas inom ramen för vetenskapliga ämnen. Inom religionsundervisningen är kreationismen däremot välkommen. Han menade att kreationismen själv uppfattar sig som en lära som fyller i vissa luckor, vilket implicerar att vetenskapen rimligen kommer att fylla i dessa luckor med tiden. En slags logisk inkonsistens i kreationismen alltså. 

Greenawalt passade också på att notera att ett religiöst argument kan bevisas vara ”vidskepelse” endast och enbart genom andra argument. Om större delen av befolkningen omfattar religionen ifråga är det därför en omöjlighet att på rationella och demokratiska grunder förvisa de religiösa argumenten från offentligheten. Återigen en logisk inkonsistens, men nu hos dem som vill ha bort religionen från offentligheten.

Fortsättning följer.

Religionsfriheten gäller tydligen inte baptister

Kan bara tipsa läsarna om att ta en titt på Ola Larsmos inlägg i DN idag avseende huruvida Lunds universitet kan ha en rektor som är baptist, något som ifrågasatts på ett sätt som gränsar till religionsförföljelse.

Se även Gärningsmannen.

Svenska Kyrkounionen

Som den regelbundne läsaren av Vandrarens inlägg vet så är Metodistkyrkan i Sverige, Svenska Baptistsamfundet och Missionskyrkan på väg att prata sig samman inför framtiden. Många förutser en möjlig kyrkogemenskap, även om det fortfarande finns en del problem att lösa. Dopfrågor, kyrkosyn, internationellt samarbete och Svenska Kyrkans roll tillhör de kniviga sakerna. Men ibland är verkligheten formbar, och språket formar defitinivt verkligheten. Vid ett möte med mina metodistiska vänner framfördes att namnet Kyrkounionen kanske skulle fungera som namn och ledstjärna för hur samarbetet skall utvecklas.

Några övriga samfund gick för en del år sedan samman i den s k Evangeliska Frikyrkan. Vän av ordning undrar förstås vad just EFK är fria från… Såvitt jag vet finns det i Sverige bara ”fria” kyrkor och samfund (de ”kyrkor” som består av fria församlingar föredrar detta samlingsnamn). Eftersom den kristna kyrkan är en, och strävar efter enhet, så tycker jag spontant att namnet Svenska Kyrkounionen faktiskt vore en bra benämning.

Namnet Svenska kyrkounionen pekar framåt mot många samarbeten, på olika nivåer, betonar rollen av kyrka (inte samfund) och pekar på att vi är en svensk organsisatorisk del av något globalt. Namn är verkligen mycket mer än bara en etikett, benämningar är makt och styr vårt beteende.

Så, Svenska Kyrkounionen, det blir väl bra?

Trons rikedom och mysterium

I natt mellan halv tolv och tolv lyssnade jag till ett tragiskt samtal i P1. Det var Lena Andersson, Ann Lagerström och Pernilla Ouis som ondgjorde sig över religionen. Marie-Louise Kristola ledde samtalet, försynt men ibland också lite spetsigt, vilket dock inte fick någon respons från de tre i studion. Jag blev uppriktigt bedrövad över att höra tre kvinnor ohämmat och generaliserade utgjuta all sin besvikelse och vrede över religion i allmänhet och kristendom och islam i synnerhet utan att det fanns någon som kunde förväntas säga emot.

Vad är det för slags samtal när tre personer i mun på varandra, närmast hetsar varandra till den ena mer generaliserande och fundamentalistiska uppfattningen än den andra, och aldrig tvingas precisera sig eller möter motstånd? Tre saker som jag minns är när Pernilla Ouis talade om att vi borde säga ”jävla Gud” inför alla katastrofer som inträffar, att Ann Lagerström påstod att ”vi blir alltmera sekulariserade” samt när Lena Andersson sa att ateism inte var någon ”tro” eftersom hon inte valt den, istället ”kunde hon inte tro” och det var hennes ateism.

Hur torftiga är inte dessa resonemang? Ingen av mina kristna vänner skulle komma på idén att det var Gud som sände ondska och katastrofer i världen. Kristen tro innebär att vi tror på en skapande Gud som skapat oss människor till sin avbild, men att vi människor vände Gud ryggen. Trots detta har Gud öppnat en väg tillbaka till gemenskapen med Gud, en väg som står öppen för alla som vill välja den, nådens väg. En sådan upprättad gemenskap för individen skapar mening och helhet åt livet, men vad viktigare är, vi är Guds händer, fötter och munnar på jorden. Gud är i oss, det är vi som bär Guds budskap och Guds gärningar - Gud är inte därute någonstans. Och Gud är bara kärlek, det är människan som släppt in ondskan (synden, mörkret, bortvändheten, bristen – kalla den vad du vill) i världen. Inte Gud.

Nej, Ann Lagerström, vare sig ”vi” om du menar ”svenskar” eller resten av världen blir ”mer sekulariserade”. Istället ökar ständigt andelen av världens befolkning som är religiösa. Och i Sverige ökar också det religiösa intresset i alla läger. Samhällsvetarna har sedan en längre tid övergett sekulariseringshypotesen.

Och til Lena Andersson, jag förstår inte varför en brist på tro måste kallas ateism. Om det är brist på tro du har så är inte det automatiskt ateism. Men om du verkligen är ateist så stå för det. Varför vill du inte det?  Och visst är det en livsåskådning, att kalla det något annat är bara nonsens.

 Jag kan inte uttala mig om islam, som jag inte har någon erfarenhet av. Men om det är som Ouis säger att islam är ”underkastelsens religion” så kan jag förstå att där finns fröet till en religionskritik. Ifråga om kristen tro är det dock kallelsen till gemenskap med Jesus Kristus som är det centrala. Den gemenskapen helar människor, läker människor och skapar i oss en vilja att göra Guds gärningar här i vardagen. Någon underkastelse är det inte fråga om. Men några änglar är vi inte för det, ofullkomligheten är en grundläggande mänsklig egenskap. Föråtelse och nåd är därför oundängliga gudomliga gåvor, men vi har här och nu fått nya ögon att se människors behov och nya krafter att möta dem.

Ny domprost i Göteborg

Jag deltog idag i mottagandet av den nya domprosten Karin Burstrand till Göteborgs Domkyrka och Göteborgs stift. Det var en högtidlig, om än informell, högmässa med liten eftersits. Jag kom att prata med en teologvän och min församlingsherde – som är pastor i St Jakobs metodistförsamling – om vilka församlingar det är som växer. En analys tycks visa att det är församlingar där medlemmarna bli ianspråkstagna, behövda och bekräftade som är de som växer. Församlingar som är beroende av sina medlemmar helt enkelt. Som metodist tillhör jag en världsvid kyrka vars ursprung var John Wesleys missnöje med den anglikanska kyrkans ”namnkristendom”. I min församling känner jag en stark samhörighet och en önskan om att just jag är med – jag känner mig ianspråkstagen. Jag lärde mig förresten häromdagen att engelska metodister på 1700-talet inte drack te – som en protest mot slaveriet. En tidig variant av Rättvisemärkt! Att göra något i sitt vardagsliv som inspirerats till i församlingen är också ett sätt att vara ianspråkstagen.

Jag skulle vilja säga att det är en utmaning att komma till Domkyrkoförsamlingen i Göteborg i Svenska Kyrkan och försöka tänka i termer av att ta församlingsmedlemmarna i anspråk.

Liberal och konservativ religion

I kommentarerna till posten ”Ekumenik som tolkning” problematiseras min syn på liberal och konservativ tolkning av religion och även den eventuella skiljelinjen inom svensk kristenhet.

I min post försökte jag hålla två tankar igång samtidigt: A) dels att vi ser en tänkbar ny skiljelinje inom den svenska kristenheten, B) dels att det är tolkningen av den egna religionen – oavsett vilken – som blir central för möjligheten till ekumenik i dagens värld.

Inspiration till posten fick jag under hösten när jag i flera samtal med en komminister i Spånga kontrakt fick insikt om hur teologiskt långt ifrån varandra två biskopar kan stå och ändå bekänna sig till ”kristendom” medan en ”modern” imam och en av de nämnda biskoparna hade betydligt lättare att förstå varandras religiösa begreppsvärld. Inspiration kom också i takt med ett mindre forskningsarbete kring frikyrklig frihetstradition, där jag redan kring 1860 stötte på den skiljelinje i svensk kristenhet som jag här pekar på. Skiljelinjen har under årens lopp överflyglats av andra motsättningar, säkert har detta sin förklaring i Svenska Kyrkans monopol på den svenska ”religiösa marknanden” som Gärningsmannen tar upp. Men när nu även Svenska Kyrkan i allt väsentligt är ett fritt samfund dyker möjligen skiljelinjen upp igen. Emils synpunkt om uppifrån och nedifrån-styrda församlingar sammanfaller delvis med den skiljelinje jag antyder eftersom auktoritetsfrågan i någon mån kan ses som en effekt av församlingssyn.

I likhet med läroboken ”Systematisk Teologi: En introduktion” ser jag begreppet ”liberal” i teologiska sammanhang som en fråga om relationen till skriftens bokstav. (Systematisk teologi är det ämne som behandlar kristendomens dogmatik. Förtydligande 5/1) Istället för att se på Bibeln och den religiösa erfarenheten som två källor ser det postliberala tänkandet (som var det begrepp jag borde använt) all religiös erfarenhet som konstruerad utifrån Bibeln. Bibeln blir därmed central som urkund, dock utan vare sig bokstavstro eller sökandet efter författarens intention.

I modern teologi är auktoritetsfrågan ständigt under diskussion. Som författarna till läroboken ”Systematisk Teologi: En introduktion” skriver (s 65) så kan frälsningen i Jesus Kristus bli möjlig endast som konkret tolkning av vad frälsning skulle kunna vara här och nu, mot bakgrund av bibelns mångtydighet såsom den utvecklats både inom och utom traditionen.

Det är inom ramen för en sådan situationsberoende tolkning av den egna religionen som jag menade att ekumenik kan innebära också ett närmande mellan olika svenska religioner. Och det är inom den ramen som jag ser en skiljelinje mellan vad jag med viss frivolitet kallade ”liberal” respektive ”konservativ” kristendom öppna sig inom svensk kristenhet.

Kanske något klarare?