Den militära konflikten mellan Israel och Hamas har följt mig varje dag, ja nästan timma för timma, under några dagar i Paris. De franska analyserna och den franska rapporteringen är faktiskt – tycker jag - bredare och mer analytiskt. Konflikten i Palestina behandlas djupt engagerat och seriöst, utan sidoblickar på fransk inrikespolitik, och med en hälsosam svalka i tonläget. I Sverige ställer journalisterna frågor av typen ”hur har människorna det i Gaza?” Är det någon tittare/läsare som inte redan vet svaret på den frågan?
Israels flygattacker, och ikväll även artillerield och eventuellt en påbörjad markinvasion, över Gazaremsan kan analyseras utifrån vilka konsekvenser de får för en framtida fred, vilka konsekvenser de får för den palestinska myndigheten, för Hamas och för Israel. Utöver det kan man försöka förklara varför attackerna sker nu, varför de sker överhuvudtaget och varför de palestinska parterna reagerar som de gör. Man kan också diskutera vad aktörer utanför området kan göra, på kort sikt och på lång sikt.
Att motståndet och demonstrationerna mot Israels militära våld är så starkt i många länder och leder till demonstrationer (bl a i Paris) beror i stor utsträckning på att dessa olika analytiska perspektiv flyter samman i ett luddigt men kraftfullt avståndstagande från statligt militärt våld (Israel) mot civila och från en amerikansk regim som under två veckor varit helt stum inför händelseutvecklingen i Gaza.
För mig framstår de historiska anspråken på området mellan Sinaihalvön i söder, de libanesiska bergen i norr och Jordanfloden i öster som helt ointressanta eftersom båda parter (Israel och Palestina) har hur många olika argument och belägg som helst för sin historia i området. Alltså bör varje fredlig lösning börja med situationen såsom den ser ut nu, de rättvisebegrepp och de folkrättsliga principer som vi är ense om via FN och den kunskap om demokrati och konflikthantering som är aktuell.
Attackerna på Hamas kan förstås utifrån en inrikespolitisk kontext där det kommande israeliska valet kan ha varit avgörande. Den nu sittande regeringen önskar inte att bädda för en Likud-seger i februari mot bakgrund av visad svaghet mot det bombardemang som delar av Israel utsätts för från Hamas. Som så ofta är det dock alltid lätt att hitta goda skäl att påbörja en attack (eller en bojkott eller annan sanktion) men alltid svårt att hitta en lämplig tidpunkt att dra sig ur. När har Israel ”vunnit”? Den israeliska regeringen riskerar att inte bli den vinnare som taktiken syftade till.
Som Le Monde skriver så försvagar den israeliska attacken fr a president Abbas. För regionen är konsekvenserna avseende Abbas väsentligare än tillfälliga dito avseende Hamas. En försvagad Abbas underminerar möjligheten för Israel att få en auktoritativ partner att diskutera vapenvila/fred med. Visserligen har Hamas jämställt Abbas med Israel i sin propaganda, men trots allt skulle Hamas beteende gentemot Israel kunna ses som ett försök att ”bomba sig in i” fredsförhandlingarna. Om Israel istället försökt underlätta för ett på sikt oundvikligt närmande mellan de palestinska parterna kunde samtal komma närmare.
Israel är ett av världen mest militariserade länder och dess medborgare kommer inte att känna sig lugnare oavsett hur offensiven mot Hamas slutar. Den israeliska underrättelsetjänsten och dess analyser tillhör de bästa i världen, om de inte t om är bäst, men på samma sätt som fransmännen fick bita i gräset i Algeriet och amerikanarna i Vietnam så är Israels militära kamp mot Hamas, och mot den pan-islamiska rörelse som Hamas är en del av, dömd att misslyckas.
Den palestinska nationalismen har en kort historia. Den mobiliserades av sionismen under 1920-talet men parallellt existerade också en motsatt ideologi, en pan-arabism, som på 1950-talet hade sitt centrum i Kairo. Sedan Junikriget 1967 har den palestinska nationalismen, och sympati med den, kommit att ersätta pan-arabismen. Vi ser därmed en pan-islamism som paradoxalt nog stödjer nationella anspråk. (I Algeriet fanns länge en skarp konflikt mellan pan-arabismen och den algeriska nationalismen per se då Algeriet var ett berberterritorium som invaderas av araber omkring 665 e kr) Pan-islamismen har nästan helt marginaliserat den stora kristna palestinska minoriteten. På samma sätt som jag menar att den palestinska nationalismen inte bör utgöra grunden för en statsbildning så menar jag att inte heller en judisk eller hebreisk nationalism bör utgöra en sådan grund. Kampen mellan dessa nationalistiska ideologier polariserar och driver konflikten mot allt större oförsonlighet. Stater bör inte grundas på etniska, religiösa eller biologiska egenskaper hos medborgarna. Jag omfattar en republikansk syn på medborgarskapet där lojalitet mot staten återgäldas med jämlik behandling oavsett egenskaper.
Som jag ser det så bör staten Palestina – som inkluderar hela Israel och hela det palestinska territoriet - kunna rymma både sefarder, ortodoxa, amerikanska nyfrälsta, araber, libaneser, perser, kopter, egyptier och alla andra identitetsdrivna grupper vi kan komma på som redan finns i området. Religiösa, kulturella, språkliga och andra specifika rättigheter skall garanteras för olika grupper och en internationell övervakning av den nya statsbildningen bör instiftas under mycket lång tid. Med den goda infrastruktur och de utomordentliga landvinningar som den israeliska staten visade fram till dess att militären och försvaret av landet blev den överskuggande politiska uppgiften är jag övertygad om att ett judiskt-arabiskt Palestina skulle bli regionens mest attraktiva plats att leva och arbeta på. På det sättet undviker man också den tragedi som utspelar sig i Zimbabwe nu, där de tidigare förtrycktas ledare ägnat större delen av sin energi åt att hämnas gamla oförätter och därmed ruinerar det egna landet ch det egna folket.
Men självklart är detta en vision, och en vision som bara kan infrias på grundval av de israeliska medborgarna vilja å ena sidan och de palestinska medborgarnas å den andra. Jag skulle dock önska att målet för freden inte vore två antagonistiska stater bredvid varandra (den s k tvåstatslösningen) utan en stat på demokratiska grundvalar.
En eloge åt Nicolas Sarkozy som sedan nyårsdagen likt en Duracell-kanin träffar israeliska och libanesiska ledare och som redan på måndag gör en rundresa i regionen för undersöka möjligheterna att få en vapenvila till stånd. Den franske utrikesministern Bernard Kouchner var också den enda som försökte få fram ett kortare humanitär vapenstillestånd. Nu har också EU-trojkans utrikesministrar bestämt sig för att resa till regionen. Hoppet får aldrig slockna.
I annat fall lär min farfar få rätt om Har-Magedon.
