Är Göteborg en håla?

Är Göteborg en håla? Göteborg är Sveriges största studentstad. Göteborgs universitet hade för några år sedan störst antal studenter av alla universitet i Sverige (det finns många sätt att räkna på) och därutöver finns Chalmers (som är ett tekniskt universitet) i samma stad. Göteborgs universitet har länge haft störst söktryck i landet till sina utbildningar. Och Göteborg är landets näst största stad. En sådan plats – nationens andra stad, en mycket stor universitetsstad och dessutom landets populäraste studentstad – torde väl ha alla förutsättningar att ha ett brett utbud av intellektuell litteratur. Eller?

Efter att fruktlöst gått igenom centrala stadens alla boklådor utan att ha hittat Chantal Mouffes senaste till svenska översatta bok ”Om det politiska” (Tankekraft förlag, 2009) samt en nyutkommen svensk bok av historikern Jens Ljunggren om den svenska 68-revolten ”Inget land för intellektuella. 68-rörelsen och svenska vänsterintellektuella” (Nordic Academic press 200906) måste jag fråga mig: Är Göteborg en håla?

Båda böckerna har recenserats i dagspressen – Aftonbladet, Göteborgs-Posten – och finns självklart att köpa på nätet. Men, är det inte märkligt att inte en enda av de s k stora bokhandlarna i centrala Göteborg kan visa upp ens ett ynka ex av någon av dessa böcker som båda är omskrivna, omdiskuterade och recenserade i svenska medier i sommar?

Istället ligger drösar av skickligt marknadsförda deckare med lågt litterärt värde och en närmast anti-intellektuell hållning till samhället över hela affärerna, t o m på kassadisken. Jag har inga problem med att människor väljer att läsa avkopplande litteratur – själv finner jag inget avkopplande i illa skrivna böcker – men varför skall vi i valfrihetens paradis inte få välja att i bokhandeln få titta på och bläddra i Mouffes böcker eller samhällsrelevanta debattböcker omvi råkar tycka om det?

Dessvärre är jag övertygad om (fast jag vet inte för jag har sommarlov) att jag i huvudstaden skulle kunna gå in på Hedengrens och hitta de här böckerna. Kanske i bara ett ex, men ändå. Senast jag var på Hedengrens hade de Michel Foucaults samlade verk. På franska.

Är Göteborg en håla?

Anm: Om ”håla” läs här.

Triers filmer är misogyna

Idag följer kritikern Carl-Johan Malmberg i SvD upp debatten om Lars von Triers kvinnofientliga filmer. I DN skrev Maria Sveland och Katarina Wennstam nyligen om von Triers misogyna världsbild.

Vad Malmberg missar, eller bortser ifrån, är att den tolkning av von Triers film ”Antichrist” som han för fram passar som hand i handske i den berättelse som Sveland och Wennstam för fram. Kvinnan är det farliga, mystiska, drifterna och det otämjda djuret. Visst, kanske har Malmberg en poäng i sin dualistiska tolkning, att den patriarkala förnuftet också har sina tillkortakommanden. Men tolkningen kommer inte runt det faktum att kvinnorbilderna i von Triers långfilmer har en plågsam fömåga att alltid hamna i det 1800-tals romantiska facket där kvinnan står för mörka krafter.  Såsom maktordningen ser ut i samhället är kvinnan det underordnade könet och därmed blir von Triers påfyllning av dessa kvinnomyter just misogyna (kvinnohatande).

Jag har alltid förvånats över hyllningen av von Trier, som varit allmän åtminstone sedan ”Riket” (1994) och ”Breaking the waves” (1996). (En film som i många kretsar fick öknamnet ”Breaking the wifes”.) Som kvinna kan jag inte på något sätt acceptera att den populärkultur som filmen utgör fortsätter att fullständigt utan spärr – ofta med statligt stöd – pytsa ut fördomsfulla, könsstereotypa och nedlåtande kvinnobilder. Om det görs av en s k geniförklarad regissör förändrar absolut inte saken.

Jag är tacksam att Sveland och Wennstam äntligen offentligt sagt det som jag och många andra kvinnor känt under lång tid. Måtte det leda till en debatt där konstfilmens könsroller får en djupgående analys och inte till att kritiker av olika slag rycker ut till geniets försvar och debatten dör.

Katastrof att lägga ned Centre Culturel i Paris!

Kulturnytt SR meddelar idag att regeringen funderar på att lägga ned Centre Culturel Suèdois i Paris. Katastrof. Är det ingen i regeringen som förstår vikten av att stödja EU-medlemskapet med kulturutbyten och engagemang? Vad CCS betytt för svensk litteraturs framgångar i Frankrike, för svenska forskares möjligheter att fördjupa sig i franskt samhällsliv och för det starka ställning Sverige har i fransk politik går inte att mäta i pengar. För att inte tala om alla fransmän som läst svenska, sett svenska konstnärer och deltagit i kulturevenemang i det vackra huset i Le Marais.

Men någonstans finns ett mönster – statsministern ger kronprinsessan en platt-TV och lägger sedan ned generalkonsulatet i New York. Nu är det CCS:s tur.

Kulturskymningen har sänkt sig över den svenska borgerligheten. I min naivitet hade jag hoppats på stärkt ställning för kultur, utbildning, bildning, kulturarv och kunskaper under en borgerlig regering. Inget av detta har uppfyllts. Men jag inser att den svenska borgerligheten har tagits över av en grosshandlarmentalitet och krämarideologi som inte ger utrymme för någon andlig odling överhuvudtaget.

Protestera mot den tänkta nedläggningen av CCS!!

Kommersialismens skadliga effekter

Nu tävlar alla med varandra om att avskaffa 1974 års kulturpolitiska mål. En av de teser som utsatts för starkast kritik är rubrikens tes. Jag har idag hört flera borgerliga kulturpolitiker tala om kommersialismens goda sidor, och i senaste Fokus får kulturministern berätta att ordet ”kulturarbetare” tycker hon inte om. Anledningen: jo att det är en ”politisering från 70-talet, att kulturen skall vara i samhällets tjänst.”

Det är fascinerande att begåvade människor kan vara så ologiska. Kommersialismens skadliga effekter kvarstår väl oavsett om kommersialismen också har goda sidor? Skall vi således sluta motarbeta utseendefixering, sexism, utslätning, ojämlikhet m m bara för att kommersialisering också hjälper oss att bjuda in dyra dirigenter, ställa ut avantgarde-konst och ge stipendier till konstärer som inte faller allmänheten på läppen?

Och, på vilket sätt menar moderaterna att kulturen INTE skall stå i samhället tjänst. För moderaterna tycks själva begreppet samhälle har blivit ett politiskt slagord. Vad lever vi i om inte i ett samhälle – lilla villastaden? klanvälde? klientilism? feodalism?

Vi får väl se på torsdag när kulturutredningen slutligen kommer. Men jag håller hittills med dem som tycker att det varit för mycket fokus på myndighetsstrukturer och för lite på vad regeringen vill med kulturen. (Men det är kanske det, kulturen skall INTE stå i samhällets tjänst och därför skall staten inte ha någon kulturPOLITIK. Eller?)

Upphovsrätt är inte äganderätt

IPRED-lagen är föremål för en våldsam debatt - men i grund och botten handlar debatten om två saker: om upphovsrätt och om integritet. Låt oss ta det första först.

Upphovsrätten stadfästes för drygt 100 år sedan genom Bernkonventionen och syftar till att låta upphovsmannen ”förfoga” över sitt verk. Notera detta språkbruk. Att förfoga över något är inte detsamma som att äga. Debatten om upphovsrätten har blivit förvirrad genom att rätten att förfoga över och få erkänsla för sitt verk blandas samman med rätten att äga och exklusivt förfoga över det. Ett konstnärligt verk (en bok, en film, en målning m fl) kan inte ”ägas” av konstnären. Tvärtom är det jag som konsument av verket som kan ”äga” det: jag kan köpa en bok, en DVD eller en målning och därmed faktiskt exklusivt förfoga över det. Men det hindrar inte att en massa andra människor också kan göra samma sak eftersom verket kan mångfaldigas. Den möjligheten har funnits i evigheter men förenklades med tryckpressen på 1400-talet. 

Jag kan inte förstå varför inte fildelningsproblematiken kan lösas på samma sätt som vi löst frågan om upphovsrätten för författare. Via bibliotek lånas mängder av böcker (och andra media) ut och för det får författaren en ersättning. Författaren alltså. Upphovsmannen. Det underliga i debatten om fildelning är att det är distributörerna som drivit hela debatten, först nu har de verkliga upphovsrättsinnehavarna kommit på banan. Att distributörerna kommer att få mindre pengar är ganska självklart när distributionssättet förändras – teknikutveckling har alltid gjort vissa branscher till förlorare. Jag skulle tro att kuskarna reagerade på automobilens intåg som skivbolagen nu reagerar på fildelningen. Men, jag säger som folkpartiets kulturborgarråd Madeleine Sjöstedt: varför stifta lagar för att skydda gårdagens teknik när man kan skapa ett regelsystem för framtiden?

Upphovsrätten tillhör upphovsmännen. Inte distributörerna. I debatten är det distributörerna som talar om stöld. Först nu har upphovsrättsinnehavarna reagerat. Utkommenderade?

Och så var det integriteten. Att stifta en lag som låter internationella aktiebolag leka polis i vårt land tycks mig vara att sätta hela rättsstaten i gungning. Att parkeringsbolag får ålägga oss avgifter för felparkering eller att butiksväktare får hålla oss kvar om vi snattar är en sak – blir det fråga om lagbrott måste saken tas till åklagare. Med den nya lagen kan människor (dessutom på helt felaktiga grunder) hotas av gigantiska bötesbelopp som åläggs dem av kommersiella företag. För mig är det samma sak som om Konsum eller IKEA skulle komma hem till mig med kontrollanter och skriva ut böteslappar om jag satt ihop Billy fel eller stekt fläskkotletten för länge. Det är med andra ord ett grovt integritetsbrott. Som Rick Falkvinge visat röstade centern, folkpartiet, vänsterpartiet och miljöpartiet (+ Anders Wijkman!) emot direktiven inför IPRED i EU-parlamentet 2004. Dessa partier är också de som gick till val på försvar av personlig integritet. Varför har folkpartiet nu fallit ifrån? Madeleine Sjöstedt har det tydligen inte i alla fall.

Så, den nya lag som föreslås av regeringen under smeknamnet ”IPRED-lagen” måste stoppas. Istället bör vi utveckla ett regelverk som skyddar upphovsmannens rättigheter i vår nätbaserade verklighet. Grunden i det regelverket skall vara att spridningen av kultur och konstnärliga alster är av godo.

TILLÄGG 081206: Häromdagen hörde jag kulturjournalisten Mikael Timm i P1 i ett angrepp på fildelning som jag tyckte var totalt vid sidan av debatten. Han jämförde fildelare i allmänhet med människor som stjäl en DVD i en affär och vägrar betala för varan. För det första vore en liknelse med biblioteket och boklån mer rimligt (att dela en fil innebär inte att filen försvinner), för det andra ägnar jag mig som universitetslärare ständigt åt fildening när jag laddar upp olika dokument på kursportalen riktad mot studenter (fildelning är inte alls alltid olaglig) och för det tredje bortser Timm helt från forna tiders kassettbandande och bortskänkande av ”blandband” till folk i bekantskapskretsen (se dagens Berglin i SvD) som han säkert själv ägnat sig t (det var lika mycket brott mot upphovsrätten som en del av dagens fildelning.)

Jag tycker det är dystert att vare sig branschen, politikerna eller mina egna kolleger och generationskamrater förstår att det är orimligt att jämföra fildening med stöld, men inte eller inser att den nya tekniken öppnar så stora möjligheter för alla att ta del av kultur. Får vi snart ett nytt 1968? Eller har det redan hänt?