En enkel analys av Piratpartiets och Feministiskt Initiativs ideologi

Jag har under en tid försökt övertyga omvärlden om att vi ser en ny ideologisk partifamilj växa fram, primärt i europeisk politik, s k virtue parties (s k medborgarrättspartier). Andra traditionella partifamiljer i europeisk politik är kristdemokratiska partier, gröna partier och konservativa partier för att ta några exempel. Under hösten kommer jag också att presentera en vidareutveckling av argumentationen genom en empirisk analys av två svenska partier som jag menar bör kvala in i gruppen virtue parties: Feministiskt Initiativ (FI) och Piratpartiet (PP).

Virtue parties mobiliserar sympatisörer med anti-etablissemangsretorik, men till skillnad från nationalistiska eller etniska partier så kräver de inte särrättigheter för vissa grupper utan går istället tillbaka på ett ursprungligt liberalt medborgarideal där staten anses behöva stå under stark kontroll av sina medborgare. Grundvärdena är liberala (vilka partier delar f ö inte det idag, se kapitel tre i Kampen om Kunskapen) med betoning på individualism, universalism och globalism/transnationalism. En representativ och liberal demokrati framstår som ett helt oundgängligt villkor för dessa partiers krav.

I min analys har jag gjort ett schema där partiets ideologiska budskap har passats in. Schemat är väl beprövat och ganska enkelt. Det består av nivåerna ”utgångsposition”, ”utopi/vision” samt ”medel/strategi” och domänerna – eller områdena – människa, samhälle/stat och omvärld. Partiets ideologiska utsagor jämförs med vad som borde vara positionen för ett virtue party i varje fält i schemat. I fälten återfinns ideologiska begrepp som individualism, jämlikhet och kosmopolitanism.

En tentativ analys av FI:s plattform respektive valmanifest inför riksdagsvalet 2006 samt PP:s principdeklaration 3.3 ger en del intressanta resultat. FI uppvisar överensstämmelse med min definition av virtue party på fem punkter av nio, samt en tveksam. PP:s överensstämmelse är högre och ligger på sex av nio plus tre osäkra.

FI:s ideologi är mindre individualistisk än PP:s  och FI visar också större tilltro till statens möjligheter att reglera en medborgerlig ”positiv frihet” (för att använda Isaiah Berlins dikotomi). PP tror mera på marknadsregleringar som övervakas av staten och alltså snarast en medborgerlig ”negativ frihet”. Båda partierna när dock en stark misstänksamhet mot statlig tvångsmakt och ställer sig på medborgarens sida när intressekonflikter mellan stat och individ uppstår. PP:s ideologi har ett element av kritik både mot nationalstatens makt och transnationella företagskoncerner som uppfattas som förhindrande av människors uppfinningsrikedom och i förlängning också leder till fattigdom, sjukdom och förtryck för enskilda. FI inriktar sig på kritik av nationalstatens våldsmakt och ser patriarkala och militära maktstrukturer som ömsesidigt förstärkande, vilket i sin tur också ger upphov till förtryck och fattigdom.

FI är i något mindre grad än PP ett s k virtue party, men båda partierna bör – åtminstone försöksvis - kunna ses som politiska uttryck för en ny europeisk partifamilj som inte mobiliserar på grundval av intresse i termer av klass utan istället är politiska uttryck för den transnationella diskursen om mänskliga rättigheter.

Fortsättning följer. Detta är ett genuint work-in-progress.

Dessa små kvinnovarelser

Kan inte låta bli att länka till denna smällkaramell på SvD idag. Caroline Ringskog Ferrada-Noli gör upp med de hopplösa kvinnomyterna som särskilt hopplöst reproduceras på film, som kvinnor förväntas ”älska”…

Hon skriver bl a att

En alldeles speciell darling inom populärkulturen som man för länge sedan borde dödat. Män är män och kvinnor är fantastiska små varelser, som man blir arg och kåt på. (…) Jag längtar tillbaka till nutiden. Den som enligt alla beräkningar borde komma efter både Ibsens och de Beauvoirs tid.

Läs hela här.

Välkommen till den kvinnliga erfarenheten, Nina Björk!

Läser idag i DN att Nina Björk i samband med arbetet på sin avhandling kommit till insikt om den kvinnliga erfarenhetens betydelse för feminismen. Roligt. Jag har inte läst ”Under det rosa täcket”, jag var inte med i det racet. Jag läste Marilyn Frenchs ”Kvinnorummet” (1977) när den kom och blev aktivist. Björk säger att hon tror det är typiskt för 70-talisternas feminism att vara ”high-brow” alltså att förakta allt som har med kunskap genom erfarenhet att göra. Nu har hon fått en lite annan syn. Det gör mig glad. För mig har begreppet levd erfarenhet alltid varit centralt i tänkandet kring feminism och jämställdhet. Välkommen, Nina!

Återupprätta kvinnligheten!

Eftersom ny-feminismen hävdar att det inte finns några kön har man accepterat att samhället består av ett kön och att det är kvinnan sak att anpassa sig till det. Att det inte finns några kön är förstås rent nys. Ja, så säger professor Ebba Witt-Brattström i en intervju i Fokus där hon levererar en rejäl kritik av den svenska jämställdhetsdebatten.

 

Jag är benägen att hålla med EWB när hon beskriver situationen i Sverige som att jämställdheten missgynnas av att kvinnligheten nedvärderas. Kvinnor tycks uppfatta kvinnlighet som ett ”slavmärke” säger hon. Kvinnligheten föraktas i det ny-feministiska samhället menar EWB och istället gynnas en kvinnotyp som är ”fräck i mun, vulgär och extremt egotrippad” och därför  ”rena parodin på en dålig mansmodell”. Att stå vid spisen och föda barn är knappast den logiska implikationen av kvinnlighet. Kvinnlighet har en betydligt bredare repertoar än så.

 

Förr talade man om likhetsfeminism och särartsfeminism. De begreppen är närmast obsoleta idag. Men jag skulle ändå vilja uppvärdera tanken på kvinnlighet i särartsmening. Kvinnlighet innebär empiriskt att kvinnor skadar miljön mindre än män, har större omsorg om andras liv i trafiken än män och är bättre på verbal kommunikation än män. För att ta några exempel. De värden som de allra flesta av våra politiker – och opinionen – vill gynna är också s k kvinnliga värden, i empiriska bemärkelse. Äldre kvinnor som grupp lever t ex extrem miljövänligt, särskilt om de bor på landet. Det är således inte den urbana medelklassen som med sina KRAV-märkta produkter leder miljöligan.

 

Visst är kvinnlighet som begrepp en konstruktion. Simone de Beauvoir har lärt oss att kvinna det blir man. Men hon påpekar också att kroppens levda erfarenheter är avgörande för den vi blir. Där Jean-Paul Sartre trodde på det abstrakta och intellektuella fria valet i hjärnbarken utvecklade Simone de Beauvoir en existentialism där den fysiska erfarenheten, kroppens märken om man så vill, är en strukturell begränsning för valet. Kvinnlighet är visserligen en konstruktion, men de erfarenheter vi har som kvinnor och män är det inte. Och denna levda erfarenhet tycks få konsekvenser för vårt politiska handlande.

 

Låt oss återupprätta kvinnligheten. Den är inte värd förakt, utan beröm.