Småföretagen skapar inte långsiktigt välstånd

Jag tror på framsteget. Jag vet att det upplevs provocerande att säga det – eller rättare sagt, jag har med viss förvåning konstaterat att det är provocerande att vara framstegsoptimist. Kanske beror min obotliga optimism på mina förfäder (min morfar var i det närmaste dumdristig i sin optimism…) men skall jag vara ärlig så tror jag det beror på min människosyn – jag tror på människan och hennes förmåga att övervinna motstånd och problem. Kapitalismens dynamik och utveckling visar snarare på mänsklig kraft och mångfald än är prov på den enfaldiga privatiserings- och marknadsideologi som just nu genomsyrar den ekonomiska offentliga debatten.

Från denna grundsyn kan det tyckas märkligt att kritisera regeringens småföretagarpolitik. Men, kombinationen av tilltron till individen och optimismen om vårt samhälle leder mig till slutsatsen att betoningen av småföretagen som en ekonomisk väg framåt är fel. Sverige har under lång tid motsagt de flesta ekonomiska teorier eftersom vi haft höga skatter, utbyggd generell välfärd och samtidigt stark innovationskraft, teknikutveckling och hög produktivitet. Bakgrunden till den utvecklingen är enligt min uppfattning att vårt näringsliv varit centrerat kring stora, högproduktiva företag som haft resurser att klara lågkonjunkturer och som kunnat strukturera om produktionen när det har krävts. Dessa stora företag har genererat vinster till ägarna, men framför allt genererat varierad sysselsättning, underleverantörer, serviceproduktion och skapat underlag för offentlig sektor (vård, skola, omsorg) även på mindre orter.

Jag är medveten om att jag nu kommer att bli anklagad för att vara nostalgisk och se tillbaka på SKF, Volvo, Eriksberg och Alfa-Laval som alla goda gåvors givare. Men det är fel. Stora företag idag ser annorlunda ut än då – men jag tror att en ekonomisk politik som bortser från storlekens betydelse leder oss in i ett samhälle där nepotism och klientilism får svängrum, vilket leder till låg produktivitet, dålig effektivitet och usel uthållighet. Det ena caféet ersätter det andra, vilket är resursförstöring. Om ett café utvecklas till något större, något annat eller något mer så har resurserna använts rätt.  Stora företag med starka ägare krävs för att skapa stabilitet i skattebaser och offentliga välfärdssystem. Att staten skulle kunna vara en av dessa ägare är inget konstigt alls. När nu det gamla statliga Vin & Sprit styckas upp och säljs ut i småbitar skapas inga incitament för vare sig högre produktivitet eller nya innovationer.

Vår regering satsar dock istället på att individer skall bli egna företagare och då närmast uteslutande småföretagare. Några av dessa kommer säkert att bli lyckosamma, men vem tror att samhället utvecklas och genererar ett ekonomiskt och kunskapsmässigt överskott till godo för kollektivet genom att vi säljer parfymerade tvålar till varann, köper en entreprenadmaskin som hyrs in på olika byggen eller startar ytterligare ett café? Dessa ensamföretagare med ev en timanställd är mer sårbara för för konjunkturen än några andra. Vilket leder till lågt risktagande, låg uthållighet och låg produktivitet – vilket leder till låga skatteintäkter och sämre offentliga service – vilket leder till o s v. En riktigt negativ spiral alltså.

Samhällets utveckling och stabilitet kräver att vi jobbar tillsammans med något som är större än vi själva, i en kollektiv organisation som är mer ekonomiskt uthållig än den individ som är beroende av dagsinkomsten för mat på bordet. Massans intelligens är idag ett begrepp, ett begrepp som borde intressera regeringen.  Småföretagaren är inte framtiden, Maud Olofsson. Skall vi undvika den sociala fällan – där individerna agerar på det sätt som rationellt för var och en men irrationellt för kollektivet – så måste det till en statsmakt som underlättar och främjar storskalig produktion, teknisk innovation och uthållig organisation. Vad skall vi annars med staten till? Regeringen tycks ha svaret – staten skall bara vara en fördelningsteknisk apparat och de politiska besluten tas vid fyra miljoner köksbord. Då har vi gått rätt i den sociala fällan.

Politisk styrning och finanskris

Politisk styrning är ett brännbart ämnet. Arbetarrörelsens forskarnätverk anordnade idag tre seminarier på detta tema som behandlade styrning per se, finanskrisen samt klimatfrågan. Bland de medverkande politikerna – Morgan Johansson, Leif Pagrotsky och Anders Ygeman – skönjdes en trötthet på allt tal om politikens begränsningar. Morgan Johansson gjorde t o m om Internationalens ord till ”Upp till kamp emot den självpåtagna maktlösheten!”. Även hos Pagrotsky märktes en tilltro till politiken där marknaden reduceras till den viktiga plats den har, som ett medel. Någon ideologisk hållning till detta redskap ville inte Pagrotsky redovisa. Däremot uttryckte han förvåning över att ingen gruppering velat överta den internationella ledartröjan efter USA. Hans profetia var helt enkelt att USA kommer att ersätta USA som världsmakt. Men nu med Obama i spetsen.

Carl Tham, som deltog som moderator och inledare, påpekade också mot bakgrund av sin politiska erfarenhet att vi borde vara mera noga med att skilja på de politiska konsekvenser som globaliseringen drivit fram och de konsekvenser som den egna politiken drivit fram. Flera talare betonade att finanskrisen inte så mycket var en effekt av en global ekonomisk turbulens utan av olika nationella brister i nationell ekonomi. Visserligen har dessa bristers effekter blivit globala, men det är trots allt i nationellt politiskt och ideologiskt agerande som det hela har sin början.

En form av förklaring gavs av den ekonomiska panelen där det påpekades att aldrig har den finansiella sektorn haft så stor andel av den produktiva ekonomin som nu. Sedan 1929. På samma sätt hade aldrig Harvard Business School för något år sedan aldrig haft så många utexaminerade studenter som gick direkt till Wall street. Sedan 1929.

Och avslutningsvis konstaterade alla att vänsterns lösningar lyser med sin frånvaro.

AMF-styrelsen har hela ansvaret

Ibland känner jag mig som Alice i Underlandet. En anställd VD har fått en massa pengar i lön och pension. Denne VD:s lön och pension har redovisats i varje årsredovisning ca 10 år bakåt i tiden. Ägarna som är representerade i styrelsen, och som själv förhandlat fram avtalet under ledning av styrelsens ordförande, har nu kommit på att pensionsavtalet var ”fel” (oklart om detta betyder moraliskt ellr juridiskt). Helt plötsligt skall då denne VD löpa gatlopp och t o m betala tillbaka pengar. Medan styrelsen, nota bene, liksom ägarna tycks fullständigt oberörda.

Jag sitter i ett par styrelser som har ekonomiskt ansvar och där jag är en av dem som representerar ägarna. Om motsvarade sak inträffade i någon av dessa styrelser skulle jag ta min Mats ur skolan direkt. Ägarna kan inte ha förtroende för en styrelse som inte – på tio år! – uppmärksammar en ekonomisk transaktion de anser vara ”fel”. I de styrelser jag sitter brukar vi s a s utnyttja vars och ens unika fördelar. Jag är inte ekonom, men jag är väldigt frågvis. Det är en sida jag brukar använda, då och då visar det sig vara en oundgänglig sida i styrelsearbetet. Andra av mina kolleger är duktiga på att läsa ekonomiska redovisningar och gör det i syfte att ta tillvara ägarnas intresse och inte i syfte att tillfreställa den VD man anställt.

En styrelse och en styrelseordförande måste stå bakom sin VD. Men när VD inte motsvarar styrelsens förtroende och inte tillvaratar företaget intresse så måste hon/han gå. Styrelseordföranden har en central roll i varje ägarstyrelse. Vänskap mellan VD och ordförande kan inte få påverka styrelsens arbete, då försvinner kontrollfunktionen.

Jag är inte alls säker på att Elmehagen är rätt byte i den här jakten. Han har kanske agerat omoraliskt, dock tillsammans med många andra i hans situation som bara inte avslöjats. Men det är styrelsen som inte levt upp till sin roll, och framför allt ligger det ansvaret på ordförande i styrelsen Göran Tunhammar. Styrelsen tycks ha levt i symbios med VD och företaget på ett sätt som inte gett den omsorg om bolaget som man kan kräva. Ett kriterium på omsorg är att läsa årsredovisningarna.

Vad säger ägarna LO och Svenskt Näringsliv? Från LO hör vi patetiska lojalitetsförklaringar till ”Wanja”. Det här handlar inte om Wanja Lundby-Wedin, det handlar om styrelsens funktion i ett aktiebolag. Jag vet inte vad Svenskt Näringsliv sagt som ägare.

Hela styrelsen i moderbolaget AMF borde helt enkelt avgå och ställa sina platser till förfogande.

Ett problem i svenskt näringsliv är vänskapskorruption, omogna ledare och att ägarna är osynliga. När katten är borta dansar råttorna på bordet. Det är förklaringen till vad som inträffat.

Intressant? Läs mer om AMF och Christer Elmehagen

PS. Elmehagens nu offentliggjorda textdelar av avtalet styrker väl närmast ovanstående argumentation, se SvD 090402. DS

Öppet brev till Ulf Adelsohn

Hej Ulf!

Jag tror att du vet om att du är uppskattad bland många som kanske inte var riktigt lika glada i dig när du var partiledare för de gamla Moderaterna på 1980-talet. Men eftersom jag tycker att vi är dåliga på att berömma varandra och ge några uppskattande ord – som nästan alla människor faktiskt blir glada för – så tänkte jag att nu, nu när du faktiskt tagit en ideologisk strid i en fråga jag tycker att jag begriper något om, då skall jag skriva det här brevet till dig.

Du har som styrelseordförande i SJ inte bara sagt att du tycker att den snabba totala avregleringen av järnvägen i Sverige är förhastad, du har också sagt att ditt motstånd grundas på ideologiska skäl. Fascinerande med tanke på att centerpartisten Per Ankersjö skriver att de som vill ha kvar SJ:s monopol gör det just av ideologiska skäl eftersom

(m)an gillar monopol och statligt ägande helt enkelt. Man blundar för faktumet att SJ missar alla möjligheter att ta marknadsandelar från flyget i klimatracet och bara gör sina kunder förbannade.

Men du Ulf, du säger att du värnar SJ eftersom du tycker att staten skall stå för vissa grundläggande samhällsfunktioner som t ex polis, rättsväsende och infrastruktur. Precis den grunden hade de politiker som instiftade monopolet för att få slut på alla privatbanor med olika spårvidd och t o m olika tid (sic). Och såvitt jag vet var det just första kammaren som var drivande i den moderniseringsprocessen. (Om detta har docenten i historia Torbjörn Nilsson skrivit i sin bok ”Eliten svängrum” 1994). Dåtidens höger hade således en idé om att nationens välstånd ökade om man centraliserade infrastrukturen för gods- och persontrafiken.

Ankersjös, och många andras, kritik är absurd. Han skriver att det är så ”dyrt” att åka tåg och att det är ”200 kronor billigare” att flyga samtidigt som han anklagar SJ för att inte ta marknadsandelar ”i klimatracet”. Antagligen har han inte varit ute i god tid eftersom priset är mycket lägre om man köper tidigt. Det verkar helt enkelt som de marknadsanpassade priser som ni i SJ infört kanske inte passar Ankersjö och andra liberaler.Det är inte dyrt att åka tåg (snitt 600 t o r Stockholm-Gbg och ibland 100 kronor!), runt 90 procent av alla tåg kommer exakt i tid, de övriga kan var 5-10 minuter sena. Och synpunkten att det skulle vara oflexibelt är obegriplig (om han inte menar spåren!) med tanke på de byteskedjor med taxi m m som erbjuds. Jag har årskort och veckopendlar och har åkt mycket tåg i alla år. Jag känner inte alls igen de bilder av ditt moderna SJ som florerar bland debattörer. Jag tror faktiskt inte att de åker tåg själva.

Statligt ägande är också något som Ankersjö tycker illa om, men tydligen inte om det är andra stater som äger. Deutsche Bahn och Danska Statsbaner är varmt välkomna att konkurrera trots att de är statligt ägda. Om det är någon som är ideologisk driven så är det kommunikationsminister Åsa Torstensson samt Per Ankersjö – att SJ har bland de lägsta priserna i Europa och har ökat sitt kundunderlag dramatiskt under senare år räknas inte. Det som räknas är att SJ är statligt ägt.

Vad som behövs är fler spår så att alla de som vill kan åka och därmed får vi fler avgångar. Att avreglera utan att bygga ut nätet kommer ju bara att öka trycket på befintliga spår och dessutom Ulf, forskning visar att en dominant part har alla möjligheter att köra ut uppstickarna (Professorn i nationalekonomi Mats Bergman har skrivit om detta) om dessa inte är subventionerade. Men risken är ju att både tyska och danska statsjärnvägar är just subventionerade och därmed kan hålla ut mycket längre än SJ i en priskonkurrens, för att sedan höja priset när övriga är borta från marknaden. Det finns mycket forskning som pekar på att Sverige och järnvägen är olämpliga avregleringsobjekt – om man tänker på medborgarnas möjligheter att resa bekvämt till anständiga priser oavsett var man bor alltså. (Den numera pensionerade trafikforskaren  Bengt Holmgren har publicerat en del, dock ej på nätet.)

Jag upphör aldrig att förvånas över att liberalerna inte insett det som du och andra gammelmoderater förstått för länge sedan, att alla företag strävar efter monopol. Just därför måste staten reglera marknaden och ibland själv ha monopol för att försäkra medborgarna om service på de områden som man finner särskilt viktiga.

Jag tycker det är tråkigt att ni nu kommer att tvingas lägga ned en mängd små matarbanor som kunnat användas för att skjutsa in folk till de stora stambanorna. Istället kommer vi att få ett antal Kalle-Anka-företag av den typ som tidigare hade hand om Västkustbanan (det var cirkus det!) eller tunga europeiska statsunderstödda företag med syfte att lägga under sig de lönsamma banorna och därför lägger sig lågt i pris på de små banorna under lång tid.

Jag blir också så ledsen när jag ser människor – som i DN häromdagen – som tror att allt blir så bra med konkurrens: en dam trodde att nu skulle man slippa boka på internet för det var ju svårt, en ung flicka trodde att det skulle bli billigare OCH bättre standard (sic) och en man trodde att nu skulle SJ minsann tvingas se till att hålla tidtabellen. Ibland tror jag att den ”Mosa SJ-kampanj” som pågått i pressen under 2008 nu lett till att människor uppfattar avregleringen som ett slags straff mot ditt och mitt SJ. Som om man säger ”Haha, nu fick ni allt” utan en tanke på att det är vi som passagerare som får det sämre.

Med ökad konkurrens måste priserna ner, alltså sjunker inkomsterna och därmed blir det mindre pengar till biljettluckor och mera bokning på internet. Att något företag skulle kunna sänka priset och samtidigt höja standarden på servicen är så orealistiskt att det inte behöver kommenteras. Att det skulle vara lättare att hålla tiden om man får fler tåg på spåren är helt absurt med tanke på att nästan alla förseningar idag beror på trängsel på spåren.

Du är ju styrelseordförande – och gift med regeringen – och jag önskar verkligen att din ståndpunkt skulle vinna lite mer gehör. Du har under åren utvecklat en pragmatisk sida som jag uppskattar mycket, men tyvärr är det väl de blinda ideologerna på regeringskansliet som styr.

Läste i tidningen häromdagen att gamle SJ-GD:n Lars Peterson hade gått bort. Jag tyckte inte om när han lade ned alla olönsamma banor, men jag känner någonstans att de gamla rävarna som tänkte på kollektivet och allmänintresset i första hand, håller på att gå in i skuggorna. Med dem kunde man gå en holmgång och få tuffa argument tillbaka. Då fick man gå hem och läsa på och komma igen. Med dagens liberaler går det inte att diskutera, antingen får man bara ideologiska svar (om hur det måste vara) eller så blir det ad hominem-argument om att jag är si eller så.

Jag vill med detta brev understödja dina ståndpunkter, uppmuntra dig att stå på dig och kanske framför allt ge en hommage till en verklig pragmatiker som ser till helheten och till det allmänna bästa. Och tacka för alla underbara resor med SJ:  All trevlig personal (en tågvärd lyfte ned min tunga väska i fredags), alla goda mackor, alla lugna stunder på tåget och möjligheten att få lite tid för sig själv!

PS. Ulf är förresten ett fint namn, min man heter också så, synd att så få barn heter det numera. DS

Hälsar

Vänstra Stranden

Intressant? Mer om Statens Järnvägar.

Medborgarskapet bryts ner av målstyrningsmodeller

Jag hörde idag på radio att färdtjänsten i Västra Götaland-regionen nu lagt ut servicen på ett callcenter i Moldavien…och detta trots att andra landsting sagt upp sitt avtal med samma företag eftersom kvaliteten inte varit tillräckligt hög. Varför, kära regionpolitiker, varför??

På sätt och vis vet vi redan svaret. Av ekonomiska skäl. På samma sätt har stora delar av den offentliga servicen slagits sönder, medborgare blivit brukare (efter att ha varit vårdtagare) och närmast monopoliserande vård- och skolföretag har blivit näringslivets nya vinnare.

Det ”virus” som griper kring sig i offentlig sektor är målstyrning eller resultatstyrning. Det är endast om vi önskar maximera det ekonomiska utbytet, allt annat lika, och dessutom menar att de mål som offentlig service har är mätbara som en sådan modell fungerar. Och egentligen vet alla – i alla fall bland samhällsvetare – att grundantagandet är felaktigt. Som Joakim Molander skriver i sin understreckare i SvD häromdagen är det nog det som inte är mätbart som är det viktiga, medan det är det som är mätbart som vi använder som kriterier för kvalitet.

Inom universitetet talas om genomströmning av studenter. Anledningen är att det går att mäta om en student genomfört alla sina kurser med godkänt resultat. Att det skulle råda ett kausalt samband mellan att ha genomfört sina kurser och ha tillägnat sig kunskaper, mognad och bildning finns det ingen som kan bevisa.

Ibland leder målstyrningen till att de egentliga målen försvinner ur sikte – färdtjänstens mål att ge god service åt funktionshindrade, sjuka och gamla människor underordnas ett mätbart mål av andel samtal som får svar inom en viss tid, antal genomförda resor eller antal förflyttade personer. Ingen kan eller kommer att kunna belägga det kausala sambandet mellan hur snabbt svaret i Moldavien kommer och tryggheten i resan till sjukhuset för den senildementa kvinnan i Högsbo. 

Jag tycker det är djupt tragiskt att både den nuvarande regeringen och den f d regeringen har låtit resultatstyrning eller målstyrning genomsyra verksamheten MOT BÄTTRE VETANDE. Inom samhällsvetenskaperna har kritiken, forskningen och artiklarna funnits i minst 10 år! Ändå ser vi inte någon som helst hejd på det fortsatta användandet. Mest beklagligt är att hela vår bild och föreställning av vad det är att vara medborgare förvrids, förflackas och förstörs genom de idéer som resultatstyrningen ger företräde. Ge mig en regering som gör upp med denna förkättrade och förfelade managementideologi.

Läs gärna JoakimMolanders anmälan av förvaltningsforskaren Lena Lindgrens bok i detta ämne.

Läs gärna också min nästan sex år gamla artikel (SvD) i samma ämne, om än med lite annan vinkel.

Bonusar bara till dammsugarförsäljare!

Bonusar till direktörer och duktiga företagsledare har debatterats under en längre tid, framför allt kom debatten igång efter det att regeringen i höstas försökt få bankerna att gå med i deras trygghetsförsäkring. Kravet var att det inte delades ut någon bonus. SEB valde då istället att höja lönerna! Annika Falkengren har avstått från sin bonus. Men hon berättade inte att lönen höjdes istället. Och Anders Borg skällde på de privata bankdirektörerna och blev hjälteförklarad av okunniga personer som trodde han var vänster när han bara var trogen sina ekonomiska ideal (banken är finansiella serviceinstitut). Samtidigt hade han givit fritt fram för statliga bonusar, självklart egentligen eftersom han tror på ekonomiska principer som bygger på individuellt risktagande och konkurrens. Nu får han skäll för att han hycklade förut. Men egentligen har han varit principfast hela tiden – men blev tvungen att rulla runt ett par varv för att blidka medieopinionen.

För Anders Borg är det risktagandet och entreprenörskapet som skall premieras, därför har han inget emot bonusar som sådana. Däremot tycker han inte att ekonomins smörjmedel – banker och finansinstitut av annat slag – skall leva gott på rena finansiella transaktioner. Istället är det arbete och produktivitet som skall belönas. Att jag lånar ut pengar till dig och du sedan betalar ränta till mig som jag sedan kan låna ut till någon annan är bara ett hjälpmedel i en ekonomisk utvecking, i sig själv bidrar inte denna finansiella transaktion till tillväxten. Det är bara om den jag lånar ut pengar till tillverkar något spännande som kan exporteras eller säljas och därmed skapa vinster som den fnansiella transaktionen är lyckad. Då kan bankdirektören få vara med och dela på kakan.

Men problemet med den ekonomiska kalkylen är att Borgs och regeringens ekonomiska politik har en byggsten som är ihålig. Statliga bolag, pensionsfonder och finansiella institutioner tar ju hela tiden risker med ANDRAS pengar! Borg har stöd i ekonomisk forskning i det avseendet att människor som tar risker tenderar att peka ut tillväxtens inriktning med hjälp av sina investeringar. Den risk du tar bygger på en rationell kalkyl om att du skall få pengarna och lite till tillbaka. Därför är det en poäng att stimulera den typen av risktagande om man vill ha en ekonomi som växer – oavsett normativa idéer om vad som är ”bra” och ”dålig” tillväxt.

Marknaden ljuger aldrig sägs det ibland. Men det gäller så länge den enskilda individ som tar chansar också är den som tar risken. Så är det inte i de flesta banker och statliga pensionsfonder – istället är det ANDRAS pengar man tar risker med. Och då försvinner den hämsko på risktagandet som den rationella kalkylen är. Istället uppmuntras allt högre risker, ett utpräglat s k riskbeteende utvecklas och konkurrensen mellan individer och institutioner leder bort från den ekonomiskt sunda prognosens väg.

Alltså, bonusar bör ges till de småsparare som riskerar sina egna pengar. Aldrig till dem som talar om risktagande men inte skulle ta den minsta risk i världen, allra minst risken att förlora sin bonus…

Jag säger som Heidi Avelllan sa i God Morgon Världen härom söndagen: ”Bonus, det är för dammsugarförsäljare. Direktörer skall ha hög och fast lön och förväntas göra ett bra jobb.”

Intressant? Läs mer om bonus, ekonomi och Anders Borg.

PS 090320 En artikel om om vems ”fel” krisen är av Dani Rodrik, professor i ekonomi vid Harvard. DS

Arbetets värde

Ibland kan det tyckas som om socialdemokraterna och moderaterna ligger sysselsättnings- och näringspolitiskt nära varandra eftersom båda betonar vikten av arbete, sysselsättning och jobb av alla slag. Men riktigt så är det inte.

Moderaterna har i och för sig under Reinfeldt sökt sig mot en välfärdsomfamnande liberalism som närmast konkurrerar med folkpartiets gamla stöttepelare socialliberalismen. Men den förflyttningen är endast halvhjärtad. Moderaterna förespråkar en ekonomisk politik där företag avkrävs ansvar, där individer förväntas försörja sig själva och där själva företagsamheten är samhällets motor. I grund och botten finns där ett avståndstagande från staten och statens möjligheter att gripa in i ekonomin. Och det är företagande och arbete som är de centrala drivkrafterna.

Som jag ser det står två ekonomiska modeller mot varandra, och att vissa begrepp eller medel är gemensamma innebär inte att de ideologiska rötterna är desamma. Den modell som moderaterna och regeringen i huvudsak förespråkar innebär en strikt arbetslinje. Vilket arbete som helst. Principen är att samhället är uppbyggt av individer vars enskilda insatser kan summeras till en helhet. Ekonomin växer organiskt underifrån. Tilltron till marknadens roll som fördelare av välfärd är odelad och statens roll är att ”titta till” mekaniken. Därmed är det inget konstigt alls att Reinfeldt säger att bilföretagen själva skall sörja för de varslades fortbildning, inte staten. Inte heller att Borg säger att medborgarna skall skälla på bankerna, för bankerna skall tjäna arbetet och företagsamheten, inte vara gynnade själva.

Men i den här modellen så är allt arbete lika bra, bara det är vitt. Arbete genererar skatter, arbete ger människor självkänsla, skapar en vilja att utvecklas, menar företrädarna. Problemet är att den här typen av ekonomi mycket väl kan gå i stå. Om det inte spelar någon roll om en människa dammsuger hemma hos någon annan eller producerar nya kunskaper hos studenter då finns hela tiden möjligheten att det förstnämnda äter upp det sistnämnda. Att utföra lågt betalda tjänster kräver sällan utbildning (läs statliga investeringar) vilket skapar ökad efterfrågan på lättillgänglig, lågutbildad och lågavlönad arbetskraft. En sådan efterfrågan sänker skatteintäkterna (om inte de som tjänar mycket tillåts tjäna kopiöst mycket mer än idag) och drar undan möjligheten att investera i t ex statlig utbildning. Om varje person som ö h t kan utföra något arbete också skall arbeta krävs en generös och växande arbetsmarknad på bredden med låga krav på produktivitet och med låga löner. I vissa fall kan det bli som i USA att var och en får ha två eller tre arbeten för att kuna försörja sig och sina barn.

Om staten istället styr in ekonomin mot sådant som kräver tröskelkostnader så finns möjligheten att ekonomin utvecklas och istället växer på djupet i termer av ökad differentiering och förfining. Att utveckla nya produkter för energisparande, att öka antalet forskarutbildade gymnasielärare eller att förfina tekniken för styrning och kontroll av logistiska transportsystem är saker som kräver såväl lång utbildning, höga initialkostnader och en viss morot i termer av möjliga marknader (läs statliga krav på sådana produkter). Visserligen kan det få till effekt att en del av arbetskraften periodvis finns i fortbildning eller att en del måste sysselsättas i olika samhällsfinansierade former, men på det sättet kan ändå den individuella nyttan av ett arbete tillgodoses utan att individen utsätts för ett ekonomiskt tvång. Förutsatt att övriga delar av ekonomin växer kommer skatteintäkterna att understödja möjligheterna att utveckla en alternativ arbetsmarknad inom den sociala ekonomin.

En på djupet växande ekonomi har betydligt större möjligheter att klara sig i den globala konkurrensen än en ekonomi som prioriterar individuell förmögenhetstillväxt och att var och en har ett arbete oavsett kvaliteten. Tyvärr verkar det inte som om dessa skillnader artikuleras i någon särskild utsträckning i den dagspolitiska debatten.  En ideologisk diskussion kräver lite mer än att konstatera att båda sidor prioriterar ”arbetet”.

Konkurrens klart överskattat

Föreställningen om marknadens allmakt är tokig. Idéen att marknaden alltid har rätt är tokig. Om man vill rekonstruera ett vitalt finanssystem är en moralisk uppryckning av den finansiella kapitalismen prioritet ett.

Vem har sagt det här? Jo, EU:s nuvarande ordförande, den franske presidenten Nicholas Sarkozy i ett tal i Toulon den 25 september.

Vilka ledande politiker har under de senaste 20 åren vågat ifrågasätta den heliga maximen att marknaderna styr sig bäst själva och att kapitalet alltid söker sig till sin bästa och mest produktiva användning? Vilka politiker har på allvar ifrågasatt den kapitalistiska kultur som genom enormt risktagande kan ge några jättevinster men där förlusterna får bäras av alla?  

Vem har sagt det? Jo, förre ambassadören i Tyskland och utbildningsministern Carl Tham i DN den 3 oktober.

Det behövs mer reglering av den finansiella sektorn. Att formulera hur den finansiella infrastrukturen rent konkret ska se ut är i dag den centrala politiska uppgiften för politiker, folkrörelser, fackföreningar och radikala ekonomer.

Så skriver Håkan A Bengtsson i Dagens Arena den 2 oktober angående ett seminarium kring finanskrisen som anordnades av Tankesmedjan Agora och ABF i Stockholm.

Tydligen behövdes det en börskrasch för att ifrågasättandet av konkurrensens och marknadens välsignelser skulle få plats i den centrala politiska debatten. Idag har många glömt att det var på 1980-talet som idéen om marknadens överhöghet över politiken lanserades brett i Europa. Dessförinnan var föreställningen att politiken borde – och kunde – sätta upp spelreglerna för marknaden. Den fanatiska tilltron till konkurrensen borde få sig en knäck när det visar sig att alla företag önskar skapa monopol på sin egen marknad.  

Det finns inte någon väg tillbaka. Men vi borde gemensamt kunna montera den närmast religiösa föreställningsvärld som kallas kapitalism. Att marknadskrafterna kan användas för att uppnå politiska syften är oproblematiskt och en sanning som inte logiskt leder fram till dagens finanskapitalism. Att vilja motverka kapitalismen är inte alls samma sak som att säga nej till marknadens roll som fördelare av välfärd och varor. Frågan är vem som reglerar, i vilka syften och vilka domäner som passar för marknadslösningar.

De välståndsskapande krafterna, sa Bull

Åhörde idag Stefan Attefall (kd) debattera regeringsförklaringen och den kommande budgeten med Thomas Östros (s) i P1-Morgon. Jag vet inte om man skall se det som en fördjupning av gårdagens regeringsförklaring, eller som uttryck för att alla inte hängt med i de retoriska svängarna, men Attefall motiverade skattesänkningarna och satsningarna på dem som redan har med argumentet att ”man måste satsa på de välståndsskapande krafterna, löntagare och företagare”.

Hade jag haft kaffe hade jag satt det i halsen. För det första förvånar det mig att en kristdemokrat uttrycker sig med den ekonomiska jargongen, för det andra visar det på den snäva syn på samhället som regeringen har och för det tredje är det väldigt gammalmodigt.

1. Kristdemokratin gick till val på att värna svaga grupper t ex psykiskt sjuka, fattigpensionärer och funktionshindrade. Jag förstår att Attefall menar att dessa grupper s a s skall få del av avkastningen från oss som jobbar, men det är ett cyniskt och exkluderande språkbruk som liknar det nyliberala talet om närande och tärande grupper. (Närande var privata företagare och tärande var offentlig sektor.)

2. Modern forskning inom samhällsvetenskaperna pekar ut välståndsskapande krafter i mycket bredare fält än vad Attefall här talar om. Kreativitet, talang och tolerans är ord som brukar nämnas när man talar om gott innovationsklimat eller om tillväxtkluster. Utbildning, miljö, teknikutveckling, elektronisk infrastruktur, invandring och tillåtande socialförsäkringar är alla välståndsskapande krafter i ett modernt samhälle.

3. Synen på samhället som uppdelat i ”löntagare” och ”företagare” hör till industriepoken. I det framtida samhället kommer människor inte att vara så lättkategoriserade. Många kommer att vara både löntagare och företagare, men många kommer också att ställa sig utanför den dikotomin. Vi har en flexibel arbetsmarknad där individens kompetens och individuella profil blir avgörande både för den personens försörjning och för samhällets välstånd. Att stötta personer som vill utvecklas utanför löntagarkollektivet (t ex fria konstnärer eller småjordbrukare) är därför väl investerade pengar, att disciplinera dem in i en 40-timmars industriarbetartillvaro eller mallen av ”småföretagare” är att bedra dem.