Om Sahlin, Sverigedemokraterna och valet 2010

Igår kommenterade jag i Aktuellt att riksdagspartiernas regionalt ansvariga ville bryta upp blockpolitiken i syfte att motverka Sverigedemokraternas inflytande i svensk politik. Jag betonade att mycket talar för att effekten blir den motsatta, alltså att beteendet gynnar Sverigedemokraterna och får partiets väljarstöd att växa. Att låta knappt fem procent av opinionen få så stort inflytande – innan de ens sitter i Riksdagen – att man är beredd att skrota den grundläggande skiljelinjen mellan vänster och höger innebär ju att man just ger Sverigedemokraterna ett enormt politiskt inflytande.

Om riksdagspartierna vill motverka Sverigedemokraterna, som man säger att man vill, så borde de istället betona konflikten mellan blocken och de tydliga alternativen. Men, eftersom opinionsläget är så tajt som det är så tror jag att partierna kring mitten är så rädda att förlora väljare (och valet) att de inte vågar driva den konflikt som egentligen finns där. Rädslan för konfrontation ”på mitten” leder till en ”pseudokonfrontation” någonannanstans, t ex på högerflanken där inget av de ”gamla” partierna vill vara. Genom den borgerliga alliansens inflyttning mot mitten har socialdemokraterna utmanats på sin egen hemmaplan – välfärdsstaten – samtidigt som moderaterna lämnat högerflanken oskyddad.

Och det det hårdaste trycket ligger på socialdemokraterna, som just nu har kongress i Älvsjö strax söder om Stockholm. Det är socialdemokraterna som måste ta den strid med den borgerliga alliansen som skapar tydliga alternativ, men att döma av Mona Sahlins inledningstal och hennes kommentarer till medierna så är det inte direkt den strategin partiet valt. Istället försöker Sahlin och SAP ta upp kampen på mitten och lägger sig så nära den borgerliga alliansen som möjligt (fler arbetade timmar, fler som arbetar längre, ja till privatisering t ex) men vill ge väljarna en känsla av att socialdemokraterna kommer att göra alltsammans mycket mer solidariskt och juste än vad den borgerliga regeringen gjort.

Det finns otaliga exempel på ett vänsterblock som försöker sig på ett närmande till en borgerlig regering (Frankrike, Storbritannien, Tyskland) och jag känner inte till några verkligt lyckade exempel ur socialdemokratins synvinkel. Som jag lärde mig redan på 1980-talet så är det under 1900-talet de borgerliga partierna som gradvis närmat sig socialdemokraterna i fråga efter fråga och därmed också utmanar socialdemokratin om förmågan att regera en välfärdsstat. Om socialdemokraterna då tror att den stora striden handlar om huruvida Sverigedemokraterna överhuvudtaget skall få påverka svensk politik (de största applåderna lär ha kommit där under Sahlins tal) då öppnar man glatt och villigt dörren inte bara för just Sverigedemokraterna utan också för en borgerlig valseger. Om blocken tycks så lika som just nu så spelar Sahlins låga förtroendenivåer, vänsterpartiets röda skugga och den ekonomiska krisen den sittande regeringen i händerna.

Socialdemokraterna är nu utmanade på mittfältet, och just nu har de faktiskt förlorat bollen där. Men det är väl en halvlek kvar, och kanske också lite tilläggstid…

(Jag vill också rekommendera läsning av kollegan Oscarssons post om just att vinna nya väljare genom positionering. Det är knappast så enkelt som det ser ut det där med storstäderna. Läs gärna också Ulf Bjerelds kommentar till Sahlins tal.)

Blockpolitikens pris – en svag Sahlin och en stark Reinfeldt

Svensk politik är inte van vid blockpolitik. De borgerliga regeringarna på 1970-talet var aldrig särskilt stabila och även Carl Bildts regering hade liknande problem. Socialdemokraterna har aldrig önskat blockpolitik, tvärtom har överenskommelser med olika partier, gärna på andra sidan blockgränsen, varit ett konstruktivt sätt att regera trots minoritetsställning och ett livaktigt flerpartisystem.

Det var Alliansen som började, och Göran Perssons avgång krävde nästan att socialdemokraterna skulle satsa på en koalition efter ett segerval. En helt ny linje. Men det mångåriga samarbetet med både Mp och V skapade också en logik som omöjliggjorde för Sahlin att förebereda ett regeringssamarbete med endast Mp. Men koalitioner och blockpolitik har sitt pris. Inom Alliansen klagar nu Kd som kämpar med lågt opinionsstöd och Centern tar strid med sin finansminister om arbetsrätten för att  visa profil. Kd behöver återvinna sin socialkonservatism om man vill tillbaka till tio procent, men alla de mindre borgerliga partierna kommer att inse att koalitionens järnhårda lag är att de små förlorar och de stora vinner. En sanning att betänka även för Mp och V om oppositionen kommer i regeringsställning.

Alliansen hade ett helt överordnat mål som de alla delade – de ville komma i regeringsställning och de fick faktiskt kosta vad det ville. För socialdemokraterna är den driften inte lika stark efter många års regeringsvana som ensamparti, och inom Mp och V finns det en hel del ambivalens inför ett samregerande. Med en ny socialdemokratisk ledarmodell, en ny ledare och arbete med en ny politik var det nästan ett kamikazeprojekt att försöka skapa en ”koalition” i opposition. Egentligen är det mest fascinerande med opinionsläget i Sverige nu att oppositionen under hela perioden efter valet 2006 varit i ledning i alla opinionsmätningar.

Ett förutskickat regeringssamarbete före valet ställer många frågor och gör ledaren utsatt, ett samarbete efter valet svarar på många frågor och  fokuserar på den givne ledaren.

Intressant? Läs mer om Mona Sahlin, Fredrik Reinfeldt och blockpolitik

Blockpolitik missgynnar SD

I flera svenska opinionsmätningar genomförda efter jul och nyår har Sverigedemokraterna hamnat på ungefär samma nivå som valresultatet från 2006. Den ekonomiska krisen och blockpolitiken har gjort det allt svårare för ett uppstickarparti med egentligen bara en fråga på agendan.

Redan före jul, när SD fortfarande hade varit på väg upp under hösten och låg runt fyraprocents-spärren i vissa mätningar påpekade jag i en intervju att en skarp blockmotsättning skulle påverka SD:s opinionsstöd negativt. Men det uttalandet valde SvD att inte publicera. Det stämde kanske inte med den alarmism som tycks känneteckna en del svenska journalister när det handlar om Sverigedemokraterna och främlingsfientlig opinion i Sverige. Istället valde man att publicera en bedömning som gick ut på att blockpolitiken kunde ge plats åt ett parti som utgjorde ett tydligt alternativ. En tolkning som inte har särskilt mycket stöd i den empiriska forskningen om främlingsfientliga partier.

Erfarenheterna från bl a Österrike, Frankrike och Danmark visar istället att det är när alla trängs på mitten som möjligheten uppstår för flygelpartier. Och eftersom svensk politik präglas av en politisk/social skiljelinje (vänster-höger) så blir den utvecklingen alldeles särskilt stark här. I länder med fler grundläggande skiljelinjer återfinns också andra faktorer som kan förklara främlingsfientliga partiers framgångar.

Minskat gap mellan opposition och regering, hårdare kamp på mittfältet och åtskruvad ekonomisk kris, det är faktorer som gör livet svårt för Sverigedemokraterna.

Om detta och om skandinavisk främlingsfientlighet skriver jag ett kapitel som snart publiceras i boken ”Mapping the far right in Europe” vars redaktörer är Andrea Mammone, Emmanuel Godin och Brian Jenkins. Kommer på Berghahn under året.

Vem behöver Centern? Inför majoritetsval!

Centern har nu, efter Kd:s utspel häromdagen, fogat sig i moderaternas och folkpartiets kärnkraftssamhälle. Visserligen säger ju Maud Olofsson att man ”kompromissat” för att mer förnyelsebar energi skall stimuleras. Men för alla som följt den här frågan så framstår Olofssons agerande som ett plattläggande för övriga allians-partners. (Policyn tidigare var ju att genom att kärnkraften hölls tillbaka så skulle vindsnurrorna växa upp, det som skett nu är därför ett åsiktsbyte avseende rationalen bakom sakfrågan.)

Alliansen framstår alltmer som en partiledarelit vars övergripande idé att är att skapa en svensk borgerlighet, med betoning på EN. Mångfalden på den borgerliga sidan slätas ut i fråga efter fråga. Jag är inte säker på att väljarna hänger med. Det fanns en gång skillnad mellan socialliberaler och socialkonservativa, mellan kulturradikaler och värdekonservativa. Men dessa skillnader offras nu på enhetens altare.

Resultatet är att de tre partierna på vänstersidan svetsas alltmera samman. Vi har ju redan sett hur den borgerliga alliansen skapat ett klimat som gjort det rationellt för vänstersidan att gå i allians de också. Och blockpolitiken cementeras.

Sverige var känt för förmågan att skapa fler-parti-överenskommelser, ofta med socialdemokraterna som central part. Men framöver kan jag inte se att förutsättningarna för sådana blocköverskridande kompromisser och kohandel finns kvar. Sverige behöver uppgörelser som skatteuppgörelsen, pensionsöverenskommelsen, försvarsuppgörelsen och energiuppgörelsen som håller över regeringsbyten. Men den tiden är förbi. För min del har flerpartisystemets styrkor därmed reducerats till svaghet och jag hoppas att Sverige snabbt övergår till ett majoritetsvalsystem med partilistor, gärna i två omgångar.

Och, vad skall det bli av Centern? Vem behöver ett parti som till förblandning liknar moderater och folkpartister? Centerns profil som folkrörelse har försvunnit genom ökad toppstyrning efter allianssegern. Centerns gröna profil har försvunnit in i en allmän och oprecis klimatpolitik. Centerns landsbygdshjärta har ersatts av en individualiserad hyperliberalism som dock tappade sin trovärdighet efter beslutet om FRA-lagen.

Att kärnkraften kunde komma på banan igen beror dessvärre bara på att de viktiga frågorna om minskande resurser, förgiftning av jorden, bristen på rent vatten, spridning av lätt botade sjukdomar och rovdriften av skog och mark har svepts in i den s k klimatpolitikens förljugna dimma. Men det skall jag nog återkomma till…

Stark offensiv – mot mittenträsket

Miljöpartiet och socialdemokraterna samarbetar allt oftare och allt tätare. Igår lanserades ett gemensamt budgetförslag om utbildningspolitiken, som förstås handlade om satsning på yrkesutbildningar. Förstås eftersom SAP och Mp försöker sig på den kära strategin ”triangulering”, alltså att ta motståndarens ståndpunkt men vrida den lite närmare den egna. I ett normalt höger-vänster-orienterat system som det svenska innebär triangulering alltmer av mittenorienterad politik.

Alliansen drev in moderaterna från högerflanken, och möjligen hänger Kd löst inför valet 2010 vilket ytterligare försvagar socialkonservatismen i alliansregeringen. Nu söker sig SAP in mot mitten, arm i arm med Mp. Miljöpartiet är det parti som kan ta steget över blockgränsen, där finns ingen lojalitet med vänsterblocket. Desto viktigare för SAP att binda in partiet i en framtida regeringskoalition. Men det framstår nog märkligt för många traditionella SAP-väljare att förknippas med sol, vind och vatten, med medborgarlön, friår, friskolor, privatisering och samba snarare än med klassanalyser, kärlek till offentlig sektor, höga skatter och folklig kultur.

Den närmast magnetiska kraft som mittenpositionen utövar på de svenska partierna just nu kan straffa sig inför valet. Vänsterblocket kan ge plats åt en populistisk vänsteropinion som i finanskrisens och lågkonjunkturens tid kräver utgiftsökningar inom välfärdsområdet som få socialdemokrater kommer att ha modet att säga nej till. Högerblocket kan förlora sin socialkonservativa komponent och istället på allvar släppa in främlingsfientliga och djupt kulturkonservativa krafter i debatten. 

Ponera ett scenario i Riksdagen efter 2010 där vi har varsin stark höger- och vänsterflygel samt två försvagade mittenblock på var sida gränsen. Och sedan säger Miljöpartiet tack och adjö till SAP och bildar mittenregering med två borgerliga partier och passivt stöd från Moderaterna…

I Frankrike kallas den politiska mitten för ”le Marais”. Det betyder träsket. Det var 1950-talets många mittenregeringar som skapade det uttrycket, bakgrunden var att ingen regering förmådde uträtta något eftersom det räckte med att en stark vänster eller höger inte ville vara med. Blivande presidenten Charles de Gaulle krävde därför en helt ny författning för att delta i politiken igen 1958, en författning som gav presidenten den största makten och som strukturerade parlamentet tydligt i två block. Inte vet jag, men ett franskt valsystem* i Sverige kanske skulle göra gott? (Vem vet, kanske republik också…)

* Det franska valsystemet är ett majoritetsval med enmansvalkretsar, i två omgångar. Nomineringar sker efter partilistor.