Littorin har inget att säga

Arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin intervjuades i går av Tomas Ramberg i Ekots Lördagsintervju . Littorin hade mycket svårt att förklara hur det kan vara regeringens förtjänst att 180 000 färre än i september 2006 fanns i ”utanförskap” under högkonjunktur medan det inte alls är regeringens ansvar när mer än 100 000 fler är i ”utanförskap” under lågkonjunktur.

Han kunde inte heller förklara logiken i det är så ”oerhört dyrt” att höja taket i A-kassan via skatten men inte alls var dyrt när varje löntagare tecknade en tilläggsförsäkring via facket. Förklaringen, som Littorin inte vill kännas vid, är att via skatten så gäller det alla, via tilläggsförsäkring gäller det dem som redan är socialt förankrade, har inkomst och fär försigkomna nog att tänka på en framtida arbetslöshet. Att det blir dyrt via skatten är alltså för att det gäller generellt. Så mycket för den generella välfärd som Littorin började med att förklara sig lojal till.

Hammarberg frågade hur regeringens uppfattning att Sverige är ovanligt väl rustat för att möta krisen kan vara förenligt med Littorins uttalande att svensk industri så exportberoende att vi är mer sårbara för krisen än något annat land.  Svaret är att ”vi har de resurser vi har” och att vi måste ha ”ordning och reda i Sveriges finanser”…

Den ”aktiva arbetsmarknadspolitiken” ges också en helt ny innebörd av arbetsmarkandsministern, ”aktiv” innebär att det är den arbetslöse som är aktiv! Att bara några få procent av de arbetslösa i ungdomsgarantin får utbildning trots att det kallas ”aktiv arbetsmarknadspolitik” är inget begreppsligt problem eftersom ”aktiv arbetsmarknadspolitik” innebär att det är den arbetssökande som skall vara aktiv och söka jobb. Hur ser då den icke-aktiva arbetsmarknadspolitiken ut?

När Littorin skulle förklara varför konsumtionen sjunker trots alla de skattesänkningar som inkomsttagarna fått säger han (två gånger för säkerhets skull) att det kan bero på att man väntar med att ”köpa en ny bil” eftersom det kanske blir ”billigare” sedan. Vilken värld lever Littorin i? För de som varslats eller redan fått lämna sin jobb blir det ingen ny bil vare sig nu eller sedan. De som kan kalkylera med sjunkande priser är knappast de som drabbas av krisen, men kanske just de som fått de största skattesänkningarna.

Littorin hade också svårt att helskinnad ta sig förbi floskler som ”långtidsparkering”, ”trolla med knäna”, ”generationsskifte” och ”track record”. Han hade inte heller någon vidare hand med fasta uttryck som ”att man biter sig i svansen” och ”tar skeden i vacker hand” (”det kommer att bita dem i svansen” och ”vi får ta sleven i vacker mun” i Sven Otto Littorins tappning.)

Sven Otto Littorin gjorde ett flertal inkonsistenta uttalanden i samma intervju, han svarade med ytliga floskler på seriösa frågor och han hade faktiskt inte ett enda politisk lösning att komma med – vid sidan av att varje individ skall teckna en tilläggsförsäkring för högre A-kassa och vara aktiv om man väl blir arbetslös. Littorin utvecklar ett eget nyspråk likt Storebrors i George Orwells ”1984″.

Regeringens arbetsmarknadspolitik är allt annat än aktiv och den är likaså allt annat än generell. En framsynt arbetsmarknadspolitik hade inte prioriterat sänkta arbetsgivaravgifter för McDonalds, städavdrag för övre medelklassen och försämrad vuxenutbildning. En framsynt arbetsmarknadspolitik hade nyttjat Sveriges stora försteg på nätet, skapat starka incitament för utveckling av alternativ energi och byggt ut möjligheterna till utbildning och kompetensutveckling för vuxna. Därutöver hade man haft en A-kassa som gett trygghet för vidareutveckling och en sjukförsäkring som inte slutade med en giljotin.

Intressant? Läs mera om Sven Otto Littorin, arbetsmarknadspolitik och regeringen.

Sverige genomgår ett systemskifte

Enligt min uppfattning är det avtal som Metall nu slutit med industrins arbetsgivare första steget på in på en arbetsmarknadspolitisk väg som jag tror leder bakåt. Jag har förståelse för den desperation som fackföreningarna känner inför en regering som står helt passiv inför den ekonomiska krisen. Ministrarna pratar och pratar och pratar, men de gör i det närmaste ingenting alls. I ett sådant chicken-race har nu Stefan Löfvens Metall vikit av, väl medveten om att inte heller de gamla supportrarna i socialdemokratin har lyckats komma med ett enda konstruktivt förslag.

Min uppfattning är att Löfven har fel när han säger att ingen nu yrkesverksam har sett något liknande. Vid oljekrisen 1973-1974 och varvens nedläggning såg vi en ekonomisk kris fullt i klass med den vi ser nu (åtminstone så långt jag begriper mig på den). Ekonomen Lennart Schön skriver i sin utomrdentligt värdefulla bok ”En modern svensk ekonomisk historia. Tillväxt och omvandling under två sekel” (SNS 2000) om 1970-tals krisen som den tredje industriella revolutionen. Schön beskriver hur de fortsatta satsningarna på tung industri i Sverige slog helt fel eftersom oljeprischocken ledde till en strukturkris. Därefter följde en global skuldkris, något somi sin tur ledde till att tyngdpunkten i ekonomin försköts från staten till marknaden (s 442) skriver Schön. Idag talas det om att marknaden har fått alltför stort utrymme, att det är marknadens fria kreditgivning (ssk i USA) som gett oss krisen. Jag uppmärksammade början på krisen i februari 2005 när jag på plats i Chicago följde den första oron för fastighetsbelåningen. Men återkommen till Sverige tittade folk konstigt på mig när jag sa att den amerikanska ekonomin var byggd på kvicksand.

I en strukturomvandling skall gamla produktionssystem slås ut, effektiviseras eller omvandlas. Det är endast på det sättet som landets konkurrenskraft kan upprätthållas internationellt. I en globaliserad värld är det än mer centralt att den processen stöds av statlig arbetsmarknads och utbildningspolitik. I Sverige idag har vi en regering som helt litar på marknadens parter i denna strukturomvandling. Och utbildningspolitiskt är strategin att minska viljan att studera. Som jag ser det innebär regeringens politik att de storskaliga och långsiktigt hållbara ekonomiska och politiska satsningarna uteblir. Landet förväntas blomstra genom fler latte-barer, fler pizzerior, hemstädföretag och ensamföretagare i byggbranschen. Så ser det i stor utsträckning ut i det moderna USA, ett land vars produktivitet, välfärd och effektivitet inte är särskilt eftersträvansvärd.

När inte staten tar sitt ansvar för att leda landet genom en strukturomvandling så får vi en mindre konkurrenskraftig, mindre kunskapsintensiv, mindre teknikutvecklande och mer individualistisk ekonomi. På sikt ger detta lägre skatteintäkter och därmed mindre välfärd. Det skapar större lönespridning, lägre utbildningspremie ochdärmed ökade klassklyftor.

Var det någon som sa att den borgerliga regeringen inte genomför ett systemskifte?

Arbetets värde

Ibland kan det tyckas som om socialdemokraterna och moderaterna ligger sysselsättnings- och näringspolitiskt nära varandra eftersom båda betonar vikten av arbete, sysselsättning och jobb av alla slag. Men riktigt så är det inte.

Moderaterna har i och för sig under Reinfeldt sökt sig mot en välfärdsomfamnande liberalism som närmast konkurrerar med folkpartiets gamla stöttepelare socialliberalismen. Men den förflyttningen är endast halvhjärtad. Moderaterna förespråkar en ekonomisk politik där företag avkrävs ansvar, där individer förväntas försörja sig själva och där själva företagsamheten är samhällets motor. I grund och botten finns där ett avståndstagande från staten och statens möjligheter att gripa in i ekonomin. Och det är företagande och arbete som är de centrala drivkrafterna.

Som jag ser det står två ekonomiska modeller mot varandra, och att vissa begrepp eller medel är gemensamma innebär inte att de ideologiska rötterna är desamma. Den modell som moderaterna och regeringen i huvudsak förespråkar innebär en strikt arbetslinje. Vilket arbete som helst. Principen är att samhället är uppbyggt av individer vars enskilda insatser kan summeras till en helhet. Ekonomin växer organiskt underifrån. Tilltron till marknadens roll som fördelare av välfärd är odelad och statens roll är att ”titta till” mekaniken. Därmed är det inget konstigt alls att Reinfeldt säger att bilföretagen själva skall sörja för de varslades fortbildning, inte staten. Inte heller att Borg säger att medborgarna skall skälla på bankerna, för bankerna skall tjäna arbetet och företagsamheten, inte vara gynnade själva.

Men i den här modellen så är allt arbete lika bra, bara det är vitt. Arbete genererar skatter, arbete ger människor självkänsla, skapar en vilja att utvecklas, menar företrädarna. Problemet är att den här typen av ekonomi mycket väl kan gå i stå. Om det inte spelar någon roll om en människa dammsuger hemma hos någon annan eller producerar nya kunskaper hos studenter då finns hela tiden möjligheten att det förstnämnda äter upp det sistnämnda. Att utföra lågt betalda tjänster kräver sällan utbildning (läs statliga investeringar) vilket skapar ökad efterfrågan på lättillgänglig, lågutbildad och lågavlönad arbetskraft. En sådan efterfrågan sänker skatteintäkterna (om inte de som tjänar mycket tillåts tjäna kopiöst mycket mer än idag) och drar undan möjligheten att investera i t ex statlig utbildning. Om varje person som ö h t kan utföra något arbete också skall arbeta krävs en generös och växande arbetsmarknad på bredden med låga krav på produktivitet och med låga löner. I vissa fall kan det bli som i USA att var och en får ha två eller tre arbeten för att kuna försörja sig och sina barn.

Om staten istället styr in ekonomin mot sådant som kräver tröskelkostnader så finns möjligheten att ekonomin utvecklas och istället växer på djupet i termer av ökad differentiering och förfining. Att utveckla nya produkter för energisparande, att öka antalet forskarutbildade gymnasielärare eller att förfina tekniken för styrning och kontroll av logistiska transportsystem är saker som kräver såväl lång utbildning, höga initialkostnader och en viss morot i termer av möjliga marknader (läs statliga krav på sådana produkter). Visserligen kan det få till effekt att en del av arbetskraften periodvis finns i fortbildning eller att en del måste sysselsättas i olika samhällsfinansierade former, men på det sättet kan ändå den individuella nyttan av ett arbete tillgodoses utan att individen utsätts för ett ekonomiskt tvång. Förutsatt att övriga delar av ekonomin växer kommer skatteintäkterna att understödja möjligheterna att utveckla en alternativ arbetsmarknad inom den sociala ekonomin.

En på djupet växande ekonomi har betydligt större möjligheter att klara sig i den globala konkurrensen än en ekonomi som prioriterar individuell förmögenhetstillväxt och att var och en har ett arbete oavsett kvaliteten. Tyvärr verkar det inte som om dessa skillnader artikuleras i någon särskild utsträckning i den dagspolitiska debatten.  En ideologisk diskussion kräver lite mer än att konstatera att båda sidor prioriterar ”arbetet”.