afrikansk politik

Störtade diktaturer skapar oro bland sköra afrikanska stater

Att internationell politik är komplicerad kan vi se i Mali just nu. Grupper av sedan länge oppositionella mot regimen i Bamako bland folkgruppen tuareger i norra Mali fick oväntad hjälp av likaledes oppositionella med mer islamistiska böjelser och plötsligt var halva Mali i rebellernas våld. Införandet av ett religiöst styre ledde till protester och flykt från befolkningen, tuaregerna ”kördes över” och kom att lämna de nya vännerna som uppenbarligen ville något annat än tuaregerna. Tuaregbefolkningen som lever i gränslandet mellan Mali och Algeriet vill ha en egen stat, men inte riktigt på det sätt som nu blev fallet.

När rebellerna såg ut att tränga allt längre söderut mot huvudstaden Bamako valde Frankrike att ingripa, trots att den långsamma processen med att samla en internationell styrka ännu inte nått ända fram. Det är ju inte första gången Frankrike agerar så här, men denna gång är det inte för att skydda franska intressen utan för att upprätthålla den territoriella integriteten hos Mali. Varför bryr man sig om det då? Jo, därför att Frankrike (och både grannländer och övriga västländer) ser ett hot om politiska islamister kan beredas plats i norra Afrika och kan skapa ett band av fästen mellan Atlanten och Indiska oceanen.

Bakom utvecklingen ligger paradoxalt nog i stor utsträckning störtandet av den libyska diktaturen. Khadaffi hade en enorm mängd s k legosoldater från övriga afrikanska länder i sin sold. Större delen av dessa kastades ut i en högst osäker framtid och var lätta att rekrytera för de rörliga grupper av rebeller som önskar skaffa sig fördelar eller kullkasta befintliga regimer och som återfinns i Sahara- och Sahelområdet. En mängd unga män utan egentliga politiska mål och vars enda kompetens är att strida och utföra våldshandlingar enrolleras enkelt av ledare som med religiös/politisk/militär auktoritet som kan försörja dem och/eller ge dem möjligheter att försörja sig själva (läs: plundra). Vi såg exempel på samma typ av konflikt i Tchad 2008. Även då ingrep Frankrike snabbt, med visst bistånd av Sverige i en EU-operation som blev fördröjd och därmed inte särskilt operativ. Om Frankrike nu tillsammans med de afrikanska grannländerna lyckas kasta ut de islamistiska rebellerna ur Mali kommer de istället att befinna sig i Niger, Mauretanien, Algeriet, Burkina Faso och andra nära grannländer. De sköra staterna i denna del av Afrika har således blivit offer för en i grunden positiv destabilisering av Nordafrika. Att dessa grupper mycket väl också kan komma att påverka framtiden i Tunisien och Egypten bör man inte blunda för.

De enkla lösningarna är således sällan särskilt enkla. Något givet svar har jag inte, men min övertygelse är att för att verkligen komma tillrätta med den politiska labiliteten i länderna i södra Sahara krävs dels en internationell styrka och dels ett utökat internationellt bistånd för att stödja den snabba ekonomiska och politiska utveckling som redan har tagit fart i flera afrikanska länderna.  Sverige lyser med sin frånvaro i dessa frågor.

Om förklaringar till bristen på demokrati i arabvärlden

Kan bristen på demokrati i arabvärlden förklaras genom den motsvarande bristen på lokal religiös finansiering? Ja, ungefär så tonade frågan fram vid det forskningsseminarium jag deltog i för ett par dagar sedan. I grova drag driver Rasmus Broms och Bo Rothstein i sin uppsats ”Why No Democracy in the Arab-Muslim World? The Importance of Temple Financing and Tax Farming” att en tänkbar förklaring till demokratiseringen i nordvästra Europa hänger samman med hur 15-1600-talets religiösa församlingar finansierade sin verksamhet. I de protestantiska länderna organiserade lokala församlingar olika typer välfärdsverksamhet som finansierades via medlemmar och aktiva.

Det fanns alltså ett lokalt och personligt engagemang i den fattigvård och den verksamhet som pengarna skulle räckta till. Detta, menar Broms och Rothstein, leder i sin tur till att medlemmarna vill utkräva ansvar för förvaltande av deras pengar. En process som skapar krav på representation, revision och rotation i ledarskapet. En sådan mekanism skulle kunna vara ett steg mot ett demokratiskt styrelseskick.

I arabvärlden (notera inte islamska länder utan just arabvärlden) finansieras istället religiös verksamhet via s k waqfs, alltså en slags familje- eller personbaserade ”stiftelser” som delar ut pengar till t ex välgörenhet, skolor eller sjukvård. De som får pengar kan inte ställa någon till ansvar då den välfärd de får del av inte finansieras av egna pengar utan kommer som gåvor ”uppifrån”. De lokala gemenskaperna befinner sig därför snarare i tacksamhetsskuld till de familjer och släkter som kontrollerar dessa s k waqfs.

Slutsatsen är att det nordeuropeiska sättet att organisera religiös verksamhet och välfärd – religiös organisering av välfärd och utbildning föregick ju nationsbyggandet i Europa – främjar övergången till demokrati medan det sätt som är frekvent i arabiska länder missgynnar en sådan övergång. Mekanismen är finansieringen och vilka olika konsekvenser denna får för samhällsbygget.

I SvT:s Uppdrag granskning onsdagen den 2 februari berättade man igen historien om hur moskéen som är under byggnad på Hisingen i Göteborg finansieras, nämligen via pengar från Saudiarabien. Om detta sker från något som motsvarar en waqf framgick inte, men det är alltså en finansiering av religiösa verksamhet som sker ”uppifrån” och inte lokalt. Ansvarsutkrävande eller kontroll genom representation, revision och rotation i ledarskapet blir då knappast aktuellt på ekonomiska grunder.

Min erfarenhet är att frikyrkoförsamlingar skiljer sig från vad som förr var statskyrkoförsamlingar genom att de förra finansierades (på den tiden) helt via frivilliga gåvor medan Svenska kyrkans församlingar finansierades i större utsträckning via statsmedel. I de flesta frikyrkoförsamlingar fanns också en stark demokratisk tradition med styrelser, revisioner och rotation på de ledande posterna. Församlingarnas årsmöten kunde vara stormiga tillställningar där ledarskap och verksamhet utvärderades. Debatter om vad som borde prioriteras var vanliga. I de svenska kyrkovalen brukar det vara svårare att engagera medlemmarna och den demokratiska processen har också kommit betydligt senare än i frikyrkan.

Jag tror att Broms och Rothstein är något intressant på spåren. Egna bidrag till gemensam välfärdsfinansiering, krav på redovisning och val av representanter, vilket innebär både att jag kommer att bytas ut och att vem som helst i gruppen kan väljas är kanske demokratins frö? Ser vi ett återupprättande av folkrörelsen och lokalsamhället som demokratins grundval på bekostnad av expertis och ledarskap?

Revolten i Nordafrika och journalistikens värdegrund

Revolten i Nordafrika sprider sig från Tunisien till Egypten och även i Jordanien, Algeriet och Libyen har det förekommit protester och demonstrationer mot regimen under den senaste tiden. Att tillgången till sociala medier och till internet är en viktig förklaring till upprorets styrka och spridning är odiskutabelt. Vilken betydelse och effekt den kommunikationsteknologiska utvecklingen får på längre sikt i dessa delar av världen är svårare att uttala sig om. Rapporter, bilder och videoklipp strömmar oavbrutet från vad som kan kallas medborgarjournalistik – alltså valiga människor som ser som sin uppgift att sprida nyheter, information, kunskap och åsikter via mobiler och datorer.

Här i Sverige läser jag – och säkert många andra – gärna journalister som Bitte Hammargren för att tolka och förstå vad det är som händer i Maghreb, lyssnar på pålästa och kunniga journalister på BBC eller fransk TV samt tar del av experter och analytikers bidrag. Vi vill ju inte bara veta vad som händer i rent empirisk mening utan också förstå. Som Arne Ruth så klokt sa i dagens Medierna så kräver nyhetsvärdering en värdeståndpunkt. Han undrade varför morden på en guvernör som motsatte sig landets islamisering inte fått någon uppmärksamhet i Sverige samtidigt som BBC World bedömde det som en mycket stor nyhet.

Ruth vill se en mer subjektiv journalistik och går till storms mot konsekvensneutralitet och naiv tilltro till objektivitet. Händelserna i Nordafrika illustrerar tydligt hur omöjligt det är att förhålla sig neutralt till nyhetshändelserna – sådana försök innebär att man reducerar sig själv till en registreringsapparat och en sådan har inte medborgarna i Sverige någon glädje av. Personligt tolkande journalistik som drar ut konsekvenser och diskuterar förutsättningar för olika händelser, det är vad Ruth förespråkar. Medborgarjournalistiken är en viktig byggsten i en sådan tolkande journalistik. Men om den rapporteringen inte tolkas och sätts i ett sammanhang så fyller den bara på det kontinuerliga flöde av enstaka händelser som dränker våra medier idag.

Borde journalistiken förhållit sig neutral till Berlinmurens fall, till upptäckterna i Auschwitz eller till förhållandena i Abu Graib-fängelset eller Francos Spanien? Naturligtvis inte. Det är förmåga till en kombination av moraliskt engagemang och intellektuell skärpa som skapar god journalistik. Att tala om vad som hände på gatan utanför alldeles nyss kan vilken turist som helst göra. Och konsekvensneutralt blir det säkert.

Utländsk rapportering om Egypten kan man läsa här, (franska) här (engelska) och här (engelska). BBCs rapportering finns här.

Islamism och kommunism: Samma hot nu som då?

Historien har sina ironier. När Riksdagen idag debatterar våldsbejakande extremism, på anmodan av Sverigedemokraterna som dock velat prata om våldsbejakande ”islamism”, noterar jag att startskottet för den debatten var en sprängd bil på Olof Palmes gata i Stockholm. Historiens ironi är att den plats där bilen sprängdes i praktiken är samma lilla plätt som den där dåvarande Statspolisen höll utkik efter nordafrikanska terrorister (fast man sa inte så då) under 1950-talet.

I slutet av 1950-talet låg Kafé Algeria på dåvarande Tunnelgatan 17. Där samlades nordafrikanska flyktingar från främst Algeriet – frigörelsekriget mot Frankrike hade pågått i tre år – för att läsa tidningar och få information från och via den algeriska självständighetsrörelsen FLN (Front Libération Nationale). Ägaren till kaféet liksom många av besökarna övervakades av Statspolisen (dåtidens SÄPO) eftersom man fruktade att de skulle utföra våldsdåd i Sverige. De ansågs stå under kommunistisk inflytande, främst från Sovjet, och var dessutom misstänkta eftersom de var utlänningar (de beskrevs som ”arabproblemet”).

Den organiserande hotbilden för Statspolisen var kommunismen. Den algeriska nationalismen var farlig därför att den var en förklädd kommunism, så kan man tolka Statspolisen. Därför missar Statspolisen också helt den organisation som vid denna tid faktiskt utför terrorattentat i Europa i anslutning till kolonialkriget – franska Organisation Armée Secrète (OAS). Denna organisation består av vita fransmän med högerextrema och fascistiska föreställningar, en hotbild som inte riktigt fick plats i den svenska Statspolisens utredningar.

Om detta har jag skrivit i boken ”Främlingskap. Svensk säkerhetstjänst och konflikterna i Nordafrika och Mellanöstern” (Nordic Academic Press 2006). Min medförfattare Ulf Bjereld och jag skriver i ett avslutande kapitel om hotbildernas politiskt styrande betydelse. Istället för avkolonisering, hot mot enskilda flyktingar från kriget och en analys av OAS var det misstänksamhet mot utlänningar, rädsla för kommunism och algerisk terror i Sverige som stod i fokus. Vi skriver ”(H)otbilderna fick styra bort verksamheten från de faktiska hoten, och genom att hotbilden också filtrerade de verklighetsbeskrivningar som gjordes reproducerades de inadekvata hotbilderna” (s 149).

Dåtidens hot var lika globala som islamismen är idag, kommunism, avkolonisering och nationalism var lika spridda som idag islamismen är. Varje tid har sina hotbilder. Informationstekniken gör dock spridningen mindre territoriell. Jag är övertygade om att dagens säkerhetspolis är bättre analytiskt rustade än dåtidens Statspolis. Och jag tror också att dagens medborgare har större insikt om de globala processer och individuella drivkrafter som skapar terrorism än dåtidens accepterade smittometaforer.

Men historien, med sina ironier, länder till viss eftertanke.

Idag 50 år sedan Patrice Lumumba mördades

Idag är det precis 50 år sedan Patrice Lumumba mördades. I det ögonblicket formades en utgångspunkt för Kongo som skulle bli ödesdiger. Jörn Svensson skrev en intressant text om relationen Kongo-Hammarskjöld-Lumumba i Aftonbladet igår.

Hur många av oss pratar om situationen i Kongo idag? Vilket stöd ger vi FN:s aktion i Kongo? Hur många har klart för sig vilken roll den koloniala historien har spelat? Kongo lämnar mig aldrig någon ro.

En initierad men tio år gammal text om Lumumba finns hos BBC.

Själv ägnar jag en respektfull stund åt minnet av en afrikansk ledare som aldrig fick visa vad han kunnat bidra med.

EU ser inte Afrikas möjligheter

I den alltid lika läsvärda tidskriften ”Jeune Afrique” refereras och kommenteras den amerikanske presidenten Barack Obamas resa till och tal i Ghana i juli i år. I sin ledare diskuterar Béchir Ben Yahmed relationen mellan Obamas budskap till Afrika-söder-om-Sahara och det budskap som Kina och Europa sänder.

BBY poängterar att Obama lägger både kraften för och bördan av förändring hos det afrikanska folket självt. Från Kina är budskapet istället att man vill exploatera vad som finns under jorden eftersom Kina har ”dollar och arbetskraft”. Europa meddelar allt oftare att man vill ”köpa de produkter som vi har behov av, till vårt pris och att få, alltid till vårt pris, få sälja våra produkter”. Från Kina alltså ett helt a-politiskt budskap som bara handlar om pengar och resurser, och från Europa ett helt a-politiskt budskap som  bara handlar om pengar och resurser. Vad säger då Obama?

Obama riktar sig till Afrikas unga, talar om hopp och om en framtid som ligger i deras händer. Han talar om starka institutioner, inte starka män, och om en demokrati som presterar mer än ”några val då och då”. Han talar om folket och om att det är dags att lägga kolonialismen bakom sig. ”Afrikaner som kommer till USA lyckas väl, varför gör de inte det i Afrika?” Afrika är rikt på resurser, i alla avseenden, säger han. Vad som behövs i Afrika är stabila politiska institutioner,  infrastruktur, utbildning och hälsovård – med det kan man förändra ett samhälle. Och, menar Obama, allt detta ligger i afrikanska händer.

Tänk om EU och Europa kunde intressera sig för Afrika på ett konstruktivt sätt. I Sverige och många andra europeiska länder är Afrika fortfarande en kontinent med svältande barn och människor utan egna förmågor. EU föredrar att förstärka gränspolisen Frontex framför att stödja t ex den politiska kampen i Västsahara eller oppositionen i Sydafrika. 

Som på alla kontinenter finns självklart lidandet där – men Afrika är framförallt en kapabel, resursstark och livskraftig kontinent.

Val i Algeriet bekräftar auktoritär regim

Idag torsdag hålls presidentval i Algeriet. Ingen tror annat än att president Abdelaziz Bouteflika kommer att få sitta kvar, särskilt som han i höstas i parlamentet genomförde en förändring i konstitutionen som gör det möjligt för honom att bli omvald en tredje gång och ytterligare gånger. Tanken från början var att hålla en folkomröstning om förändringen, men rädsla för att denna skulle bli bojkottad medförde troligen att Bouteflika sökte en institutionell lösning istället.  Oppositionen bojkottar dock dagens presidentval och de presidentkandidater som ställer upp mot Bouteflika är inget annat än staffagefigurer.

Till råga på allt uppger nu Jeune Afrique att flera franska tidningar har censurerats i Algeriet inför presidentvalet. Det är L’Express, Marianne och Le Journal de Dimanche som fått försäljningsförbud eftersom de har artiklar som är kritiska till presidenten och till hur valet genomförs. Bouteflika är i gott sällskap med andra auktoritära regimer som under demokratisk täckmantel utövar ett monolitisk ledarskap där maktstrukturena cementerades för länge sedan, ofta just i samband med ett kolonialkrig. Bouteflika var minister redan i den första algeriska regeringen 1962.

Algeriets har en tung politisk historia, från frigörelse till en auktoritär regim. En gång bidrog Sverige till stödet för den algeriska frigörelsen, som första västland 1959, vilket jag skrivit om i boken ”Sverige och Algeriets frigörelse 1954-1962” och i flera artiklar. En gång var Algeriet ett modelland för tredje världen, med sin snabba ekonomiska utveckling. Men under 1990-talet mobiliserade islamiska radikala grupper oppositionen vilket ledde till inbördeskrig med minst 150 000 döda. Kriget ledde till en allt starkare repression från statsmakten. I dag är Algeriets ekonomi bättre, men det är fortfarande oljan som är grundstommen i tillväxten, en mycket eftersökt olja som håller hög kvalitet. Men förädlingen sker någon annanstans. Algeriet är fortfarande ekonomiskt starkt knutet till Frankrike och EU.

Tyvärr lyckades inte den franske presidenten Nicholas Sarkozy få EU att prioritera Medelhavssamarbetet under sin tid som EU-ordförande. Om det är något länderna söder om Medelhavet behöver så är det goda förbindelser och samarbete över havet – inte minst handlar det om flyktingar och ekonomisk utveckling. Men Sverige vill stänga sin ambassad i Alger!

Och något litet av EU:s ambition att demokratisera borde väl kunna nå fram till Algeriet, Afrikas näst största land med en befolkning vars potential för social och ekonomisk utveckling är enorm.