Alltfler svenska väljare mobiliseras av frågor på en auktoritär-liberal politisk dimension. De huvudsakliga värdena på denna dimension är å ena sidan social kontroll, familj, lag och ordning, disciplin, hierarki, tradition och exkludering och å den andra tolerans, alternativa livsstilar, upplösning av förgivettagna kollektiv, normbrytande och acceptans. Om den bild av svenska folkets val står sig som vi har så här morgonen efter så är framgången för Sverigedemokraterna och för Feministiskt initiativ (ja, det är en framgång trots missad riksdagsrepresentation) den absolut viktigaste förändringen i svensk politik.
Att övriga partier gått tillbaka eller i princip stått still visar att den mobiliserande effekten i årets valrörelse har handlat om den liberal-auktoritära dimension som jag beskrev ovan och som i europeiskt sammanhang kallas GAL-TAN – dvs å ena sidan Green-Alternative-Liberal och å den andra Tradition-Authoritarian-Nationalism.
Det svenska partisystemet har efter Alliansregeringens tillträde genomgått en förändring inte bara genom att vi fått ett nytt parti (Sverigedemokraterna) i Riksdagen utan också genom att den i Sverige helt dominerande vänster-höger-skiljelinjen fått en seriös utmanare. Fördelningspolitik och ekonomisk makt har inte förmått engagera eller mobilisera nya väljare och rörliga väljare, men det har nationalism och sexuell identitet som politiska värdefrågor.
Svenska väljare är kanske de mest individualiserade i världen och har nu lagt sina röster i ett mönster som speglar just detta. Men tyvärr innebär det också allt större svårigheter att förverkliga den folkvilja som är demokratins grundval. Risken finns att allt fler väljare blir besvikna under mandatperioden då den stora mängd kompromisser som måste till gör det svårt att hålla rak ideologisk kurs för något parti.
Såhär några timmar efter vallokalens stängning är det svårt att säga något bestämt om förklaringen men några hypoteser, grundade i olika samhällsvetenskapliga teorier, kan i alla fall ställas upp först långsiktiga och därefter alltmer situationsbetingade:
1. Alliansregeringen skapade en enda gemensam position för borgerligheten, högersidan i partisystemet krympte därmed ihop och gav utrymme för nya schatteringar.
2. Alliansregeringen gick mot mitten på vänster-höger-skalan och betonade liberala värden i betydligt större utsträckning än vad fyrklövern i sig själva egentligen representerade.
3. Socialdemokratin lyckades inte förnya sig efter Mona Sahlins misslyckade val 2010, ett misslyckande som skylldes på en för stor högersväng men som idag snarare är etablerad politik, något som öppnade för nya rörelser till vänster.
4. Socialdemokratin parkerade sig så nära mitten man vågade, särskilt retoriskt, i syfte att locka över besvikna mittenväljare vilket innebar en suddig profil gentemot regeringen. De stora alternativen befann sig därmed båda på mitten av vänster-höger-skalan.
5. Svenska väljare uppfattar inte längre valet av politiskt parti som en fråga om politisk identitet utan som ett val mellan olika varumärken och politiken som en verksamhet för politiker och inte som auktoritativ värdefördelning av samhällets gemensamma resurser.
6. Statsminister Reinfeldt öppnade dammluckorna för invandringsfrågan genom sitt tal den 16 augusti, särskilt som han betonade att invandringen tog det ekonomiska utrymmet för nya reformer, något som mobiliserade väljare kring dimensionen öppenhet/nationalism snarare än kring ekonomi/välfärd.
7. Regeringsfrågan tycktes tidigt avgjord och valrörelsen handlade nästan enbart om förtroende för olika regeringskonstellationer, samt om taktiska avgöranden mellan blocken, och skapade därmed stort utrymme för Sverigedemokraternas politiska agerande samt för FI:s starka mobilisering efter EU-valet.
8. Mediernas bevakning av valrörelsen gjorde politiken till en tävling och detaljfrågor kring politiska medel tog plats från de djupare ideologiska frågorna.
I allmän mening uppfattar jag att valresultatet är ett kvitto på de allt svagare – för att inte säga brustna – länkarna mellan medborgare och partier som jag och Ulf Bjereld tidigare beskrivit i vår trilogi om den kommunikationella revolutionen, t ex i ”Den nödvändiga politiken. Makt och motstånd i en individualiserad tid” (2011).
Läs också vad jag skrev om det nya partisystemet i juni, efter EU-valet.
VÄNSTRA STRANDEN 
Men allvarligt. man kan inte påstå att alliansen ligger i mitten i det ekonomiska frågorna. I kommunikationen och PR-n ja. Men inte i verkligheten. 2006-2014 markerar den brutalaste högerregeringen i landets historia. I fördelningspolitiken och i kampen mellan arbete och kapital ( arbetsrättsliga förändringarna ÄR större än folk verkar fatta). ATt sen alla i eliten verkar leva kvar i fluffet om att den svenska modellen lever, det ökar ju på avgrunden.
Konsekvenserna rent materiellt ÄR på höger vänster skalan.
Marie, jag tycker att du har helt rätt och frågan blir då i vilken utsträckning partierna bör anpassa sig till den nya politiska skalan. Är höger/vänster dikotomin överspelad finns det ju helt nya möjligheter för partierna att ta ut svängarna utan att sitta fast i gammal retorik. Det torde ju också finnas utrymme för nya blockbildningar. Eller tror du att detta är en farlig utveckling att i allt större utsträckning prata om värderingar och identitet än skattesänkningar och välfärd?
Eller också kanske det är så att det politiska etablissemanget i allt högre utsträckning består av folk i samma socioekonomiska position och som bara förmår profilera sig mot varandra i värdefrågor?
Alternativt: väljarna blir alltmer medvetna om att de ekonomiska besluten fattas nån annanstans och därför röstar efter andrahandsfrågor som de är fullt medvetna om är andrahandsfrågor.
Dvs det är inte medborgarna som blir mindre intresserade av ekonomiska frågor, utan det politiska systemet som allt mindre klarar av att hantera dem. Dvs medborgarna är nog så medvetna om, och nog så negativt inställda till, den ökande ojämlikheten men har tappat tron på att man kan hantera den på nåt meningsfullt sätt genom att rösta.
Till slut kommer politikerna att triangulera värdefrågorna också, och då kommer vi att rösta efter partiledarens utseende eller färgen på hans slips.
Daniel: Ibland är det som syns och det som görs inte samma sak. Mitten är här i relativ mening, inte absolut.
Robert: Jag tror att det är sämre att politiken handlar om livsstil än om ekonomi, ja. Fortfarande är de avgörande skiljelinjerna i vårt land (och i de flesta andra industrialiserade länder) just en fråga om arbete och kapital (Lipset/Rokkans vokabulär). Staten är fortfarande den som håller i fördelandet av de materiella resurserna och det är därför denna fördelning bör vara i centrum. I en annan tid och en annan värld kunde det absolut vara annorlunda, men inte här.
Jan: Nej, de flesta väljare röstar ideologiskt men det är partiidentifikationen som är så mkt lägre idag. Vi väljer om vid varje val, eller, många gör det. Och utbudet av partier är större idag.
VS
Jo för all del, M och S har ju många kärnväljare kvar – tillsammans över hälften av väljarna. Men de blir allt färre. Och allt äldre, tror jag. Allt fler ger upp, åtminstone de som har röstat på tidigare fördelningspartier, eftersom de ser att det inte lönar sig. De är inte fördelningspartier längre. De har underordnat sig TINA-syndromet.
Och det är det som är problemet, inte att väljarna inte bryr sig om fördelningsfrågor.