Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund är en politikens estradör. Han behärskar scenen i Almedalen och hans cirkusliknelser om oppositionen skulle lika gärna kunna gälla honom själv, han dompterar oss åhörare, får oss att skratta på rätt ställe. Men, bortanför humorn och skämtsamheten finns det i årets Almedalstal en ny riktning. Visserligen anknyter Hägglund till sitt för några år sedan lanserade begrepp ”verklighetens folk” men dominerande i talet är det mer djupgående ideologiska anslaget. Och det är en svensk socialkonservatism som formuleras. Äntligen, skulle jag vilja säga. Min uppfattning är att det finns plats för ett socialkonservativt parti i Sverige och även om Sverigedemokraterna nu lagt beslag på termen tror jag det är mer sannolikt att kristdemokraterna kan ge termen ett ideologiskt trovärdigt innehåll.
Göran Hägglund skriver i dagens SvD om sina tre paroller – Solidaritet utan socialism, Frihet utan egoism och Jämlikhet utan likriktning – som han menar varit tongivande får honom under en längre tid. Tyvärr har han inte offentligt formulerat en ideologisk grund med dessa begrepp förrän nu. Hägglund lyfter fram samhällsgemenskapen i kontrast till staten. Nu fattas bara att han också lyfter motsättningen också till marknaden, där ”gemeinschaft” (gemenskap) aldrig kan ersättas av ”gesellschaft” (ung. marknad, samhälle) för att använda den tyske sociologen Ferdinand Tönnies begrepp. Sent skall syndaren vakna heter det ju, och vi får hoppas för kristdemokraternas skull att det inte är för sent.
Kristdemokraterna har under lång tid markerat att man inte är ett liberalt parti, och det är bra. Svensk politik behöver röster som inte som en ryggmärgsreflex säger sig vara liberala och svensk borgerlighet behöver ideologisk mångfald. Men jag tycker mig också se en konstruktiv socialkonservativ ideologi, avsedd för svensk kristdemokrati, ta form i Hägglunds tal idag. Flera tecken har synts tidigare men kanske är det moderaternas tydliga ställningstagande för individualismen och staten som individens bäste vän genom begreppet ”statsindividualism” som fått lite fart på den ideologiska kreativiteten hos kristdemokraterna.
Att Göran Hägglund också tog ställning för ett delat barnbidrag, delad pensionsintjäning och stöd för att hantera det ekonomiska underhållet, i de fall föräldrar skiljer sig medan barnen är föremål för gemensam vårdnad var en nyhet åtminstone för mig.
Någonstans mellan raderna anar jag att kristdemokraterna håller på att hitta hem till en europeisk socialkonservativ familj och lämna de mer moral- och kulturkonservativa kretsar där partiet gärna placeras av andra. Visst finns det plats också för moralfrågor i socialkonservatismen – liksom i socialdemokratin eller socialliberalismen – men de är inte tillräckliga för ett politiskt parti som vill mobilisera och genomföra samhällsförändringar som ger avtryck.
VÄNSTRA STRANDEN 
Du kan väl inte på allvar mena att KD skulle vara ett konservativt parti?
Göran Hägglund är bättre än partiet som skulle kunna vara ett meningsfullt socialkonservativt alternativ. Jerzy Einhorn på sin tid i Kd lyfta fram de kroniskt sjuka och vården på ett unikt sätt (prioriteringsutredningen).
Men min erfarenhet är negativ av KD. Jag ställde i min naivitet upp på landstingslistan 2006 lockad av mer resurser till äldrevård och psykiatri men blev besviken. När jag sedan väldigt snart mötte aktiv homofobi i partiet tog jag tack och lov avstånd.
Göran Hägglund är mycket bättre än partiet och har humor och distans till sej själv. De värdekonservativa har i stort stärkt sin ställning sen den korta tid jag var med i partiet. Denna gruppering liknar mer amerikanska kristna högern och har delvis värderingar som teapartyrörelsen. Inom KDU finns verkligt otrevliga konservativa värderingar och nyliberalism.
Kd tror jag har dystra framtidsutsikter och kan komma att ramla ur riksdagen.
Som vanligt – fagra löften – men vad blir det av det ❓
Kul att du uppskattade Görans tal! Blev själv mycket imponerad. Blir lite överraskad över kopplingen till socialkonservatismen, men bra att du lyfter begreppet i en trevlig kontext. Kom bara ihåg att det inte är helt okontroversiellt i partisammanhang. Jag ser gärna att KD går mer åt CDU/CSU-hållet och tror att vi kan locka många från framför allt moderaterna med det. Stadsindividualism är ju faktiskt inte något allmänborgerligt.
Med tanke på vilka epitet det slängs med här (Benny Fhager; liberalkonservatism är kanske en trevligare sammanfattning av det du vill formulera) känner jag att jag inte heller behöver ta det försiktigt med begreppen. En sak i texten regerar jag på framför allt utifrån mina erfarenheter av så kallade ”sant traditionalistiska” katoliker. Är det inte ideologisk nationalism att sätta samhällsgemenskap mot kapitalism? Det känns som att man lätt kommer in på strömningar som förordar korporativism, klassgemenskap, protektionism et.c. om man har den synen på samhället. Där företagen ”lånar” arbetare och naturresurser från folket/nationen/staten etc. och förväntas ge tillbaka det som staten/folket vill ha. Och då är vi to.m. bortom SD:s populism.
Zeth: Visst kan katolsk konservatism slå över i nationalism, men samtidigt är katolicismen i sig övernationell. Däremot inspirerades många proto-fascistiska grupper i början av 1900-talet i sin nationalism av en katolsk konservativ syn på människan och samhällsgemenskapen (organisk samhällssyn m m). Men i kombination med demokratiska ordningar behöver socialkonservatismen absolut inte leda till sådana avarter. I katolska länder som Frankrike och Tyskland är de katolska idealen mer grundläggande och omtolkas ständigt av nya partier och grupper. Gaullisterna förespråkade ju t ex arbetarstyrda företag med korporativism som grund, något som inte alls var fascism utan snarast en form av vänster/arbetar-gaullism.
VS