Alltför partilojala företrädare?

Är det farligt att vara alltför lojal med sitt parti? Ja, jag tror att i vår individualiserade tid med fokus på autenticitet och personlighet så är kärleken till partiet något som kräver allt större distans, särskilt för dem som är partiernas frontfigurer.

För några veckor sedan fick moderaternas partisekreterare Sofia Arkelsten lämna sin post. Cecilia Garme skrev klokt att Arkelsten var alltför lojal med sitt parti. Arkelsten ville visa hela världen att hennes parti hade stått för allt som var gott och bra i historien, inklusive den allmänna rösträtten och motståndet mot apartheid i Sydafrika. En del kan nog skyllas på dålig allmänbildning, men det mesta är nog ett uttryck för en lojalitet med partiet som kan jämföras med politrukens. Arkelsten hånades bl a genom twitter-hashtagen #stuffmoderaternadid där man föreslog att moderaterna var först på månen eller uppfann glödlampan. På samma sätt har vi nu sett socialdemokraternas utrikespolitiske talesperson Urban Ahlin släpa sitt parti i smutsen för att inte förknippas med Sverigedemokraterna. Ahlins övertaktiska ambition ledde till spott och spe från både partivänner och kritiker. Annie Lööf är en annan person som lyckats trampa i klaveret genom sin önskan att vara lojal med sitt parti. Lööf förknippas allt oftare med ideologiska floskler. Även Lööf råkade ut för förlöjliganden när hon i lördagsintervjun inte tycktes känna till EU:s vapenembargo mot Kina och heller inte kunde klargöra att Kina är en diktatur, detta trots att hennes budskap har varit just tydlighet. En kommentar jag hörde (tyvärr glömt namnet) gick ut på att Lööf var så intresserad av att diskutera ideologi att hon glömmer bort att en regering regerar och verkställer politik. Lööf ville lyfta centerpartiet genom att vara tydlig och tala om frihet, förnyelse, modernitet och växande människor men vilka konkreta politiska förslag detta leder till är ganska osäkert.

Jag tror att både Arkelsten och Lööf är alldeles för upptagna av ideologi och alltför besjälade av sitt parti för att i längden verkligen utveckla sina partier. Ahlin å andra sidan är alldeles för taktisk och rättfärdigar sitt partis agerande i mer eller mindre varje avseende. Inte heller det tror jag utvecklar partiet.

I vår tid när medborgarna är alltmer självständiga i sina partival, begrundar och väljer och väljer om, är aktiva i olika frågor via nätet, föräldragrupper och tillfälliga aktioner så måste nog partiföreträdarna visa både mer personlighet och mer integritet än förr. Det räcker inte att vara representant för sitt parti. Det kritiska medvetande och problematiserande syn på sanning och verklighet som vi fostrats in i genom post-materialism, post-modernitet och post-sekularitet förväntar medborgarna återfinna också hos partierna.

Om partierna skall överleva som kanaler mellan medborgare och politikens institutioner måste de allt färre partipolitiska profilerna ha lite mer att komma med än tomma fraser, ideologiska principer och taktiska överväganden.

 

About these ads

2 comments

  1. Lööf känns hysterisk. Jag gissar att hennes bana som partiledare blir ganska kort. Ett sådant tonläge som hon har kan aldrig hålla i längden. Hon borde varva ner lite och komma ner på jorden, kanske lyssna lite på vad partiets rötter anser. Nu har Centern avlägsnat sig *väldigt* långt från den position man hade på 70-80-talen, dvs. Centerns storhetstid. Det är nog inte alltid så lyckligt. Ta till exempel kärnkraftsfrågan, som väl Federley lobbade igenom att C skulle byta fot i — hur smart var det? Nu visar undersökningar att en majoritet av svenska folket vill avveckla kärnkraften. Jaha, ska Centern byta åsikt igen nu då? Hur trovärdigt blir det här med att vända den dagspolitiska kappen efter opinionsvinden hela tiden? Det går ju knappast att ändra sig tillbaka igen nu, utan att förlora all trovärdighet. Bekymret kanske i och för sig blir litet, för efter nästa val så kan nog Centern ändra sig bäst de vill utan att få allt för stor mediebevakning på sig — för att de inte längre utgör någon politisk kraft.

  2. Ligger mycket i det. Fast moderaterna har väl som ambition att också förändra Den politiska historieskrivningen. Lätt att gnälla på politiker. Tufft jobb.

Kommentarer inaktiverade.