Lika måna som en del är om att distansera sig från Anders Behring Brevik och hans föreställningsvärld, lika måna är andra om att kleta fast honom vid motståndaren. Och, kanske viktigast, väldigt många kommentatorer och skribenter menar att han ger uttryck för den ena eller den andra stora/grundläggande/genuina ideologin efter den andra. Han skall ses som ”nedsänkt” i den ena eller andra ideologiska strömningen och därför förstås som en uttolkare eller exponent för dessa strömningar, alternativt för vår tid överhuvudtaget. Det enda som skiljer honom, menar man, från alla dessa andra inom de olika strömningarna är att Anders Behring Breivik tog till våld.
Jag tror inte på dessa tolkningar. Jag finner dem inte övertygande dels för att alla de olika tolkningarna inte kan vara sanna samtidigt, dels för att de alla enligt min uppfattning ger en intellektuell prägel åt dådet som leder till felaktiga slutsatser.
I dagens DN menar journalisten och författaren Henrik Arnstad att Breivik är klassisk ”fascist”, i Studio Ett i går menade chefredaktören och författaren Göran Greider att Breivik är en produkt av ”kulturkonservatismen” och att övriga och kulturkonservativa borde ta avstånd från hans idéer och i dagens GP säger genusforskaren Jörgen Lorentzon att Breivik ”hatar kvinnor” och skall förstås ur ett anti-feminint perspektiv (ej på nätet).
Jag är väl medveten om att jag vare sig är läkare eller anhörig till de döda, men jag tar mig ändå friheten att mot bakgrund av lång verksamhet med att analysera idéer och ideologier hävda att analyserna ovan ger Breivik alldeles för stor roll och tillmäter honom en intellektuell nivå som han troligen inte har. Det han har är beredskapen att omsätta idéer i handling, han var beredd att döda. Och det för en bisarr samling idéer som han samlat ihop från olika källor och olika kontexter. Breiviks oförmåga till analys syns i den brist på begränsning och krav på fullständighet som gör manifestet till tusentals sidor. Hans grundläggande unikhet är att han var tillräckligt störd i sin relation till andra människor för att sätta ett massmord i verket.
I min tolkning är Breivik en av alla dessa män som tror sig ha ett uppdrag, en mission eller en vision om en ny värld, en ren och återfödd värld som motsvarar deras verklighetsfrämmande idéer om livet självt. Dessa människor är inte kapabla att leva ett liv såsom det ter sig för de flesta av oss. Den världen är smutsig, ofullkomlig och vag. Deras idé om livet är att allt skall vara kontrollerat och exakt. För mig är detta en personlighetsstörning, både i form av en empatistörning och i form av en bristande förmåga att förstå sin egen roll. Jag menar att Breivik antagligen delar denna personlighet med mördaren i Toulouse, med de som planerade ett dåd mot Jyllandsposten och med den svenske självmordsbombaren i Stockholm.
Notera också Breiviks egna referenser till dataspel och TV-filmer. Han säger att han blev förvånad över offrens beteenden, han hade inte sett något sådant på TV eller i dataspel, menar han. Enligt egen uppgift hade han tränat sig inför uppgiften genom dataspel. Och att han hade musik i öronen (och möjligen droger i blodet) när han mördade de oskyldiga på Utöya pekar på att han ser sig själv som en action-hjälte i ett spel. Han har identifierat sig med en fantasifigur och internaliserat beteendet så att han i verkligheten kan göra det som han (enligt egen utsaga) vet är fruktansvärt.
Det är alltid fråga om män, män med en begränsad förmåga att föra ett intellektuellt resonemang, män utan riktigt fotfäste i sina egna liv och män som griper tag i och mer eller mindre ”samlar” på idégods. De vill gärna framställa sig som delar av en stor organisation, i vilken de har en plats och en roll. På detta sätt kan deras egna liv få lite styrsel. Genom en hjälteinsats skall de göra det som ingen annan vågar/kan/vill och på så sätt rädda världen. Vi kan nog alla minnas möten med sådana män, oavsett att de inte har varit lika extrema som Anders Behring Breivik. Det är inga trevliga minnen.
Att ge de idéer som dessa personer ger uttryck för rollen av stora ideologier, eller att t o m hävda att dessa personer själva verkligen är intellektuellt förmögna att utveckla och analysera ideologiska strömningar, är att ge dem alltför stor roll. Visst är det frestande att försöka klistra Breivik på motståndaren, eller se honom som uttryck för de idéer som man själv fruktar för att på så sätt rättfärdiga den egna analysen. Men vi bör avstå från det. Breivik är, liksom de flesta terrorister, känsliga för strömningar i tiden. Idag blir det mångkultur eller islam. I en annan tid något annat. Vad vi bör betänka är vilken politisk kontext vi själva skapar. Där har vi alla ett ansvar.
Anders Behring Breivik är – såvitt jag kan förstå – helt tillräknelig i lagens mening. Låt oss undvika att Breivik får en roll han inte förtjänat. För mig är han en politisk massmördare, och en djupt störd sådan, det som vi vanliga lekmän kallar en psykopat.
VÄNSTRA STRANDEN 
Breivik är en produkt av en lång kulturell utvecklingslinje, fast rotad i den europeiska historien. Dessutom är han ond. Själv tolkar han sin ondska som nobel, god osv. vilket kan ses som typiskt för riktigt onda personer.
mmm. Givande att läsa. Men man måste se den idéhistoriska sammanhanget. Och sammanhanget mellan en viss tid – inte i betydelsen tidsanda utan snarast i sociala-ekonomiska förhållanden som förutsättning för idéer- och en viss person.
Arnstads artikel var därför klockren. Sen att Breivik har plockat lite här och där: det spelar mindre roll. Snarast ett uttryck för att han varvat upp framför datorn. I ensamheten skapas monster om man så vill. Modern högerextremism är ju inte heller direkt konsekvent: vad som är fiende idag är allierad imorgon, det lanseras nya begrepp och ideologisk fernissa stup i kvarten.
Om man bortser från det rättspsykiatriska , så är Breivik inte mer störd än valfri ideolog i fascistisk stormtrupp på 30-talet. Det där psykopatspåret leder vilse. Han är en politisk terrorist som visste precis vad han gjorde.
Något borde det ligga i att vissa ”extrema ideologier” tycks vara mer våldsbenägna än andra. I Europa står t.ex. nationalister för den absoluta merparten av våldsdåd. Vad beror sådant på? Att nationalistiskt våld så att säga gjorts rumsrent i och med att alla nationer har militär? Eller finns det andra orsaker?
Sammanfattning: ”ABB är en produkt av en lång utvecklingslinje, han är ond, han har plockat lite här och där men det spelar mindre roll för det gör högerextremismen alltid eftersom den är en fernissa, ABB är inte mer störd än valfri fascistisk ‘ideolog’ på 30-talet.” Dessa resonemang ovan bygger på på att man redan från början definierat ABB som det man sedan försöker argumentera för att han är.
Jan: Ja, kopplingen mellan våld och extremism är intressant. Den handlar nog mindre om militär makt än om att extrema idéer i allmänhet förutsätter att idéerna/princierna är viktigare än individen, man tillmäter inte individer något okränkbart värde. Men att en individ skall gå från princip till handling är ett stort steg och kräver också – tror jag – en störd personlighet i så måtto att man kan undertrycka instinkten att inte döda. Soldater tränas ju i detta, så i den meningen har förstås militarism och våldsdåd samband. Även tanken att strid/soldater/krig är något hjätemodigt är ju en föreställningsvärld som underlättar för våldsdåd, en sådan diskurs är vi alla ansvariga för.
VS
Flera vittnesmål från massakern på Utöya tyder på att Anders Behring Breivik inte var ensam skytt. Massmedia bryr sig inte om dessa vittnesmål. Varför?
Jo, men frågan är varför just nationalistiska ideologier är mer kopplade till våld än andra ideologier. I Europa står nationalister för nästan allt dödligt våld. Blir störda personer oftare nationalister än till exempel anarkister eller kristna eller kommunister eller libertarianer, och i så fall varför?
Eller är det som jag föreslår, att inom nationalistiska ideologier är det mer ”godtaget” att använda våld än inom andra?
Dels med hänvisning till hur stater gör, dels för att nån sorts kärna när det gäller nationalism är att ”vi” har rätt, de andra fel. För andra ideologier finns ju andra kärnor som konkurrerar om uppmärksamheten.