Vapenexport har varit en omtvistad och moraliskt laddad fråga länge i svensk politik. I samband med den s k Boforsaffären genomförde jag en undersökning av argument, perspektiv och teser kring vapenexporten som förekom på ledar-och debattsidor i några av Sveriges då ledande dagstidningar. I april 1989 skrev jag ett PM inom ramen för det forskningsprojekt där jag arbetade som assistent och jag roade mig med att igår ta fram och läsa igenom det.
Inte nog med att jag slås av likheterna i historien – hemlighållandet, speciallösningar och motsvarande länder – utan också av den moraliskt indignerade ton som alltid kännetecknar denna typ av diskussion. Då, för 25 år sedan, rörde det sig om Bofors smuggling av Robot 70 via ett tredje land (Singapore) till Dubai och Bahrein, krut till Iran och FFV som smugglat granatgevär till krigförande länder (bl a Thailand) och sedan också om mutor i Indien för att få ett kontrakt på luftvärnskanoner. Idag rör det sig om ett avtal om nära samarbete med Saudiarabien som utvecklats till en flora av vägar i syfte att bl a bistå saudierna i arbetet med att bygga upp egen vapentillverkning.
Den svenska opinionstrenden avseende vapenexport är idag entydigt negativ. År 2009 visade Ulf Bjereld att fler är för att införa ett totalförbud för vapenexport (37 procent) än de som är emot (32 procent). På tio år hade opinionen svängt. År 1999 stödde 33 procent ett totalförbud medan 41 procent ansåg att det var ett dåligt förslag. Och de remarkabla skillnaderna mellan män och kvinnor håller i sig – 24 procent av männen och 48 procent av kvinnorna vill ha förbud (Bjereld 2010:103). Vapenexporten är den fråga som uppvisat störst könsgap i de svenska opinionsundersökningarnas historia (Bjereld 1998:45). Stödet i opinionen för vapenexporten sviktar.
I mitt gamla PM gick jag igenom 187 ledar- och debattartiklar från Aftonbladet, Svenska Dagbladet, Expressen, Dagens Nyheter och Arbetet. Min övergripande slutsats var att det moraliska perspektivet var det helt dominerande och att indignationen var stor. Men de olika tidningarnas ledarsidor skiljde sig lite åt. Svenska Dagbladet ansåg vapenexporten oundgänglig i svensk försvarspolitik, något som komprometterades av den lumpna smugglingen, medan Aftonbladet betonade att svensk säkerhetspolitik borde skötas av staten och alltså borde Bofors förstatligas. Dagens Nyheter drev linjen att vapenexporten inte skulle ske till de regioner där det fanns risk för krig, en vapenexport till länder utan behov av att använda dem, om man vill vara lite elak. Arbetet drev starkt kraven på ”benhård” kontroll från regeringens sida så att Bofors inte fick hålla på och smussla medan Expressen just gav regeringen skulden för slapp tillämpning av lagen och tonade ner den moraliska aspekten. Jag väljer att citera ett stycke i den avslutande analysen eftersom den tycks ha viss efterklang i dag:
Många tidningar menar att just genom Bofors smuggling så sätts hela vapenexportens existens på spel vilket skadar den svenska säkerhetspolitik. Man anser därför dels att ett mål är att nå fram till klarhet i Boforsaffären (Dagens Nyheter, Expressen) genom utredningar och redogörelser, dels att ett mål är fortsatt trovärdig vapenexport genom ett slut på smugglingsaffärer via bättre kontroll och/eller omprövning av reglerna (Dagens Nyheter, Aftonbladet, Arbete och Expressen). Svenska Dagbladet anser vapenexport vara både mål och medel, genom att den understödjer svensk säkerhetspolitik och genom att den i största allmänhet anses vara oundviklig. Och en fortsatt vapenexport skall ske genom att sanningen om smugglingen hos Bofors kommer fram och att denna affär röjs bort och inte längre komprometterar svensk vapenexport.
De argument som nästan helt lyser med sin frånvaro för svensk vapenexport idag är just de säkerhetspolitiska argumenten, eller försvarspolitiska. Idag är det bara jobb som gäller. Och i något enstaka fall har t ex Sten Tolgfors försökt sig på ett argument som går ut på att man skall påverka mänskliga rättigheter i Saudiarabien på ett positivt sätt, men det kan väl rimligen ingen tro på. Om det vore målet bör det finnas utomordentligt mer effektiva sätt att påverka MR-situationen i Saudiarabien än att hjälpa dem att bygga vapenfabriker.
Jag tror att situationen i vilken debatten förs idag inte bara kännetecknas av att opinionen mot vapenexport har ökat utan hela grunden för den svenska vapenexporten sviktar idag. Frågan kommer också på bordet i samband med den nya stora satsningen på JAS Gripen. Eftersom vår alliansfrihet inte längre är ett signum för Sverige, eftersom den svenska försvarspolitiken inte längre bygger på nationellt folkförsvar och eftersom samverkan med NATO i praktiken sker på så många fronter (samt EU-samarbetet) blir det obegripligt varför just Sverige skall upprätthålla en vapenindustri. Det var oberoendet av andra för att kunna försvara oss själva som var det politiska argumentet – och kanske det enda moraliskt gångbara argumentet. Argumentationen för svensk vapenexport sviktar.
Nu finns bara ett enda argument kvar – att vi är duktiga på vapentillverkning. att våra vapen och vår teknologi håller verkligt hög kvalitet och att vår vapenindustri bidrar på ett tydligt sätt till arbete, välfärd och tillväxt i vårt eget land. Frågan är bara, räcker det argumentet? Fan tro’t säger jag.
Läs mer om vapenexportaffärerna på 80-talet i Henrik Westanders rapport Vapenexport- Svenskt stål biter från 1995.
Och glöm inte Ingvar Bratts insatser i Boforsaffären.
Ulf Bjereld Kön och politiskt våld. Attityder under svensk efterkrigstid Gidlunds, 1998
Ulf Bjereld ”Utrikespolitiken och den svenska valrörelsen” i Holmberg & Weibull (red) Nordiskt ljus, SOM-institutet 2010, Göteborgs Universitet.
VÄNSTRA STRANDEN 
Hej Marie om mitt konstiga namn ringer vagt bekant så beror det på att jag hade dig på några seminarier i statsvetenskap för ett gäng år sedan. Trevligt att du engagerar dig i frågan om saudivapnen. Ett land som har dödstraff för häxeri läste jag någonstans. Inte direkt en regim man vill stoppa vapen i händerna på. Kul att läsa att svenska folket numera är i majoritet mot vapenexport. Själv har jag avskytt eländet sedan kronan hängde på mig ett granatgevär för 34 år sedan och därefter visade en rysk flygfilm med 50.000 tanks som man tyckte jag skulle slåss emot. Vägrade senare att göra en repmånad och fick 20 dagsböter á 10kronor. Det var väl rea den dagen! Troligen de bäst använda 200 kronorna i mitt liv! 😉 Är idag hantverkare & rabiat Satyagraha anhängare.
Mvh Mikael Hägne
Men att vi inte har det gamla folkförsvaret kvar innebär väl ändå inte att vi inte har något nationellt försvar alls!? Vi har ju dessutom förbundit oss att bidra till försvaret av angripna grannstater. Så ett försvar har vi, men hur ska det försörjas?
Är militär samverkan med NATO och EU möjlig utan egen krigsmaterielindustri eller går den att försörja med enbart import?
Utan en egen krigsmaterielindustri som exporterar en del, skulle det bli dyrare eller billigare för oss att köpa in allt?
Dessutom, om vi skulle importera allt så skulle det blir från länder vars stater är i krig och vars industrier handlar med förtryckande regimer.
Sen om jag får säga nåt mera allmänt om argumentet att krigsmaterielexport och militärt bistånd främjar MR i mottagarlandet. Nancy Bermeo vid Oxford gjorde en studie 2010 som visade att USA:s militära bistånd påverkade effekten av demokratibiståndet negativt. Hon utgick ifrån ett par studier gjorda av Steven Finkel med kollegor vid Pittsburgh university. Men den här typen av aid interactions och civil-military relations är tydligen ganska underutforskat enligt Bermeo.
”Democracy assistance and the search for security” i P. Burnell & R. Youngs ”New challenges to democratization” (Routledge: 2010)
Men sen har vi Joseph Nye som hävdat att USA:s IMET-bistånd (militär utbildning och träning i vilken ingår utbildning i MR-frågor) skapade så pass bra kontakter med Egyptens militär att den kunde fås att inte slå till hårt mot demonstranterna. Någonstans har jag sett att detta kan ha gällt även Tunisien. Det vore intressant att veta hur kontakterna sett ut mellan den Saudiska regimen/militären och USA i samband med aktionerna i Bahrein och Yemen.
En annan sak är hur vi ska se på relationen mellan demokratisering och ordning. När främjar respektive motverkar ordning demokratisering och vilka typer av ordning handlar det om? Regimstabilitet, mellanstatlig fred, inhemsk fred, ekonomisk utveckling,? Jag tittar just på vad surverystudier i Mellanösternländer, Kina, Ryssland och Östeuropa kan säga om hur befolkningarna resonerar kring demokratisering och stabilitet. Det här tänkte jag kanske komplettera med ett försök att se vad det går att säga om USA:s syn på relationen mellan demokratisering och ordning via studier av bland annat dess demokratiseringsstrategier, krigsmaterielhandel och miliära stöd.
Men jag vill då mena att demokratiska stater inte ska ägna sig åt krigsmaterielhandel med förtryckande regimer med mindre än att det ingår som en del i en sammanhållen strategi att främja fred och demokratisering. Kan t ex ett övervakningssystem till angränsande stater bidra till avspänning mellan dem och minska risken för konflikter? Har USA:s militära stöd till Israel och Egypten bidragit till fred mellan dem och kanske bidragit till den pågående regimförändringen? Men även om vi skulle kunna visa på en sådan effekt kan demokratiska stater inte undå alla dilemman och trade-offs med den här typen av stöd. Men det gör de väl inte heller alltid när det handlar om civila relationer som rör diplomati, bistånd, kulturella kontakter, och handel.
”I samband med den s k Boforsaffären genomförde jag en undersökning av argument, perspektiv och teser kring vapenexporten som förekom på ledar-och debattsidor i några av Sveriges då ledande dagstidningar. I april 1989 skrev jag ett PM inom ramen för det forskningsprojekt där jag arbetade som assistent och jag roade mig med att igår ta fram och läsa igenom det.”
Blev forskningen publicerad? Står inte med i referenslistan på slutet av postningen.
Mikael: Hej på dig! Roligt att du hittat hit.
Niclas: Intressanta resonemang, jag menar inte heller att borttagandet av militärtjänsten ensamt kan sägas vara en nedmontering av folkförsvaret. Jag menar att den allmänna värnplikten var en så viktig pusselbit i hela systemet för det svenska försvaret som ett ”eget” försvar. Därmed förflyttas tyngdpunkten i försvaret från internt till samverkan. Har tagit upp lite grand av samma tankegång i en artikel i SvD http://www.svd.se/kultur/sverige-har-omarkligt-bytt-internationell-roll_3313735.svd
Dina idéer om relationen mellan MR och bistånd och militör assistans verkar spännande!
Martin: Det jag levererade då var ett arbetsPM i syfte att utveckla kodschema/analysinstrument, så det presenterades bara på ett seminarium. Jag gick strax efter detta PM vidare till den då fina nyordningen ”doktorandtjänst” och skrev min avhandling, min assistent-kollega i projektet avled hastigt i en olycka ett år efter det här PM:t vilket allvarligt påverkade möjligheten för projektledaren att rapportera forskningsprojektet. Så just det här med Bofors publicerades inte, däremot lite grand om ubåtsjakt, EG-attityder (som det hette då) och andra säkerhetspolitiska ”hot”.
Det var väl därför det kändes roligt att rota fram det här, det känns fortfarande lite oavslutat… 🙂
VS
Läste SVD-texten. Minns att jag läst den förr men fick du något svar av Tolgfors eller Göransson?
Tack för svar! Men synd, tänkte läsa om det fanns publicerat. Kanske läge att göra motsvarande undersökning av ledar- och debattsidor i år och sen mer i detalj göra en jämförande analys mot det tidigare materialet?
Niclas: Inget svar, minns att tystnaden var total. Ingen vill prata om det, då. Sedan kom diskussionen om hur vi behandlar våra ”veteraner” och alla mina farhågor besannades direkt och nu har vi konsekvensen av att svensk vapenindustri ger sig ut på marknaden på allvar som en aktör vilken som helst. Som så ofta, små omläggningar i politiken med syfte att nå ett visst mål skapar incitament och strukturer som styr också mot helt andra mål än avsett. Tänk om politiska beslut kunde genomföras efter noggranna analyser och inte bara som justeringar och anpassningar till andra aktörer, det vore i alla fall bättre.
Martin: Jo, jag har lekt med tanken. Tiden räcker inte dock. Och studenter skriver sällan den typen av uppsatser längre, tyvärr.
VS
Martin Liby i Dagens Nyheter idag kritiserar vapenexporten. Kritiken har varit skarp från DN. Men har någon av er sett dem kritisera USA:s vapenexport till Saudiarabien eller det militära stödet till Egypten och Jordanien? Allt detta för att bevara ordningen, och givetvis finns inhemska politiska och ekonomiska intressen med i spelet då den amerikanska vapenindustrin är en stor arbetsgivare och många aktieägare tjänar stora pengar på den. Att USA stöder förtryckare med vapen är inget argument för att Sverige ska göra det men är DN-ledarna kategoriskt emot vapenhandeln bör det vara det även när det gäller USA, eller förklara när det är nödvändigt med vapenhandel och vilka som bör ägna sig åt detta och i vilken omfattning.
Klart att här finns realpolitiska motiv. Men i dagens läge (arabisk vår inget kallt krig) blir dels dessa realpolitiska övervägandena andra (inte alla har insett det) och dels har medborgarna blivit ”empowered” så att de kan kritisera. Det amerikanska stödet till Egypten var ju t ex på tapeten i samband med revolten där förra året.
VS