Politiken har medialiserats. Så säger många, båda forskare och vanliga medborgare. Kanske anför man Håkan Juholts problem under hösten eller kanske snuttifieringen av de politiska budskapen som illustrationer. Men det är en ointressant diskussion. Dels har demokratisk politik alltid varit beroende av de former av medier som funnits, allt från August Palms apellmöten till Fredrik Reinfeldt exklusivt intervjuad av Mats Knutson på bästa sändningstid. Dels utgår bilden av politikens medialisering från att vi talar om två sfärer, två institutioner, där den ena påverkar den andra (ja, det finns de som menar att de påverkar varandra). Men den bilden är förledande för att inte säga falsk. Medialisering i sin nuvarande form genomsyrar samhället så till den grad att både begreppet ”media” och tanken på en särskild sfär med medieaktörer skymmer sikten för de utmaningar både samhällsvetenskapen och demokratin står inför.
De flesta teorier och undersökningar kring ”politikens medialisering” utgår från demokrati-ideal vilka hämtats från tiden långt före den globala kommunikationella revolution som ägt rum de senaste 30-40 åren, där den digitala eran möjligen kommer att visa sig vara ytterligare ett kvalitativt steg. När mediernas roll, i meningen de traditionella medieaktörerna samt de aktörer som tillhandahåller mjukvara för s k sociala medier, diskuteras inom samhällsvetenskap och avseende demokratifrågor bortser man allt som oftast från att den demokrati som förutsätts byggdes upp och formades i en tid med helt andra kommunikativa förutsättningar. Nya former av medier och nya former av mediala strategier kommer därför alltid att utvärderas i relation till hur väl de upprätthåller gamla ideal eller på vilket sätt de förstärker eller försvagar den typ av demokrati som vi vant oss vid.
Hela grundtanken om ”politikens medialisering” utgår alltså från att vi har en slags oföränderlig (och teoretiskt given) sfär av ”politik” som påverkas i högre eller lägre grad, och på olika sätt, av den institutionella sfär/aktörer som utgörs av ”medierna”. Vanligen brukar man då tala om medielogik i termer av t ex nyhetsvärdering, journalistiska arbetsmetoder och kommersiella hänsyn.
Jag menar att den här typen av två-institutions-modeller förlorat sin teoretiska fruktbarhet om man vill diskutera hur vår demokrati utvecklas, bör utvecklas och kan utvecklas. Politik i vårt svenska samhälle idag är inte tänkbart utan medier. Det som är politik för medborgaren idag formas, tolkas, utvecklas, uppfattas och utgörs av mediala händelser. Jag förnekar inte att det finns enskilda medieaktörer – som t ex tidningen Aftonbladet – men det faktumet är inte det teoretiskt relevanta om vi vill förstå vår samtida demokrati. Jag förnekar inte heller att det fattas politiska beslut i slutna rum men det är inte förrän de når ut i den medborgerliga sfären som deras egentliga betydelse framkommer.
Förr kunde en politiker tala till folket och det fortplantades via en mediekanal, därefter kunde vi gemensamt skapa en medial scen där medborgare och politiska aktörer möttes, oftast förmedlade via medieaktörerna. Men nu, det finns ingen gemensam medial scen, (och inget off-record” eller ”behind-the-scene”) det finns knappast någon gemensam ”politik” och demokratin i sin ursprungliga form, där medier spelade en central roll, utmanas på allvar av digitala samtals- och uttrycksformer.
Aeron Davies, professor i politisk kommunikation, har i artikeln New media and fat democracy: the paradox of online participation (New Media & Society vol 12 no 5) visat att i Storbritannien har den digitala mediesfären skapat en starkare och mer sammanhållen politisk grupp av aktiva, journalister, intresserade och politiker på olika plan. Den gruppen är större än den ursprungliga eliten. De digitala uttrycksformerna fungerar som transportband där information och kommentarer stärker gruppen och kompetensen, samt skapar djupgående engagemang och kunskap i olika former. Samtidigt lämnas den periferi av medborgare som inte har vare sig intresse av eller förmåga att delta i detta samtal längre bort än tidigare. Davies efterlyser komparativa studier och poängterar att vi ännu vet ytterst lite om hur demokratin i dess essentiella mening påverkas av medialisering (men en hel del om påverkan på dess 1800-talsideal).
Demokrati uppträder i många former och skepnader. Att bara titta på traditionellt deltagande eller representativ demokrati när man undersöker vårt nya medielandskap tycks mig hämmande, för att inte säga fördummande. Statsvetaren Chantal Mouffes distinktion mellan ”politiken” och ”det politiska” där demokrati är det styrelseskick genom vilket vi hanterar motsättningar, konflikter och intressen så att dessa blir produktiva och tillgodoser medborgarnas behov och intressen vore en mer plausibel utgångspunkt.
Medialiseringen av politiken är en myt – det finns bara politik. Och i den demokrati som vi valt för att forma politiken spelar olika aktörer olika roller, alltifrån medborgaren med mobilkameran till ägaren av tidningshuset.
VÄNSTRA STRANDEN 
Skillnaden mellan begreppen syns mig hårfin som den beskrivs ovan. Men om man beskriver det så här istället:
Skillnaderna ligger knappast mellan nutidens tv och dåtidens tidningar (som ju spelade en otroligt stor roll på 1800-talet). Den ligger snarare mellan nutidens och dåtidens lekmannamedverkan. Dåtidens socialdemokrati var beroende av acceptans hos och medverkan av fackföreningarnas medlemmar på ett sätt den inte är idag, och dåtidens bondeförbund var beroende av ett gigantiskt skikt av kommunala lekmannapolitiker som inte ens finns idag.
Och denna förvandling har inte ett dugg berott på media. Vad den har berott på kan man diskutera, men en möjlighet är att dagens politiker har skaffat sig andra stödfunktioner, inte minst en kår av stats- och kommunalanställda tjänstemän vars maktutövning har blivit självgående och opåverkbar för gemene man. Som därför har gett upp.