Ambulansen kommer inte när man ringer. Och om de kommer så dröjer de eller åker iväg igen. Polisen vet inget om vare sig s k balkongflickor eller företag som satt i system att utnyttja arbetare från Baltikum utan lön. Polisen tar bra betalt för att bevaka offentliga arrangemang i städer samtidigt som man talar om för politiskt aktiva bloggerskor att de skall dra in hakan och sluta vara på nätet. Elpriset når ständigt nya höjder och i dagarna får södra Sverige betala mer än norra eftersom den delen producerar mindre el än man gör av med. Eh?
Har vi inte hört varianter av dessa historier till leda nu? Hur länge skall idéer som ingen kunnat bevisa förbättrar kvaliteten få slå sönder naturliga monopol och fungerande omsorg?
Jag menar att Sveriges framtida välstånd är beroende av ett gemensamt statligt ansvar för gemensamma angelägenheter som säkerhet, skola, vård, omsorg och infrastruktur. Jag betvivlar att detta är en kontroversiell ståndpunkt. Motsättningen dyker emellertid upp i samma stund som vi börjar diskutera vad ”ansvar” betyder. Termen ansvar verkar förekomma i den politiska debatten i omvänd relation till utövandet av detsamma. Sedan flera decennier har den modell som kallas New Public Management styrt hur den gemensamma och skattefinansierade sektorn skall organiseras, och detta trots att modellen visat sig sakna de positiva effekter som förespråkarna talade om.
Att omsätta idéer om konkurrens och individuella val på ett område som i första hand präglas av mötet mellan grundläggande mänskliga behov och en stabil och förutsägbar struktur (t ex äldrevård, järnväg eller polisbevakning)är helt enkelt ingen bra idé. I en verksamhet där kvalitet inte går att mäta i termer av kundnöjdhet eller effektivitet i termer mängden omlagda sår är det andra planeringshorisonter som behövs. Ibland talas om omsorgslogik och rationella val-logik. Den holländska filosofen Annmarie Mol diskuterar i en till svenska nyss översatt bok ”Omsorgens logik” varför sjukvård bör präglas av det förstnämnda, samtidigt som utvecklingen går åt motsatt håll. God vård, menar hon, växer fram ur ett fortlöpande samarbete och kontinuerlig tradition – i bjärt kontrast till dagens välj-din-egenvårdcentral-och-rösta-med-fötterna-läkarbesök.
På samma sätt är polisens patetiska försök att leka marknad genom att ta betalt för bevakning av det offentliga rummet dömda att misslyckas. Finns det någon alternativ polisstyrka att tillgå? Kan vi få anmäla inbrott hos norsk polis istället kanske om de är billigare? Nej, polisen tillhör statens grundläggande våldsmonopol och kan inte säljas ut. Effektivt blir det inte heller, otaliga är de poliser som vittnat om den s k jakten på pinnar istället för regelrätt brottsförebyggande arbete – som tar tid, inte ger klirr i kassan och som kräver djupgående lokalkännedom.
Statsmaktens ansvar är att lägga grunden för de långsiktiga beslut som en marknadsaktör inte kan, eller ens vill, fatta. Ansvaret är att organisera de s k naturliga monopol som utgörs t ex av elmarknad, infrastruktur och säkerhet.Vi har idag en statsmakt som valt att abdikera från detta ansvar samtidigt som vi har en regering som inte gör annat än talar om ansvar – något som utläses som ”stabila statsfinanser”. I alla nationer återfinns motsättningar och intressekonflikter, dessa är fruktbara och driver utvecklingen framåt om de tillåts göra det! Men sedan lång tid låter istället staten marknaden lösa dessa konflikter, något som sker till priset av ökad ojämlikhet eftersom förmåga till efterfrågan styr. Det är därför vi har en växande städbransch och en krympande högteknologisk sektor i Sverige.
När marknadslösningar införs på områden där inte den s k kunden har något reellt val och där företaget inte tar någon ekonomisk risk genom att bete sig illa mot kunden, ja då lämnar vi ett samhälle som tar ansvar för sina medborgare, oavsett dessa medborgares egna resurser. Alltså, när det är en marknadsfråga att få en ambulans till akuten när man håller på att dö – ”kunden” kan inte välja, ambulansföretaget snarare vinner än förlorar på att låta bli att köra patienten och sjukhuset får en utgift mindre att bokföra.
Vem vågar idag stå upp och säga att avreglering, privatisering och konkurrensutsättning faktiskt inte har några som helst positiva generella effekter på vare sig kvalitet eller effektivitet i den gemensamma sektorn när den ideologiska fundamentalismen på detta område t o m drivit en forskningschef från hennes stol?
VÄNSTRA STRANDEN 
Det vågar vi alla! Problemet är alla subversiva undersökningar som vill få oss att tro att människor gillar avregleringarna. Som man frågar får man svar.
Vi vet redan att LOV i primärvården i VGregion gett upphov till ett ökat antal remisser och sjukhusundersökningar dvs ökade kostnader. Hur välmotiverade dessa undersökningar är behöver följas upp!
Är polisen konkurrensutsatt? Jag måste ha missat något där. Men Du har missat något i alla fall. Olika elpriser i Norrland och i resten av Sverige har varit en realitet under många år, både med konkurrensutsättning som utan.
Och när det gäller den där SNS-rapporten så gällde väl deras kritik att efter 20 års konkurrensutsättnings så har det inte gjorts några relevanta undersökningar om utfallet. Kvalitén kan ha blivit bättre, den kan också blivit sämre. Ingen vet eftersom ingen tagit reda på det.
Och mot bakgrund av den gigantiska omstruktureringen av den offentliga sjukvården så tror jag att det finns fler faktorer som spelar in när det gäller ambulanstjänstens kvalitet.
Anders Nilsson:
SNS:s rapport ”Konkurrensens konsekvenser” kan laddas ner från deras hemsida. Finns även annat material, som seminarium på SvTplay:
http://www.sns.se/forlag/konkurrensens-konsekvenser-vad-hander-med-svensk-valfard
Jag har bara läst delar av rapporten, men den säger mer än att det bara finns lite forskning. Den visar bl a på den logik som finns i affärsdrivande verksamhet, hur nya incitament uppkommer när reglerna ändras, nya (transaktions-) kostnader (för kontroller inte minst) o s v. Slutkapitlet är sammanfattande.
Visst är det så, jag läste också hela rapporten med stort intresse. Och rapporten för resonemanget vidare om kvalitet och konkurrensutsättning, men det baseras inte på forskningsresultat utan är mera ett resonemang kring frågeställningarna och en argumentation mot de som hävdar att konkurrensutsättning på något mystiskt sätt skulle innebära kvalitetshöjning per se. Forskningen saknas.
Det jag förundras över är att så många, inte minst i den akademiska världen, väljer att bortse från rapportens enligt min mening tyngsta argument. Det faktum att 11% av offentlig sektor konkurrensutsatts utan att man har gjort några som helst kontroller, undersökningar eller forskning på dess effekter. Under 20 år!
B: Jo, du har rätt. Borde nog tillagt ”bland politiker och beslutsfattare”.
Anders: Dina kommentarer till posten är obegripliga. Har du öht läst vad jag resp Dordi skriver? Vem polemiserar du emot?
Dordi: Rapporten är en sammanställning och visar – precis som du är inne på – de oönskade konsekvenserna av något som på papperet kan se rimligt ut.
VS
Bra text som alltid VS!
Länkar till detta jag skrev för ett år sen http://lenasommestad.wordpress.com/2010/10/14/gastblogg-varfor-behover-vi-ett-valfardssamhalle/ Tycker fortfarande det känns aktuellt.
Västra stranden, jag polemiserar inte, men ser att du gör det lite väl enkelt för dig. Det är ju lätt att vara överens med dig i att en eldistribution där bara en aktör finns knappast kan sägas vara konkurrensutsatt. På samma sätt kan jag tycka att tre mobilmaster på samma kulle är ett bra argument för en statlig infrastruktur för mobiltelefoni. Men det finns inget vetenskapligt belägg i SNS-rapporten för att det skulle ge en bättre mobiltrafik, däremot förs i rapporten ett resonemang om att motsatsen inte heller kan bevisas. Om du inte begriper vad jag skriver om rapporten så kan du ju läsa den själv, så tror jag det framgår rätt tydligt.
När det gäller ambulanserna så är det svårt att bortse från den enorma omstruktureringen av den offentliga sjukvården, där vårdcentraler ersätts av ambulanser, akutmottagningar av ambulanshelikoptrar och distrikssköterskor av mobila ambulanssköterskor.
Men visst, det är en dj-la skillnad på en upphandling av tjänster och verklig konkurrensutsättning, om det inte finns några kvalitetskriterier och tydliga kravspecifikationer. Hade det funnits så skulle det givetvis inte varit mera lönsamt att låta bli att rycka ut än att rycka ut. Men det säger sig ju själv. Ett enda sådant fall borde ju vara sakligt skäl att upphäva kontraktet.
Hur går man från kritik av NPM till att privatisering inte kan ha några som helst generella positiva effekter?
Ex: NPM leder till att sjukhus ser patienter som utgifter som de gärna slipper. Vilken bäring har det på ett privat sjukhus som rimligen ser patienter som en intäktskälla?
Henrik: Tack.
Anders: Låt mig försöka ta det du skriver på allvar. 1. Du ”polemiserar inte” men säger att jag ”gör det enkelt för mig”. Det är exakt vad man gör när man polemiserar. Du invänder och anser att mina slutsatser är felaktiga. 2. Jag har aldrig sagt att en ”eldistribution där bara en aktör finns knappast är konkurrensutsatt.” Jag förstår öht inte vad den meningen betyder i detta sammanhang. 3. Ja, tre mobilmaster på samma kulle kan vara ett argument för ökad reglering, dock endast förutsatt att dessa tre också innebär att det finns platser med behov av master som inga får! 4.Vem har påstått att SNS-rapporten ger ett ”vetenskapligt belägg” för att ”det” (jag antar att du menar statlig infrastruktur) ger bättre mobiltrafik? Vad menar du f ö med ”statlig infrastruktur”? Ägande? Reglering? Sköter distribution och underhåll? 4. SNS-rapporten visar dels att det inte finns utvärderingar som bevisar ökad kvalitet, dels att den logik som styr avregleringen ger oönskade konsekvenser. 5. Att sjukvården utvecklas och att mycket akutvård idag görs i ambulansen har inte med den här resonemanget att göra alls. 6. Självklart är det skillnad på upphandling och att helt göra marknad av en sektor (det förstnämnde ger antagligen mer möjligheter till korruption t ex). Det är inte heller det som min post handlar om. 7. Vad ”det” är som skulle ha funnits om ambulansen skulle tjänat på att inte rycka ut förstår jag öht inte. Jag är väl inte dum heller, naturligtvis begriper jag att en ambulans inte stannar i garaget när någon får en hjärtinfarkt och ringer efter den. Men uppenbarligen förstår du inte logiken i exemplet.
Man kanske får föreslå att du läser t ex ”Vad bör staten göra” av min kollega Bo Rothstein eller varför inte ”Välfärdsstat i otakt” redigerad av kollegan Jon Pierre och sagde Bo och där du kan få läsa ett kapitel av yours truly också. Dessa böcker är flera år gamla och ser och varnar för den utveckling som nu vecklas ut framför våra ögon.
VS
Per: Din kommentar kom medan jag skrev. Jag menar att vi kan inte visa idag att avreglering, privatisering och konkurrensutsättning inte har några generella positiva effekter på kvalitet och effektivitet. Vad som behövs (vilket SNS-rapporten talar om) är utvärderingar men också en diskussion om vad kvalitet är inom de olika sektorerna (jfr omsorgslogik vs fria val logik) men även vad effektivitet är. Jag säger alltså inte att dessa generella effekter inte finns, men vi har inga sätt att visa dem idag i alla fall. Det innebär dock inte att det inte finns partikulära exempel på förbättringar i allt från tillgänglighet till omvårdnad. Om ditt exempel – Med ett privat sjukhus antar jag att du menar helt finansierat av patienterna/kunderna? I så fall misstänker jag att detta privata sjukhus kommer att se till att tjäna pengar – är vi säkra på att den logiken ger hög kvalitet i vården? Kanske görs det för mycket, för dyrt eller för komplicerade insatser (jfr USA).
Detta är inget enkelt område, och framför allt är olika sektorer präglade av olika logiker. det är just därför det enda verktyget som nu används blir så trubbigt. Och den trovärdiga kritik mot systemen har funnits hela tiden sedan det slog igenom. Jag säger sannerligen inget nytt i det avseendet.
VS
VS, nej jag polemiserar inte utan försöker bara att fördstå en ganska förvirrad text, som dels gör det enkelt för sig dvs förnenklar sammanhangen. Det faktum att jag nämner saker som du i denna förenkling har utelämnat tar du tlll intäkt för att fråga vem har påstått det? En logisk kullerbytta värd sin egen avhandling. Givetvis är det jag som påstått det! Du talar om den famösa SNSrapporten som att den inskränker sig till att hävda att konkurrensutsättningen inte leder till höjd kvalitet, men rapporten hävdar att man varken säga att det blir bättre eller sämre, det finns inget som säger att ”naturliga monopol” ger högre eller lägre kvalitet heller. Din ensidiga återgivninga av rapportens slutsatser är en förenkling.
När det gäller elen och elpriset som du faktiskt berör så är just distributionen från stamnätet ut till konsumenten en ”liksommarknad” där ett defactomonopol råder och en prisättning därefter. Nej det är alldeles riktigt att du inte explicit talar om det men du talar om en situation där men leker marknad, och detta är ett utmärkt exempel på det. En ”marknad” som i avsaknad av konkurrens kan prissättas godtyckligt. På samma sätt som polisen nyttjar sitt faktiska monopol för att prissätta sina tjänster. Sedan är det ju så att även under det ”naturliga monopolets” tid var elen billigare i Norrland, de sk köldzonsavdragen. Den gången var det kölden som bestämde, idag är det produktionen som avgör. Fö ett mycket gammalt krav från norrlänska kommunerna.
Jag är av den uppfattningen att det är bra med en statligt ägd infrastruktur av järnvägar, landsvägar, stamnät för el och varför inte mobilnät. Och precis som det i vägnätet finns en distributionskonkurrens så borde detsamma kunna gälla för el, järnväg och mobiltelefoni. För att förekomma dig så anser jag också att fungerande marknader kräver jämvikt, en balans mellan jämnstarka parter för att fungera. Denna jämvikt kan tydliga regler åstadkomma, som den en gång i tiden var fallet på den svenska arbetsmarknaden.
”Det” är ju faktiskt du som för fram att ”det”, under givna förutsättningar, är lönsammare för en ambulans att inte köra en döende patient till akuten och att sjukhusen har allt att vinna på att inte få in en sådan patient. Jag antog i min enfald att du menade det, men det gjorde du uppenbarligen inte utan du menade något annat. I logikens namn.
Fö övrigt så upphör jag aldrig att roas av att se hur den akademiska världen om och om igen upphöjer den överklassiga arrogansen till sitt främsta argument. En sorts subtil härskarteknik som ständigt borgar för dess tillkortakommanden.
Den svenska modellen är som den är.
Jag har inte hunnit läsa alla inlägg ordentligt, så jag ska inte polemisera : )
Här är en kommentar på temat, från en ekonom:
http://esbati.blogspot.com/2011/11/4-2-x-sverige-och-lite-norge-och-ca.html
Men generellt har kanske människor en förenklad syn på marknader och hur marknader fungerar. Forskare inom området är kanske inte så förvånade över SNS-rapportens resultat? Här är utdrag ur en rapport från Konkurrensverket som jag hittade i hastigheten:
”Vanliga föreställningar om marknader stämmer inte särskilt väl överens med
marknaders praktik, dvs hur marknader fungerar (se exempelvis Brunsson & Hägg 1992). Konkurrens i praktiken kan exempelvis ske med betydligt fler medel än priset, t ex med varans specifika funktion, utseende, status, försäljningssätt etc. Företag kan även använda sig av metoder för att motverka konkurrens i syfte att skapa högre vinster, trygga organisationens överlevnad etc. Detta kan ske genom att hindra potentiella konkurrenters inträde på marknaden, försvåra för köpare att jämföra utbudet och byta säljare etc. Konkurrens påverkas vidare av olika former av regler vilka kan syfta till att tillvarata säljares intressen relativt andra säljare, köparnas intressen relativt säljarnas etc (Persson 1992). Precis som många andra aspekter i omvärlden som kan påverka säljares möjligheter att konkurrera är regler, som tidigare påpekats, föränderliga över tiden.
Marknaders praktik utmärks inte bara av betydligt mer komplexa konkurrenssituationer än i föreställningsvärlden. Den utmärks till väsentlig del
också av samarbete mellan organisationer. Samarbete grundar sig på relationer mellan organisationer, och kan åtminstone delvis förklaras av att varje organisation är beroende av olika slags resurser från omvärlden (Pfeffer & Salancik 1978). Resursberoendet avspeglas inte i historielösa, snabba transaktioner mellan köpare som rationellt nyttomaximerar och säljare som rationellt vinstmaximerar enligt ovan, utan av långsiktiga och stabila relationer mellan företag. Konflikter i olika frågor leder sällan till att relationerna bryts (Håkansson 1989). Långsiktiga relationer kan trygga tillförseln av de resurser organisationen behöver, t ex råmaterial, kompetens, legitimitet. Men relationerna utgör också bindningar (tekniska, sociala, juridiska, ekonomiska m fl) som kan begränsa organisationers möjlighet att agera.”
För källor etc. Spelet om spelreglerna…
http://www.kkv.se/SiteSeeker/Find____4335.aspx?quicksearchquery=dnr+127%2f97
Anders: Jag överger härmed mina försök att förstå vad du säger. Jag har verkligen ansträngt mig men du säger tydligen något helt annat än det jag läser i din text. Låt mig säga det igen – det är skillnad på principiella och generella logiker och de faktiska empiriska utfallen. Om du tror att polisen prissätter sina tjänster DÄRFÖR att man är ett naturligt monopol då är upp till sig att bevisa den mekanismen. Polisen prissätter sina tjänster som de gör eftersom organiseringen av polisens verksamhet bygger på ett sätt att mäta effektvitet och kvalitet som är en följd av NPM.
Om det är någon som använder sig av härskartekniker så är det du – och jag är ju inte ensam om att notera det (se kommentarer på tidigare poster). Personligen är jag hjärtligt trött på män som tror att de själva är Guds gåva till mänskligheten och därför i tid och otid i auktoritära former skall förtälja världen sin visdom.
Om du uppfattar krav på logik och stringens som arrogans så blir det mest synd om dig. Vad gäller överklass så är det en klass som åtminstone inte jag vet det minsta om – men du vet tydligen mycket om hur denna klass resonerar.
Härmed är min diskussion med dig avslutad.
VS
Dordi: Den marknadslogik som lärs ut på Handelshögskolor är sällan den som tillämpas i praxis – precis som du säger. Och det är därför många forskare under senare år just pekat ut de konsekvenser jag beskriver i kortform som ”oönskade”. Ingen politiker vill ju att systemet skall perverteras, oavsett ideologisk färg. Vad jag och många andra försöker peka på är att dessa oönskade konsekvenser ligger implicit i den logik som tillämpas – i de flesta fall – när man avreglerar, privatiserar och/eller konkurrensutsätter. Detta är inte kontroversiellt i forskarvärlden, men politiskt är det brännbart. Tyvärr.
VS
Många och långa kommentarer här som jag inte orkar läsa igenom, så min synpunkt kanske redan finns nånstans. Men jag ville bara säga att jag skulle önska att människor (med ett ”ekonomiskt” raster framför ögonen) som rekommenderar ändringar av välfärdens funktionssätt redovisar vilka antaganden de har gjort när det gäller de målkonflikter som naturligtvis finns kring alla samhälleliga institutioner. Även om det enligt någon dimension är ”effektivare” att privatisera någonting, så kan man ju samtidigt t.ex. förlora demokratisk kontroll över verksamheten. Då gäller det att man är öppen med att man mer eller mindre bortser från den ena eller den andra dimensionen (troligen blir det oftast demokratidimensionen, eftersom den är mindre mätbar). Problemet är nog att man inte är särkilt öppen med vilka dimensioner man har ”mörkat”, vilket gör att det hela framstår som ”den enda vägens politik”. Jag ser inga problem med att folk förespråkar mera marknadslösningar, bara det framgår tydligt vilka NORMATIVA överväganden som får dem att förespråka det.
Jag skulle vilja se en välorganiserad attack mot NPM och dess perversiteter. Vetenskaplig, politisk, facklig – ja varför inte kulturell också när man ändå är igång.
Hartmans DN-Debatt-artikel som hänvisas till är alldeles utmärkt tycker jag. Hon skriver bl a ”Vi kan i dag konstatera att konkurrensutsättning och privata alternativ inte varit den mirakelmedicin som många hoppades. Därmed inte sagt att en fortsatt dominans av ett offentligt monopol i utförarledet skulle ha varit ett bättre alternativ. Välfärdsmarknader är speciella. De kräver genomtänkta regleringar, offentlig tillsyn och informerade kunder för att fungera. Vi tror att det i dagsläget finns brister på samtliga tre områden.
Men att hitta rätt nivå och form av regleringar är förknippat med svåra avvägningar. Fel utformade riskerar de i att skapa ny byråkrati, hämma konkurrensen och innovationsförmågan och gå ut över verksamhetens innehåll. Det är därför mycket viktigt att identifiera rätt – men inte för många – regler som ska styra aktörerna på marknaden. Här spelar förstås kontrakten och ersättningssystemet en avgörande roll. Tillsynen och uppföljningen bör ökas för att stärka rättsäkerhet och möjlighet till ansvarsutkrävande för medborgarna.”
Debatten i media präglas idag annars av förenklad pajkastning där man på föhand verkar ha bestämt sig för om verksamhet bedrivs bäst inom offentlig eller privat regi, och om regleringar är bra eller dåliga. Jag tycker att vi borde kunna enas om att sådant som skall finansieras offentligt normal kräver regleringar. Den relevanta frågan, som är mycket svårare att svara på, är hur dessa regleringar skall se ut.
Sedan skriver hon: ”Många av välfärdens klienter befinner sig i en utsatt position och de har rätt till bästa möjliga service inom ramen för de mål och resurser för välfärdspolitiken som vi gemensamt satt upp. För att uppnå detta räcker det inte med ideologisk trosvisshet som beslutsunderlag”. Detta gäller så klart oavsett ideologi, och för en moderniserad socialdemokrati tror jag att det är en näst intill ödesfråga att på allvar ta tag i dessa frågor.
Mikael: Precis. Här finns värden som är såra att väga mot varandra och inom NPM har ett enda sätt att värdera blivit normerande. Alla andra värden (som demokratisk kontroll t ex) har omdefinierats till något som går att avgöra som t ex ekonomisk effektivitet. Det är därför politiken måste in i denna diskussion, inte som positioner utan som en idé om vad som är ett gott samhälle.
Olof: Jag håller med. Det är runt regleringsfrågorna (t ex sektorer, typ av brukare, grad av inkludering m m) som den politiska debatten borde stå. Och det är styrkan med SNS-rapporten, den ställde de där avgörande frågorna, den om kejsaren verkligen hade några kläder.
Dock är jag kritisk till idén att tillsyn i efterhand och motsvarande kvalitetskontroll per se ger ansvarsutkrävande. Det stämmer på kollektiv nivå men i de flesta välfärdssektorer är det ett steg för långt bort för den enskilde. (Alltså, att stänga en skola efter några års dålig verksamhet är inte tillräckligt eftersom många elever som vackert uttryckt mist sin medborgerliga rättigheter genom att få gå där. Här måste finnas ett regelsystem på förhand.)
VS
Hej Marie
Jag är faktiskt ganska överens med dig i sak i ditt blogginlägg. Däremot hoppade jag högt när jag läste nedanstående svar till Anders Nilsson vars bloggande jag har följt sedan hans bloggstart:
”Om det är någon som använder sig av härskartekniker så är det du – och jag är ju inte ensam om att notera det (se kommentarer på tidigare poster). Personligen är jag hjärtligt trött på män som tror att de själva är Guds gåva till mänskligheten och därför i tid och otid i auktoritära former skall förtälja världen sin visdom.”
Han är så långt från din beskrivning som någon man kan komma. Jag tror att jag vågar påstå att Anders är raka motsatsen till den beskrivningen. 🙂
Vänliga hälsningar
Eva
Eva: Människor är inte alltid desamma, ibland kan kontexter och sammanhang förändra ganska mycket. Jag känner inte Anders i någon annan egenskap än den han visar här och i motsvarande sammanhang.
VS
Och jag känner inte heller Anders på annat sätt än genom hans blogg, kommentarer på andras bloggar, också på min. Men har ändå en helt annan bild av honom än vad du har 🙂
/Eva
Eva: Det här räcker väl som citat för att understryka min tolkning: ”Fö övrigt så upphör jag aldrig att roas av att se hur den akademiska världen om och om igen upphöjer den överklassiga arrogansen till sitt främsta argument. En sorts subtil härskarteknik som ständigt borgar för dess tillkortakommanden.”
En person som bemöter en annan med den typen av ad hominem-argument (dessutom efter att jag försökt begripa vad han menar och dekonstruerat hans resonemang) är svårt att ta på allvar. Det går också fint att läsa hans bedömning på sin egen blogg av hans ordväxling med mig, som han konsekvent kallar ”Västra stranden” eller ”professor Demker”. Den lyser av förakt och frustration över att inte ha fått säga sitt hjärtas mening utan att bli motsagd.
Inom parantes sagt är han inte alls avstängd från min blogg även om han tycks tro det. Jag tar mig bara friheten att liksom de flesta dagstidningar och många andra bloggare moderera debatten.
VS