Den nödvändiga politiken

I dag skriver jag och Ulf Bjereld på DN Debatt, utifrån vår nya bok Den nödvändiga politiken (Hjalmarson & Högberg, 2011). Början på artikeln återfinns nedan, hela artikeln kan läsas här. Mer om boken kan du läsa här. Boken presenteras på ett seminarium på ABF i Stockholm torsdag den 14 april kl 18.00. Läs mer om seminariet här.

Under valrörelsen 2010 genomförde Kristdemokraternas partiordförande Göran Hägglund en så kallad köksbordsturné där han hälsade på hemma hos verklighetens folk runt om i landet. Göran Hägglund utnämnde sig själv till en politikens gränspolis och förespråkade ett systemskifte där makt skulle flyttas från politikernas sammanträdesbord till föräldrarnas köksbord, eftersom det var där som makten ”hörde hemma”.

Många andra politiker har också talat om vikten av att politiken begränsas eller velat prioritera den enskilde individens möjligheter att lägga sina ”livspussel”: butler i tunnelbanan, avdrag för datasupport och hundpassning och subventioner för att äta på restaurang. På DN Debatt (24/3) redovisade LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin en undersökning som påstods visa att LO:s medlemmar tappat tron på politikens möjligheter att påverka samhällsutvecklingen.

Men många har också kritiserat vad man uppfattat som en urvattning av politiken och det politiska. Tidigare i år initierade till exempel Svenska Dagbladets politiske chefredaktör P J Anders Linder en ambitiös artikelserie om borgerlig idépolitik. Artikelserien kan betraktas som en stilla protest mot en regeringspolitik där en aldrig sinande ström av nya jobbskatteavdrag framställdes som politikens yttersta mål, som historiens slut och det goda samhällets fullbordan. Från olika politiska håll hörs nu röster om att av­regleringen av järnvägstrafiken, elproduktionen och skolväsendet gått så långt att viktiga samhällsintressen sätts på spel.

Vi menar att politik är en livsnödvändighet för att hantera de motsättningar och skiljelinjer som präglar samhället. Dagens svenska samhälle är det kanske mest individualistiska samhälle som världen hittills har skådat. Problemet är inte för mycket politik utan i stället att individualiseringens negativa sidor riskerar att luckra upp det kitt som håller samman ett samhälle.

Politiken – i meningen dess institutioner som de politiska partierna och de valda församlingarna – har åtskilts från det politiska – i meningen medborgarnas aktiva samhällsengagemang – för att använda statsvetaren Chantal Mouffes termer. Medborgarna är minst lika politiskt intresserade och engagerade som tidigare. Men intresset och engagemanget tar sig andra vägar än genom de politiska partier som egentligen har till uppgift att artikulera och aggregera medborgarengagemanget till konkret politik. Men om inte de politiska partierna får eller förmår ta ansvar för helheten, vem skall då göra det?

(Samma text publicerad på Ulf Bjerelds blogg)

8 comments

  1. Partierna har abdikerat. Inte undra på att folk vänder dem ryggen.

    Nu ska erkännas att partiernas roll är svår. De ska vara kompromissorgan, de ställen där olika delaspekter ska vägas samman. Och det kanske inte är så kul alltid. Men det är ju något annat än att ständigt framhäva sin egen impotens, vilket man har gjort i åtminstone tjugo år.

    För att inte säga fyrtio. När jag först konfronterades med politik i tjugoårsåldern var den ständiga refrängen från politikerhåll ”man kan inte gå enot utvecklingen”. Abdikation det också.

  2. Oerhört angeläget, och bra!

    Björn Afzelius ord klingar, tyvärr, sannare än någonsin:

    ”Kom se dom gamla vännerna
    som börjat tackla av
    inför tidens tjat om ”opolitiskhet”
    Ja, det är möjligt det är inne nu
    med kramvänliga ord,
    med mjukisar och ”objektivitet”
    Men hur ska en sleten gruvarbetare
    satsa på ”livskvalitet”?
    Hur ska en ensam mor ”förverkliga sej själv”?
    Nej, politik är inget mode,
    ingen ”ball och trendig grej”
    För dom flesta är det en livsnödvändighet.
    Och dom fjäntar som kan unna sej
    att ”satsa på sej själv”
    dem ger väl fan i resten av vår mänsklighet!”

    Vad som behöver göras tydligt är emellertid att ett ökad medborgerlig makt inte innebär minskad individuell makt, utan tvärt om. Det är inte individernas rätt att bestämma över sin egen person som ska inskränkas av den medborgerliga makten, utan det är överheternas makt som ska inskränkas.

    Sverige ÄR antagligen världens mest individualiserade samhälle. Men vi är inte det samhälle där individerna är som starkast och mest myndiga. Det är viktigt att betona att bara för att det individualiseras så betyder det inte att individerna får större makt över sin vardag (däremot större ansvar!).

    Kapitalismens individualisering syftar snarare till att härska genom att söndra; den bryter ner gemenskaper (bra som dåliga) och ersätter dessa med en annan, överordnad gemenskap: Gemenskapen av individer som varor och konsumenter av varor. Detta är inget frihetsprojekt!

  3. Som Tocqueville konstaterade för 170 år sen i sin klassiska Om demokratin i Amerika så leder vars och ens ensidiga pysslande med sina privata angelägenheter till att överheten blir tyrannisk.

    Det finns alltid ett kollektivt projekt eftersom människan är en samhällsvarelse, och om inte många är engagerade i detta blir det ett litet kotteri som tar hand om det.

    Antagligen var det det han visste, han moderatideologen Zetterberg, som ville att folk i gemen skulle pyssla med ”den lilla världen”. Så fick han och Bildt och Reinfeldt ostörda ägna sig åt den stora.

Kommentarer inaktiverade.