Ibland är det nyttigt att bli äldre. I alla fall om man kan försöka använda sin erfarenhet. Explosionerna i Stockholm igår, och för den delen det hittills innehållslösa hotet om bomber i Göteborgs köpcentrum Nordsta’n för ett par veckor sedan, är inte på något sätt det första ”terroristdådet” i Sverige. Och framför allt drabbades Europa under 1970-talet av en mängd politiska terrordåd, och därefter i Frankrike på 1990-talet. Nu gäller det att hålla huvudet lite kallt och inte fara iväg i tolkningar som i de flesta fall bygger på abstrakta hotbilder och utgår från att alla terrordåds moder skedde i New York den 11 september 2001.
I Sverige sköts regerande statsminister ned på öppen gata för 24 år sedan och en populär utrikesminister knivmördades mitt i Stockholm City för sju år sedan. Och 1975 sprängde tyska politiskt motiverade terrorister den Västtyska ambassaden i luften efter att ha mördat två personer på ambassaden.
Själv minns jag mycket väl såväl mordet på den västtyske arbetsgivarchefen Hans-Martin Schleyer, som morden på bankchefen Ponto och på riksåklagare Buback, allt 1977. Bakom låg den västtyska organisationen Rote Armee Fraktion (RAF). I Italien sprängdes en bomb på järnvägsstationen i Bologna 1980 och nästan 100 människor dog. Under 1990-talet blev Paris utsatt för hot från nordafrikanska grupper och i mitten av 1990-talet genomfördes flera sprängattentat. En ständig påminnelse om hotet var alla de igen-pluggade papperskrogarna utefter gator och i metron. Attentaten i Spanien och Storbritannien inte att förglömma även om de i huvudsak var konsekvensen av interna nationella/regionala konflikter. Men dessa erfareheter är vad jag har med mig i bagaget när jag betänker vad som hände i Stockholm igår.
Med detta vill jag inte säga att man skall rycka på axlarna åt vad som hänt i Stockholm, men jag skulle vilja uppmana till lite tålamod och hålla hjärnan kall genom lite is i magen. Visst har världen förändrats efter attentatet mot USA och New York 2001 men terrorism i meningen ideologiskt motiverad våldsaktivitet riktad mot allmänheten i syfte att tvinga fram politisk förändring är verkligen inget nytt i Europa.
Allt tyder på att Olof Palme mördades av en ensam förvirrad/sjuk/hatisk människa på samma sätt som Anna Lindh. I Malmö sitter en ensam man häktad för vad som kan kallas hat-skjutningar och i fängelse sedan många år sitter John Ausonius (lasermannen) för att ha dödat och skadat människor enbart för att de såg utländska ut. Jag skulle inte dra några långtgående slutsatser om terrorismen i och terrorhotet mot Sverige på grundval av dessa enskilda mäns aktioner. Och jag skulle inte dra några sådana på grundval av vad vi vet om Stockholmshändelserna heller.
Läs gärna kollegan Jan Oskar Engenes bok ”Terrorism in Western Europe. Explaining the trends since 1950.”
VÄNSTRA STRANDEN 
Bra, lite historiskt perspektiv är god bot mot panikåtgärder och förhastade slutsatser.
Bittra, frustrerade, destruktiva människor finns alltid. Men jag undrar om det inte skapas extra mycket såna med den medvetet deflationistiska arbetslöshetsekonomi som tillämpas i Europa idag.
”Jag skulle inte dra några långtgående slutsatser om terrorismen i och terrorhotet mot Sverige på grundval av dessa enskilda mäns aktioner. Och jag skulle inte dra några sådana på grundval av vad vi vet om Stockholmshändelserna heller.”
Av allt att döma handlar det om en jihadist vilket verkligen inte kan jämföras med en ”ensam förvirrad/sjuk/hatisk människa”. Personen är dessutom långt ifrån den första svenska jihadisten som har begått/planerat terrorhandlingar. Tidigare har dessa dock begåtts utanför Europa varför vi i media återkommande fått läsa om ”terrorsvenskar” som gripits eller dödats/sprängt sig utomlands. Så visst tillhör terrorism Europas historia och nu är det uppenbarligen islamism/jihadism som är ett stort problem vilket uppenbarligen kräver åtgärder. När nynazismen var på tapeten för ett antal år sedan gick politiker ut och deklarerade att ”vi ska krossa dom” och personer hängdes ut i media etc. Dags för något liknande nu?
Tack.
VS