Talet 22 har kommit att spela en särskild roll i debatten om socialdemokratins kris och om den rödgröna gemenskapens misslyckande i valet 2010. ”Katastrofsiffran som fällde Sahlin” skrev Expressen den 15 november i år. Och Mona Sahlin använde själv argumentet och sade vid den presskonferens där hon meddelade sin förestående avgång att ”Ett arbetarparti som bara fått stöd från 22 procent av de som arbetar är tillräckligt för mig för att förstå hur djup förtroendekrisen är för socialdemokratin”. Men hur är det egentligen med det där talet tjugotvå? Finns det fler tolkningar?
I Valu 2010 anger 22 procent bland de ”förvärvsarbetande” att de röstat på socialdemokraterna. Eftersom socialdemokraterna fick drygt 30 procent i riksdagsvalet i hela landet är detta vad man kallar för en underrepresentation bland förvärvsarbetande. Moderaterna har istället fått 32 procent av de förvärvsarbetandes röster, vilket är en liten överrepresentation jämfört med valresultat på 30 procent. Ett annat parti som är rejält underrepresenterat bland de förvärvsarbetande är Sverigedemokraterna (endast tre procent bland förvärvsarbetande). Inom den rödgröna gruppen är både Vänsterpartiet och Miljöpartiet överrepresenterat bland de förvärvsarbetande.
Är det då så – som antyds – att socialdemokratin och indirekt också de rödgröna partierna stöds i första hand av arbetslösa och sjukskrivna? Av de arbetslösa valde 39 procent socialdemokraterna, alltså en överrepresentation. Men, i valet 2006 (under Göran Perssons ledning) var det 45 procent av de arbetslösa som valde socialdemokraterna. Tillbakagången för socialdemokraterna har således skett även bland de arbetslösa.
Det är inte så att förvärvsarbetande väljare ersatts av arbetslösa. Hos de andra två rödgröna partierna Vänsterpartiet och Miljöpartiet ser vi istället att gruppen förvärvsarbetande har ökat sitt stöd något mellan 2006 och 2010. Och inte heller har arbetslösa i större utsträckning gett dessa partier sitt stöd.*
Ja, socialdemokraterna förlorade bland förvärvsarbetande men de två andra partierna i det rödgröna samaretet gick fram i den gruppen. Och det var färre arbetslösa som röstade på de rödgröna 2010 än 2006.
Om vi istället väljer att titta på väljarnas subjektiva klasstillhörighet så visar VALU att 59 procent av arbetarna röstade rödgrönt (en minskning sedan 2006 på tre procentenheter), varav 41 procent på socialdemokraterna. Bland tjänstemän, företagare och jordbrukare klassar alliansregeringen ut de rödgröna. Skillnaderna mellan valåren är små och representerar valresultaten. Men i studentgruppen röstade mer än hälften, 55 procent, rödgrönt (en ökning sedan 2006) medan 38 procent valde något av alliansregeringens partier (en minskning sedan 2006). Vad som hänt är således att gruppen studenter ökat bland de rödgröna.
VALU visar också att det inte skett någon högervåg mellan 2006 och 2010, andelen i befolkningen som placerar sig till vänster och höger är ungefär densamma. Vad som däremot skett är att socialdemokraternas och miljöpartiets väljare sedan 1991 placerar sig allt längre till vänster. I valet 2010 visar VALU att 75 procent av S-väljarna ser sig som ”vänster”. Allt färre säger sig vara varken vänster eller höger. Den andel som anser sig stå till vänster hos Vänsterpartiet är 96 procent och hos Miljöpartiet 72 procent.
Alla de borgerliga partiernas väljare – utom moderaterna – placerar sig numera allt längre till ”höger”. Moderaternas väljare placerar sig istället mindre till höger, visserligen anser 80 procent att de är till höger, men det är en minskning med åtta enheter sedan 2002. Allt fler säger sig vara varken vänster eller höger.
Är det verkligen rätt analys att säga som Mona Sahlin antyder – alltså att socialdemokratin blivit ett parti för förlorare och moderaterna ett parti för vinnarna i samhället. Är det rimligt att parti som socialdemokraterna anser sig vara misslyckat eftersom partiet går lite sämre bland förvärvsarbetande när man samtidigt utklassar de borgerliga partierna bland arbetare och studenter?
En tolkning av den redovisning jag gjort ovan är att alliansregeringen leds av ett parti som rört sig från höger och mot mitten av det ideologiska spektrat samtidigt som de rödgröna väljarna positionerar sig allt tydligare till vänster. Alliansens tre små borgerliga partier har gått moderaterna till mötes genom att gå allt längre till höger. Partierna bli ideologiskt allt mer samstämmiga. Socialdemokratins ledning ägnade dock valrörelsen åt att försöka förflytta sig mot mitten och vinna medelklassen samtidigt som väljarna tycks gå till vänster. Och partierna håller i allt väsentligt sina traditionella ställningar inom de sociala grupperna.
Är det kanske en ideologisk politisk debatt Sverige behöver? Inte en diskussion om vilka marginalväljare man kan vinna med ännu ett butlerförslag eller förlora med ännu en idé om fastighetsskatt.
* Jämförelser med sjukskrivna har inte varit möjligt under nuvarande omständigheter pga databrist.
VÄNSTRA STRANDEN 
Om jag förstått din analys rätt säger den att andelen som ser sig som ”vänster” ökat bland S-väljarna. Det skulle därför ha varit fel av partiet att försöka gå åt mitten. Men är det inte helt enkelt så att vänstersocialdemokraterna är kvar medan en ansenlig del av mitten- och högersocialdemokraterna suttit kvar i tv-fåtöljen eller röstat på ett alliansparti. Därför ökade vänstersocialdemokraternas andel bland partiets faktiska väljare. Och något som inte har med S att göra. Är det inte så att SDs väljare i stor utsträckning kom från tv-fåtöljen. Partiet mobiliserade valskolkare som den här gången tyckte att de hade någon att rösta på. Det skulle vara en viktig förklaring till att valdeltagandet blev högre 2010 än vad det var 2006.
Absolut – frågan är bara om det är så smart att låtsas som om de väljare man har inte finns och leta efter en annan grupp? Och med tanke på resultaten var strategin f ö totalt misslyckad.
Jag tror inte att det är ngn påtaglig förklaring att just S-väljare gick till SD, alla partier har tappat till SD. Men SD har fr a mobilsierat från soffan och i sin numera hyggligt stora ”egna” grupper.
Förvärvsarbetande har snarare gått till mp/V och till M tror jag. Vi får väl se när det riktiga analyserna kommer.
Här finns inga givna sanningar, men debatten har från S egen sida handlat om ”arbetande” grupper och icke-arbetande grupper istället för om ideologisk debatt. Jag vill problematisera den bilden lite grand.
VS
”Och med tanke på resultaten var strategin f ö totalt misslyckad”, skriver du. Menar du S försök att gå mot mitten eller att ta med V in i den rödgröna konstellationen? Att försöka locka mittenväljare och samtidigt ha ett organiserat samarbete med Vänsterpartiet är en spagatpolitik som inte ens S i högform klarar. För ganska många väljare var nog Vs deltagande i en rödgrön regering det som avgjorde vilket block man röstade på.
Vi vet ju inte riktigt det än, men jag delar helt din uppfattning om ”spagatpolitiken”. Väljarna förstod inte åt vilket håll S lutade.
VS