”Det har inte talats klarspråk om integrationens problem” ja ungefär så uttrycker sig en del skribenter och debattörer nu när SD tagit plats i riksdagen. Det där är bara dumt prat.
Alla moderna och föränderliga samhällen integreras oavlåtligen. När mina far- och morföräldrar urbaniserades under 1920-talet skulle de integreras i ett arbetsliv som var av helt annat typ än den tillvaro de lämnade på landsbygden. De blev chaufförer, parkarbetare, bagerskor och sömmerskor. På samma sätt har grupp efter grupp fått tillträde till det moderna samhället under decenniernas gång. Det har varit italienska arbetare, ungdomar från landsbygden, flyktingar från Baltikum eller Ungern, arbetskraft från Finland och Jugoslavien, flyktingar från Palestina och från Balkan. Idag ser vi många flyktingar från Mellanöstern och delar av Afrika liksom utländska studenter och arbetskraft från Indien.
Att tala om ”integration” som om det vore ett politikområde är ungefär detsamma som att säga nu skall vi tala klarspråk om ungdomarna, om skatterna eller om EU. Det blir svepande, politiskt irrelevant och ytligt. I Sverige har det talats länge om t ex religiösa rättigheter, diskriminering på arbetsmarknaden och bostadssegregation. Är det inte just dessa som är några av de politiska frågor som är relevanta att diskutera?
Allt tal om ”integration” döljer också det faktum att människor från olika delar av världen, med olika bakgrund, erfarenheter och föreställningar har helt olika behov i sin strävan att bli delaktiga i det svenska samhället. En tonårig traumatiserad f d barnsoldat från Kongo, en medelålders f d verkstadsägare från Irak, en äldre analfabet från krigets Somalia och en ung statslös palestinier med universitetsstudier har naturligtvis helt olika behov, visioner och idéer för sitt liv i Sverige. Hur kan man då tala om ”problem med integration”?
De politiska problem som finns i Sverige och som rör integrationen av de nya medborgarna tenderar dels att bortse från alla de människor som helt på egen hand tar sig in i samhället, dels att förneka att sådana problem handlar om klassiska politiska frågor som arbetslöshet, bostadsstandard och utbildning vilka varje samhälle kontinuerligt har att lösa. Och dessa frågor har vi diskuterar och bör vi diskutera – men som en fråga om social klass och resurser, inte om etnicitet. På vilket sätt är egenskapen att ha invandrat (eller t o m att ha invandrade föräldrar!) något som teoretiskt eller praktiskt rimligen skulle vara den avgörande, enda och centrala faktorn för utformningen av en politik som skall underlätta för någon att få arbete, bostad eller utbildning? Nej, så fort vi pratar om ”integrationens problem” så har vi etnifierat sociala och politiska utmaningar problem som gäller alla medborgare oavsett kön, ålder, födelseland och hudfärg.
Jesper Strömbeck skrev mycket bra om detta på sin blogg igår. Här.
Läs gärna Långtidsutredningens bilaga 4 om sysselsättning och migration. Här.
För tio år sedan skrev jag tillsammans med Cecilia Malmström en bok om svensk immigrationspolitik. En av slutsatserna var just variationen mellan grupper men också de stora förändringar i invandringen som Sverige har hanterat under då nästan femtio år. Här.
Ett annat lästips är Carl Dahlströms avhandling om svensk invandrarpolitik. Recension här.
VÄNSTRA STRANDEN 
…..sådana problem handlar om klassiska politiska frågor som arbetslöshet….
Jag menar nog att detta är hela problemet och det första och kanske enda som behöver lösas, men ansvariga politiker numer anser inte ska lösas (NAIRU) – så varför säger man inte detta till svenska folket? Då kunde man ju förklara att om vi inte hade invandrare som fick ta stora delar av den bestämda och önskvärda arbetslösheten så skulle istället fler hedenhössvenskar gå arbetslösa – varför vi ska vara glada för våra invandrare för att de tar den arbetslöshet vi andra inte vill ha.
Om man dessutom talade om att det är bestämt inom EU att de offentliga sektorerna ska minskas och pensionerna likaså, samt att skatterna ska sänkas och att detta skulle genomföras även om vi inte hade en enda invandrare i landet, då skulle sedan inte SD ha många poäng kvar att plocka. Jag tror inte folk skulle bry sig om att rösta på dem om de bara skrämdes med att julgranar och midsommarstänger skulle försvinna – det skulle folk inte tro på.
Fast folk skulle kanske bli ledsna i ansiktet av sådan information förstås.
Ett annat lästips är Den nationella väven av forskare från SU
http://www.su.se/pub/jsp/polopoly.jsp?d=426&a=84009
Fast å andra sidan tänkte jag nog fel ovan. För talar man om för väljarna, i klartext, vad det handlar om – då skulle Sd förmodligen haft helt andra poäng att plocka väldigt många fler röster på – direkt. Som det nu är kan det ta några årtionden till innan folk blir så missnöjda med effekterna av den EU-bestämda politiken att de får ihop samma väljarunderlag. Vi skjuter på konsekvenserna med andra, genom att inte tala om för väljarna vad som kommer att ske inom en snar framtid.
För egen del kom jag till Sverige i andra världskrigets slutskede, sju år gammal och som en av de inemot 30.000 estniska flyktingarna.
Esterna i Sverige torde höra till de bäst integrerade flyktingarna – många har nog inte en aning om att vi är något annat än svenskar, fastän vi fortfarande talar och läser estniska; möjligen kan en och annan reagera på våra avvikande namn. Men det är utan tvekan lättare att bli accepterad om man som jag är blond och blåögd, dessutom kommer från en besläktad och lutheranskt präglad kultur (även om jag för egen del har varit ateist sen tidiga tonår – men i det stycket liknar jag ju många av de infödda svenskarna).
Många av dagens invandrare och flyktingar har emot sig de faktorer jag har anfört ovan, och det är klart att även vi som inte är rasister måste inse att märkbara, ibland stora, kulturella och religiösa avvikelser från det som är mainstream i det här samhället skapar friktioner, ofta byggda på misstolkningar – men de finns likafullt där.
Det är inte utan att det vore skönt med ett samtal om de här olikheterna som varken utgick från rasistiska och främlingsfientliga föreställningar eller från att olikheter aldrig någonsin skapar några problem.
Enn Kokk:
Fast vi har ofta överdrivna föreställningar om de där kulturella skillnaderna och de flesta av våra flyktingar från muslimska länder är inte mer religiösa än svenskar i genomsnitt.