Häromdagen hade jag nöjet att kommentera boken ”Bokslut Reinfeldt”, skriven av trion Stefan Carlén, Christer Persson och Daniel Suhonen, vid ett öppet möte på ABF i Göteborg. Det blev en intressant debatt om bl a betydelsen för den svenska välfärden att vi upplever industrisamhällets övergång i tjänstesamhälle, om budgettak och om skattekvoter.
Mycket av mina kommentarer handlade om socialdemokraternas oförmåga att hantera de nya omständigheterna som Sverige befinner sig i sedan 1990-talet. Och en grundfråga från min sida var om inte den politik regeringen nu för är en logisk följd av socialdemokratins inslagna väg sedan 1994, om inte regeringen Reinfeldt (snarare än på den tiden regeringen Bildt) för ”den enda vägens politik”? Författarnas svar var förstås nekande, men det blev en debatt med tuggmotstånd.
Efter debatten undrade en deltagare varför allting tycks handla om att klanka på socialdemokraterna när det är regeringens politik som borde stå i centrum för kritiken. Det kan man ju tycka på politiska grunder. Men frågan lämnade mig ingen ro. Är Sverige så i grunden socialdemokratiskt att vi inte kan diskutera välfärdsfrågor utan att socialdemokraterna kommer i centrum, trots att de inte haft regeringsmakten på fyra år? I Studio Ett igår ställdes ungefär samma fråga. Deltar journalister och kommentatorer i ett veritabelt drev mot Mona Sahlin och socialdemokraterna? Och sedan fyllde medieprogrammet Publicerat idag på med likartade frågor, baserade på en medieundersökning av den förre LO-ekonomen Dan Andersson.
Det vore ju enkelt att säga att allt detta är partsinlagor från missnöjda sossar som ligger under i opinionsmätningarna. Men jag tror inte att det är så enkelt. Välfärdsstaten bär socialdemokraternas vattenstämpel. Regeringen Reinfeldt reformerar den, anpassar den till ett annat samhälle. Eller? Vad jag tror saknas är berättelsen om vilket samhälle vi vill leva i.
Visst vill svenskar betala skatter, sopsortera och ta bussen till jobbet. Visst vill vi jobba hårt, fostra våra barn och läsa goda böcker. Men, trots allt, vill vi inte vara delaktiga i något? Vill vi inte kunna se en liten glimt därframme av ett bättre samhälle, en bättre värld och kanske en mer rättfärdig gemenskap?
Regeringen Reinfeldt har varit skicklig, professionell (trots vissa skönhetsfläckar) och effektiv. Men var är visionerna? Socialdemokraternas Mona Sahlin är rejäl och duglig, men var finns glöden? Jag tror att väldigt många medborgare väntar sig att finna den nya visionen hos socialdemokraterna – rätt eller fel – och upplever en stor besvikelse idag. På något sätt är det internaliserat hos särskilt äldre generationer att socialdemokraterna skall prestera utopier och visioner. De borgerliga partierna har sedan 1960-talet haft rollen att reagera och utforma sin politik i någon sorts motsats.
Men kanske står vi inför ett skifte? Kan de nya moderaterna med sina allianssyskon prestera en berättelse? Eller kan vi få två starka berättelser? Den frågan är vad som långsiktigt avgör framtiden och inriktningen på det svenska välfärdssamhället.
VÄNSTRA STRANDEN 
Bästa inlägget jag läst på länge. Jag hoppas på två berättelser, även om min röst kommer ligga på ena sidan.
Sossarnas problem är nog mera att de valde Mona till partiledare än deras brist på berättelse. Tyvärr är det personval, personval, personval…
Man kan måske prøve at tage udgangspunkt i, at S har været det dominerende parti (som politologer siger) i det svenske partisystem siden 1930’erne. Selv parti #2 har traditionelt haft lang vej op til Socialdemokraterne mht. vælgerstøtte og regeringsposition.
Derfor blev det naturligt sådan, at S (for nu at bruge fodboldsprog) dominerede banen, mens de øvrige partier var henvist til at reagere på S’ udspil. Kontrafodbold, om man vil, også selv om modparten vandt enkelte kampe.
Hvis meningsmålingerne har ret, og S og M denne gang bliver næsten lige store (for slet ikke at tale om hvis M bliver største parti), befinder vi os i nyt territorium, hvor Sverige minder mere om Finland eller de kontinentale partisystemer. Og så kan ”kampen om fortællingen” spidse til og blive interessant.
Jag tror att i valstrategernas jakt på marginalgrupper förlorat den socialdemokratiska berättelsen. Sambanden blir otydliga och berättelsen haltar.
En socialdemokratisk berättelse måste våga ta i invandring och diskriminering, två ord som inte nämns i socialdemokraternas kongressdokument! Fattigdom och maktlöshet reduceras till enskilda öden med fokus på en läkare med problem med FK. Angeläget i och för sig men inte del i en sammanhållen berättelse om maktlöshetens Sverige. Däremot som del i en berättelse om den borgerliga alliansens dysfunktionella ledarskap.
Jag satte idag upp våra affischer som toppas med tummen ner. En symptomatisk bild av en valkamp och mobilisering utan samalande berättelse eller ska vi kalla det vision.
Jag tror att du är inne på helt rätt spår här. I synnerhet lite äldre personer, som jag ex. känner inte alls igen socialdemokraterna längre. Vi tycker att partiet för länge sedan övergav sin ideologi, och därmed sin vision, liksom sin berättelse. Istället har man anammat de borgerligas berättelse: ”Det fuskas för mycket med de offentliga försäkringarna, vi har inte längre råd att behålla välfärden” etc. I bästa fall tycks man tänka sig att man ska försöka att inte göra övergången till nödvändighetens omänskliga samhälle alltför hemsk för de flesta.
Rekommenderar läsning av Högerns svarta bok, framför allt Aron Etzlers berättelse om ett par seminarier som han bevistade. Det han berättar är så ruskigt att jag nästan tappar livslusten, i synnerhet som jag därmed fick mina dystraste farhågor bekräftade. De kan kanske i grunden sägas vara just dessa: Socialdemokraterna har ingen vision längre, de har ingen egen berättelse. De har kapitulerat totalt inför megakapitalet och på alla fronter.
Tack för kommentarer.
Personligen tror jag inte valet av Mona Sahlin var avgörande för S nedgång. Snarare att valet av Sahlin är ett symptom på att något väsentligt fattas i berättelsen.
Sverige kan efter valet 2010 ha lämnat en situation där en berättelse varit dominerande och gå in i en mer finsk situation, ja, det tror jag. Då blir det just kampen om berättelsen som är central. Fortfarande tycks bilden av S och deras berättelse (den gamla) vara så stark att det är den som kritiseras oavsett vem som är i regeringsställning!
Individualiseringen ligger hittills mycket mer i linje med en begynnande borgerlig berättelse – sant. Men här är det också upp till bevis för S. Kan man ”ladda om” elöler är S dömt att bli ett 20-25 procents parti och Sverige ett alnd som regeras av omväxlande mittenkoalitioner? I så fall kan nog berättelser av helt annat slag få fart, både på ena och andra sidan. För att inte tala om ”berättelsen om politikens meningslöshet”.
Finns det kanske en berättelse – en determinsim baserad på globalisering och finanskapital? Ja, i så fall lär det inte entusiasmera några väljare, vare sig till höger eller vänster, eftersom den berättelsen inte ger uttrymme för politik öht. Då blir det radikalisering och extremism som växer, vilken makten (oavsett vilken typ) kommer att bekämpa. Och vips har vi en berättelse om säkerhet och kontroll.
VS
Allt det här talet om ”berättelser” ger vid handen att det är någon som berättar och någon annan som lyssnar, dvs ett uppifrån-och-ned-perspektiv. Det var ingalunda så som socialdemokraterna började.
Tvärtom, de var en del av en internationell arbetarrörelse med bakgrund i gesällskap som radikaliserades med franska revolutionen. Här i Sverige/Norden också med ett starkt inslag av gammalt anti-byråkratiskt och anti-aristokratiskt småbrukarsamhälle. Fanns någon ”berättelse” så var det den man berättade för varandra – samtidigt som man agerade den, i form av strejker, självbildning och vardagsmotstånd.
Som Marie påpekade för några inlägg sedan med hänvisning till Sheri Berman tvingades denna rörelse i samband med den stora krisen 1914-45 ta över ansvaret för att inte samhället skulle barka alldeles åt helvete. Det var inget dåligt val, men tyvärr var det dyrt på sikt, eftersom det innebar en rad kompromisser. Det innebar att
– initiativet måste centraliseras, lekmännen kopplas bort från hegemonin, och ett fåtal proffs ha makten
– målet ”radikal demokrati” måste skrotas till förmån för allmän välfärd, finansierad av ekonomisk tillväxt – vilket i sin tur betydde att man måste överlämna mycken makt åt exportföretagen.
Detta kanske inte hade behövt betyda så mycket om ”rörelsen” fortfarande hade varit autonom, fri att agera självständigt, vid sidan av regeringen. Vi vet att så inte var fallet.
Efter sådär femti år av socialdemokratiskt regerande betydde detta att
– statliga funktionärer inte längre behövde höra efter med medlemmar/lekmän/vanligt folk innan de beslutade. De kunde i allt högre grad agera efter de högre tjänstemännens egenintressen.
– exportindustrin hade hegemoni över den ekonomiska politiken. Och exportindustrin har inget intresse av välfärd, bara av låga löner.
Så föll den socialdemokratiska modellen. Den som är intresserad av siffror kan titta på http://veckansgraf.blogspot.com/2009/12/sveriges-gini-koefficient-1975-2007_14.html eller http://veckansgraf.blogspot.com/2010/06/den-rikaste-procentens-andel-av.html
Vänstra stranden:
Japp, tror som du här, och det är ingen rolig framtid vi ser då. Jag är nämligen sedan länge övertygad om att vem som än vinner det här valet så kan vi stå med ett SD med 15% av väljarna, minst, vid valet 2014.
Kerstin: Bara om vi låter SD få monopol på mobilisering.
Efter alliansens valseger 2006 fanns en stor ilska som manifesterades bl.a. i en demonstration i september 2007. LO medverkade i den men mycket av den drivande kraften kom från en kombination av ilskna fackrepresentanter på basplanet plus diverse skumma vänstersekter.
Det senare faktumet ledde till att LO året efter gjorde allt för att strypa initiativet, vilket också lyckades – istället för att ställa sig självt i ledningen för det och göra det till något stort, vilket det också hade kunnat göra.
Strypa engagemang och mobilisering är exakt vad man ska fortsätta att göra om man vill ge SD monopol på ilskan. Folk är inte rasister, men om rasisterna är de enda som ger uttryck för vår frustration är det dem vi kommer att stödja.
Jan Wiklund:
inte ”vi” kommer att stödja, somliga/några/många kanske, men inte ”vi”, för du räknar väl inte med att stötta SD, eller jag skulle göra det?
Kerstin: Nej inte jag, men jag kanske är lite mer politiskt sofistikerad än de flesta.
Marie:
Intressant. I Tyskland är det ju huvudsakligen de konservativa som stått för välfärdsmodellen. Det visar ju att välfärd kan komma från olika håll. Men där hade man sedan tidigt cdu som tog ansvar. Det är där sverige är sedan 6 år.
Situationen idag beror alltså dels på S-problem men också på en borgerlig sida som vill ta ansvar på helt annat sätt än tidigare.