Hur hänger brinnande bilar och arbetslöshet ihop?

Av en slump stod radion på när programmet ”Z” startade i P1 idag. Döm om min förvåning när jag hör en ung man på frågan varför han kastar sten eller bränner bilar svara att ”vi har inget annat att göra”. Efter en stund kryper hatet mot samhället fram, han hatar polisen och känner sig fullständigt marginaliserad. När han får frågan varför oskyldiga grannars bilar skall brinna för att han hatar polisen är svaret att han vill ju inte dessa bilägare något illa… Logiken är, milt uttryckt, obefintlig. Han har varit arbetslös i två år, gått gymnasiets omvårdnadsprogrammet men eftersom han är dömd för grov misshandel får han inget jobb. Någon som är förvånad? Han är övertygad om sin egen kapacitet, det är bara omgivningen som är elak mot just honom.

Men, och det är viktigt, hur skall vi förstå det här närmast infantila beteendet hos en visserligen ung, men ändå myndig och vuxen man?

När programmet fortsätter (inkännade och påträngande på en gång) hör vi en mamma vittna om sin fruktlösa och ensamma oro för två tonårssöner, en ung man hylla sin heltidsarbetande mamma som ett helgon och en pappa som under 20 år i Sverige inte lärt sig svenska, aldrig arbetat och nu är psykiskt sjuk – och försörjd av sin hustru. Plötsligt framstår vår unge arge man i början inte som så ologisk.

Det är när vi ser kedjan av sociala bekymmer som unga arga män, gängbildningar och vandalism kan förstås. Fenomenet är knappast nytt. Men, med ökande klyftor, större ungdomskullar, färre bostäder och högre arbetslöshet kommer problemen att förvärras.

Kanske finns det också en komponent som följer med relationen till föräldrar som inte har någon makt. En ung man i tonåren brukar göra uppror mot föräldrar och familj – inte sällan sker det ganska drastiskt. Men om familjen är trygg och kärleksfull brukar det gå att reparera igen efter en tid. För dessa unga män som kommer till tals i ”Z” är det omöjligt att göra uppror mot föräldrar och familj. Det är det för det första det enda trygga de har i ett samhälle som är skeptiskt till dem, och för det andra (kanske viktigare) föräldrarna har ju ingen makt! Var är poängen att göra uppror mot en psykiskt sjuk pappa och en mamma som sliter dygnet runt med arbete och hushållssysslor för att försörja familjen både i Sverige och i hemlandet?

För mig blir den avgörande slutsatsen att de unga männen bör tas om hand en och en (och kom inte och prata om ”rättvisa” mot dem som sköter sig, här pratar vi investeringar i framtiden) och framåt MÅSTE den ekonomiska integrationen av vuxna invandrare sättas först. Sluta med allt tjat om kulturell olikhet, samhällsinformation och språksvårigheter. Det handlar om JOBB. Om detta skriver jag i tidningen Sändaren här.